Texten nedan handlar om den tyska skämttidningen
Simplicissimus, som många gånger kom i konflikt med det politiska styret i
Tyskland, tidvis var tvungen att mildra sin satiriska ton för att senare komma
tillbaka med större frispråkighet. Det är gammal historia, men berättelsen om
Simplicissimus är tänkvärd också för vår tids läsare eftersom den tar upp den
viktiga frågan om mediernas förhållande till makten. Tidningen Simplicissimus lades ned definitivt
1944. Texten Det tvungna skrattet ingår i Skrattets tidsålder,
som gavs ut av Albert Bonniers Förlag 1949. Den är daterad 1933.
På våren 1896, noga räknat 1 april, föddes i Műnchen en
allvarlig skämttidning, som i dopet fick namnet Simplicissimus efter en
1600-talsroman med delvis samma namn. Simplicissimus föräldrar hette Albert Langen och Thomas Theodor Heine, den ene förläggare, den
andre konstnär, tecknare. Heine var jude, men döptes – es ist ja doch prakisch,
som han själv sade.
I dag, trettiosju
år senare, utkommer Simplicissimus allt
fortfarande, men grundläggarnas namn är strukna från titelvinjetten,
redaktionen är ommöblerad och tidningen har, enligt extra meddelande till
läsekretsen, lovat att vara lojal mot regeringen och gemensamt med den arbeta
för fosterlandets bästa.
Simplicissimus lojal – man skall inte klaga över att det inte finns någon humor i politiken.
Det finns, även om den för tillfället bara råkar vara lite omedveten. En
skämttidning, som världen skrattat med i trettiosju år, får plötsligt vänja sig
vid det hemska ödet, att man skrattar åt den. Om man nu kommer så långt som
till ett skratt, kanske blir det bara ett litet leende som så så mycket annat
underligt i denna tid.
En revolution är
ingenting att skämta med, så länge den pågår. Där finns ingen plats för skratt.
Den har ingenting med humor att göra, åtminstone inte för de agerande. Den
intresserade publiken – om inte alla är med på scenen – får ju tänka vad den
vill. Och den får skratta, om den törs. Men skrattet är minst av allt lojalt.
Simplicissimus,
som varit tysk bara en gång förr – under det stora kriget – kunde inte vara
lojal. Då slog man till munnen på den och sade:
– Skall ni skratta, så skall ert skratt vara med oss och
inte mot oss. Ert skratt ska just nu vara kort och militäriskt: Ha! Ha!
Under ett par
veckor teg Simplicissimus men nu skrattar den med, så gott det går. En
skämttidning skall stå i opposition mot allt utom sitt eget goda samvete. Simplicissimus gamla samvete passade inte längre, den har fått ett nytt, som
ännu så länge är lite främmande för läsekretsen. Det går inte riktigt ihop med
den gamla dräkten.
Den gamla Simplicissimus – med vilken glädje togs den inte emot då den föddes. Den kom
som det rätta ordet i rätta ögonblicket. Den satte eld i knutarna på det gamla
idylliska samhället, inte blott i Tyskland utan Europa runt. Där fick det
stinna, tröga borgerskapet vad det skulle ha. Där gisslades militarism och
preusseri, dumheten, högfärden, hyckleriet. Och med vilken skicklighet fördes
inte vapnen, pennorna och stiften. Världens bästa konstnärer och författare
satte en ära i att få vara med. Den låg en ny vår med ungdomlig glädje och
friskhet över sidorna. Dess märke var en bulldogg med skarpa vassa tänder. Den
bet och slet, djärv och stridslystnen, utan pardon eller medömkan med de arma
offren, som varje vecka hängde och slängde mellan dess starka betar. Och
världen skrattade. Det var något annat än Fliegende Blätters beskedliga lilla
tax.
Respekt och
vördnad var okända begrepp. Ingen var för hög för ett bett. Det spökade i
kejsarens gamla slott. Det spöket skulle man ta fatt. Man gick en natt från rum till rum och sökte och letade.
Förgäves. Så kom man slutligen till majestätets eget arbetsrum. Där satt han ensam
vid ett bord och skrev – aber von Geist kein Spur –
En gång ägnade man
ett litet intresse år Sverige. En herre träffar på en bal en ung svenska.
– Å, säger han, ni
är svenska, och så tillägger han nyfiket: När var ni gift med Strindberg?
Nå, till slut
morrade borgerskapet och gjorde ett försök till motstånd. Det blev åtal och
fängelse för de ansvariga. Med desto större upplaga, desto djärvare ton. Och så
blev det tyst – genom fruktan till kärlek. Man insåg, att det var klokast att
skratta med. Om det går att tjuta med ulvarna, så går det att skratta med en
dagg.
Så kom kriget.
Krig – mänsklighetens största dumhet – buss på den! Friska tag! Det fanns inte
många tyskar i tidningen. Medarbetarna var norrmän, österrikare, serber, judar,
internationella herrar – vad kände de för Tyskland? Men en fanns, Ludwig Thoma,
och han var starkare än alla de andra. Han var tysk. Han fick hunden först att
sitta och sedan att skälla rätt.
En grupp
kyrassiärer på kullarna utanför Paris. En strålande teckning i svart och gult
och så texten:
”Hur många gånger
ska vi egentligen ta det där lusboet?”
Från denna tid
står denna teckning skarpast för mitt minne. Den gav tonen för det hela. Låt
oss glömma –
Paris blev aldrig
kyrassiärernas, och Simplicissimus lämnande rollen som Tysklands egen gårdvar.
Den återfann sitt gamla jag, lite luggad i pälsen, lite slokörad, men dock inte
med svansen mellan benen. Heines satir var lika grym och frän som i forna dar,
lika hjärtlös, hans skratt lika kallt och hånfullt. Sentimental har han aldrig
varit. Och kamraterna följde honom, men publiken började tveka. En ny värld
var på väg att växa upp kring Simplicissimus och den världen tog inte all denna
hårda tuktan på allvar – ett farligt tecken för en satirisk skämttidning. De
nya människorna skrattade inte så gärna, de hade annat att tänka på. Men nöden
grinade. Och den rådde Simplicissimus inte på.
Humorn är tidlös,
men satiren och ironien är det inte. De måste följa modet. I dag skall det
skrattas åt vänster. Det duger inte att låta käppen gå mitt i högen. I dag
skall den gå åt ett håll, det som i dag är det rätta och enda. Men kan skrattet
kommenderas? Det berättas om Mark Twain, att han regerades av sin familj, sin
hustru och sina döttrar. Hustrun ”redigerade honom” och döttrarna ”borstade av
pappa”. De läste allt vad han skrev och rättade det efter sin mening.
Huckeberry Finn skrev han i hemlighet, de få ögonblick han hade för sig själv. Men hustrun hittade ändå en svordom i ett av kapitlen. Hon strök den och ändrade
helvetet till åskvädret.
Det gick dock inte
att hålla Mark Twain i den konventionella tvångströjan. Han tog hämnd på sina
ljuva vakterskor. Han skrev sina memoarer, som utkom elva år efter hans död,
och han efterlämnade också ett band oavsända brev – han skrev ofta två brev, ett som han skickade av
och ett där han sade sanningen. Orsaken till hans fruktan förklarade han: – Jag
har min familj att försörja. Jag kan inte riskera dess existens.
Simplicissimus har
också en familj att försörja –
Men skrattets makt
och och rätt riskeras inte av en skämttidnings vara eller icke vara. Det lever
sitt eget liv, till vår glädje och fostran. Det kan döda. Men det ger också
befrielse. Skrattet är människornas vän och värn. Den dag vi inte kan skratta,
även åt oss själva, är det ute med oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar