Cristina Branco på Södra teatern

Sångerskan Cristina Branco hade konsert på Södra teatern i Stockholm den 22 mars. För vilken gång i ordningen? Svårt att säga – jag har hört henne på samma scen fem eller sex gånger tidigare. Hon lanseras som fadosångerska, och det är hon. Men Cristina Branco är annorlunda än den fado som man hör till vardags på Lissabons fadoställen. Där härskar den traditionella fadon och äldre standarnummer – det är praktiskt taget allt man hör, med någon överdrift. Denna musik som är så förankrad i traditionen förtjänar förstås att återanvändas och förvaltas, och det är sannerligen ingen brist på förvaltare. Däremot ser det mera tveksamt ut för ny repertoar inom fadon.

Av de många nya artister som framträtt inom fadon sedan 90-talet är det Cristina Branco som lanserat mest nytt material, i särklass. Det har skett på en rad tematiskt sammanhållna album. Konserten på Södra teatern presenterade det mesta som finns på den nya skivan Menina (Universal), presenterad i denna blogg den 18 oktober 2016. Här har Cristina Branco vänt sig till nya, unga poeter och kompositörer för att skapa sånger som emellanåt är knepiga inte bara för sångerskan utan även för publiken. Cristina Branco skulle lätt ha kunnat väcka jubel från publiken direkt genom att inleda med några anslående standardnummer, men nu fick publiken vänta över halva konserten innan Ai, Esta Pena de Mim (det enda standardnumret på skivan) dök upp, och sedan kom snart Miguel Ramos Água e Mel. Konserten avslutades med Fado Menor i den textversion som Amália Rodrigues sjöng, Os Teus Olhos São Dois Círios.

Nu ska man inte överdriva svårigheterna med att möta nytt material. Den betagande, mjukt lyriska Alvorada har en omedelbar attraktionskraft, vilket musikerna uppenbart var medvetna om eftersom konsertversionen var rejält uttänjd jämfört med inspelningen. Jorge Cruz har skrivit Boatos, en rolig och medryckande sång om skvaller och hur det sprids. Mário Langinhas fina komposition till António Lobo Antunes-dikten Quando Julgas Que Me Amas försatte publiken i ett tillstånd av andlös koncentration och uppmärksamhet. Här skulle den berömda knappnålens fall mot golvet ha varit klart störande. Detta är ett av de tillfällen då Cristina Brancos musik närmar sig den klassiska romansen, en förnyelse av fadon som hon är tämligen ensam om. Den kammarmusikaliska tonen understyks av lätta, luftiga arrangemang som genomförs under perfekt samspel mellan komptrions Bernardo Couto, portugisisk gitarr, Luís Figueiredo, piano, och Bernardo Moreira, konrabas.

Cristina Branco skapar nya utmaningar åt sig med skivor och konserter. Det mest betydelsefulla är tydligen inte publikens omedelbara gensvar utan en fortgående försöksverksamhet för att vidga fadons uttryck. Det framgår också av den intervju jag gjorde med sångerskan som publicerades i bloggen den 17 februari 2015. Ett citat:

Strävar du efter att vidga fadons musikaliska uttryck genom att sjunga sånger som är mer komplicerade än traditionell fado och standardnummer?

– Alltid! När man lämnar den bekväma zonen och vågar se dess bräcklighet tycks en ny värld öppna sig för en. Jag hänger mig åt det och normalt försöker jag ha parallella projekt på gång som hjälper mig på vägen.

Alla som har hört Cristina Branco på skiva vet att hon har en vacker lyrisk sopranröst med fantastisk bärighet. Musiken är sofistikerad, välarrangerad, elegant och tekniskt mycket säker. På konsert tillkommer sångerskans sceniska utstrålning, behagfulla kroppsspråk och lika koncisa som träffade presentationer. En Brancokonsert är dock mera än en uppvisning. Här finns det för fadon typiska samspelet mellan ord och ton, en intensitet och övertygelse om att de ord som sjungs är verkligt viktiga. En strimma av lidelse och energi under en flott yta. Jag har en stor respekt för Cristina Branco för hennes integritet och seriösa utforskning av fadons uttryck i dess gränstrakter mot det okända, men ännu mer för de enastående resultat hon kan prestera. Och några uppstod definitivt under konserten på Södra teatern.