15 mars 2017

Hasse Z (9). Hanna Pauli

Texten Hanna Pauli är hämtad från Porträtt (Albert Bonniers Förlag 1949). Texten är från 1939 – året då konstnären Hanna Pauli fyllde 75.


Hanna Pauli fyller 75 år. Nå, det är ingenting att tala om. För henne betyder dagarna och stunderna mer än åren. En stor konstnär och en människa ovanligare än de flesta.
   Om somrarna bor Hanna Pauli på Utö. Inte i en stuga utan i ett komplex av stugor och sjöbodar. Ni träffar henne aldrig där ni söker henne. Bästa sättet är att leta efter henne bland blommorna, rosorna, aklejorna och alla de andra. Där finner man henne säkrast. Ute i denna, den vackraste av havsbandets alla trädgårdar, händer det också, att man hittar ett staffli med en tavla under arbete, ett porträtt eller ett par gamla tallar, vilkas skönhet blott är uppenbar för den invigde.


Hanna Pauli. Självporträtt, 1924.

Hanna Pauli är kvinnan, som gör och säger vad som faller henne in. Och det som faller in, är av henne själv, omedelbart, bra och nästan alltid riktigt. Om konst är, att träffa prick, då är Hanna Pauli inte blott i färg, utan även i ord, en säker målskytt.
   En kritisk målare frågade mig en gång:
– Tror du, att hon är sådan, eller gör hon sig?
   Hon är naturligtvis båda delarna – som alla som har något av personlighet – både sig själv och rollen, som livet och människorna gett henne.
   Spirtituell är ett nött och trubbigt ord, och det säger ingenting om Hanna Pauli. Jag tror inte heller, att hon skulle tycka om att få det epitetet. Men ett stycke av filosof är hon.
  En sommardag träffar jag henne ombord på ”Saltsjön” på väg till Utö. Hon sitter nere på mellandäck, där de riktiga skärgårdsborna trivs bäst. Hon ser lite sorgsen ut. Hon berättar, att hon tappat ett smycke, en gammal brosch, som hon satte stort värde på. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga – den kommer nog tillbaka. Sätt in en annons –
   Men Hanna Pauli sitter tyst. Hon hör inte alls vad jag pratar. Så säger hon med ett litet leende:
– Det är egentligen bra att den är borta. Jag har varit så orolig för den i många år. Nu slipper jag gudskelov det.
   Jag tänkte: det där är släkt med vad Emerson sade, när han en vacker afton såg sin villa med alla dess bokskatter brinna ned:
– Se, så vackert lågorna stå mot himlen!

Utö som det ser ut i våra dagar.

Hanna Pauli är min granne och god sämja råder mellan oss. Det är bara det där med flaggan, som ställer till lite besvärligheter. Hanna Pauli sköter inte sin flagga så att generaldirektör Hägg och jag kan vara nöjda med henne. Hennes flagga är lika oberäknelig som hon själv. Den följer inte alls det officiella reglementet. Vi har talat rätt ingående om den saken, men något resultat har det inte blivit.  En dag ringer det i min telefon och en skräckfylld stämma säger:
– Nu har tåten gått av och flaggan har trillat ner! Varför skulle jag egentligen fira upp den?! Kom och hjälp mig!
   Mitt flaggvett reser sig i sin fulla längd mot tåt och fira upp och trilla ned, och jag skaffar bums en ny lina från handelsman på ön och så ordnar vi upp saken. Fru Pauli tackar mig rörd och och lovar att nu ska det absolut bli ordning med flaggningen.
   Efter några dagar möts vi på en enslig skogsstig. När hon får syn på mig, stannar hon på femtio meters avstånd, sträcker armarna i luften och ropar förskräckt:
– Är det något fel på flaggan?! Har jag inte halat opp den eller har jag glömt att ta ned den?
– Det är inte värre än vanligt. Visserligen var det H.K.H. Kronprinsessans födelsedag i förrgår, men det är ju ingen anledning att flagga i två hela dygn.
– Gud i himlen! Jag ska genast springa hem och ta ned den! Att jag aldrig kan lära mig det där med flaggan!
   Det är inte så noga med Hanna Paulis flagga. Man förlåter den allt för ägarinnans skull. Det är viktigare med min. Vore jag på Utö på 75-årsdagen skulle den sitta i högsta topp, den allra finaste födelsedagsflaggan. Inte bara för en utmärkt konstnär, en god och vänsäll granne, utan mest för en ovanligt god och bra människa.
Hanna Pauli, Frukostdags.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar