Berättelsen Herr Axelin, en skräddare ingår i Sjökon (Albert Bonniers Förlag 1949.)
Jag kom att tänka på skräddare. Jag hade nämligen nyss
ett samtal med en sådan. Hade lämnat honom en kostym till ändring och
pressning, intagning på grund av avsmalning i figuren. Den skulle vara färdig
efter en vecka. Alltså, då jag förut haft med andra skräddare att göra, ringde
jag efter fjorton dagar:
– Hur är det med min kostym? Är den färdig?
– Nej, det är den inte.
– Den skulle vara färdig för en vecka sedan. De är nu
två veckor sedan ni fck den.
– Jag kan inte hjälpa det.
– Jag behöver kostymen nu.
– Jag kan inte hjälpa det.
– Anser ni det inte oriktigt att ej leverera arbete på
bestämd tid?
– Jag kan inte hjälpa det.
– Då jag lämnade kostymen till er, uppgav ni bestämt,
att den skulle vara färdig efter en vecka. Ni har brutit ert ord. Ni har svikit
mitt förtroende. Hur ska jag hädanefter kunna lämna något arbete åt er?
– Jag kan inte hjälpa det.
Här hängde
jag upp luren. Jag vill inte offra mitt lugn på en karl, som bara säger: jag
kan inte hjälpa det, men jag kom att tänka på skräddare i allmänhet. I en
engelsk tidning stod häromdagen denna lilla historia:
Hos
skräddaren.
– God middag.
– God middag.
– Jag skulle beställa en kostym. Hur mycket kostar en
sådan?
– Tänk på ett tal!
– Ja.
– Fördubbla det.
– Ja.
– Lägg 400 kronor därtill.
– Ja.
– Dra ifrån det ni först tänkte på.
– Ja.
– Så mycket kostar kostymen.
– Har ni några vackra tyger och bra modeller?
– Ja, här är ett utmärkt tyg och en vacker modell för
nästa år.
– Varför för nästa år?
– Därför att kostymen inte blir färdig förr.
Detta är en ärlig skräddare. Det finns sådana.
I England.
Den firma som
nu syr mina kläder gör det bra och utan viktiga ändringar. Men jag hade en
annan förut. Jag vill inte nämna hans namn på det att fan inte alltför lätt må
finna honom, då han en gång kommer för att hämta honom.
Denne
skräddare sydde en kostym. Den provades av. Fel på byxor, väst och kavaj.
Alltihop gjordes om. Provades på nytt. Passade inte. Så höll vi på i sex veckor
tills skräddaren en dag föll ihop i en stol och sade:
– Nu går det inte längre!
– Fäll inte modet, sade jag. Energi och uthållighet! V
måste vinna seger över denna klädhög! Det måste gå!
– Omöjligt, kved skräddaren.
– Hus så??? sade jag.
– Nu finns det bara knapphålen kvar att ändra och dem
vågar jag mig inte på, då blir jag tokig!!
Jag tog
kostymen och gav bort den åt en vedkarl, dock en vedkarl, som hugger i ett
annat hus än där jag bor. Det är en snäll och hygglig karl. Jag såg honom en
söndag med hustru och barn och min kostym. De satt på ett säte i en plantering
och såg mycket glada och lyckliga ut.
Kostymen satt
väl och passade precis. Dagen därpå ringde jag upp skräddaren och sade:
– Ni ska sy åt vedkarlar direkt, så blir det bättre
och ni slipper en mängd onödigt arbete.
Skräddaren svarade,
att han hade en helt annan publik än vedkarlar, varpå jag beklagade hans
publik, varpå han undanbad sig vidare beställningar från mig, varpå jag kallade
honom en klåpare i sitt fack och en yrkeshatare, varpå han förklarade att jag
var en idiot, varpå jag naturligtvis ringde av.
En annan
skräddare är den vetenskaplige skräddaren, herr Axelin. För honom är yrket mer
än ett yrke, det är en konst, en vetenskap. Jag hade hört talas om honom, jag
hade hört hans valspråk:
– Om en kostym inte passar vid första provningen, så
passar den aldrig. Jag kastar bort den och gör en ny.
Jag tänkte
försöka herr Axelin, och jag gjorde som jag brukar i sådana fall. Jag lät honom
arbeta på prov på en av mina vänner. Jag valde ut P. Han har en figur som en
buteljsköljerska och jag tänkte: kan Axelin sy åt honom går det också åt mig.
Jag sade till
P.:
– Du skulle behöva en ny kostym. Jag har svårt att
umgås med den du nu använder.
– Min hustru säger detsamma, sade P.
– Din hustru har god smak, sade jag. Låt oss gå till
Axelin och beställa en kostym.
– Är han bra, sade P.
– Han är för bra för dig, sade jag. Men för din
hustrus skull tar vi honom.
Vi kom till
Axelin. Han var en ännu ung man och för att vara skräddare synnerligen
välklädd. Skräddare är annars klädda så att det ser ut som om de sydde kläder
åt varandra. I hat och hämnd.
Axelin såg på
oss. En i taget. Uppifrån och ned och sedan runtom.
– Min vän skulle ha en kostym, sad jag.
Axelin böjde
på huvudet till tecken att han förstod. Därpå lade han armarna i kors över
bröstet, tog två steg tillbaka och såg på P.
– Stå stilla, sade han, och så gick han runt P. och
mätte honom med ögonen. Då och då suckade han djupt. När fem minuter hade gått
av denna besiktning sjönk han ned i en soffa, lutade huvudet i händerna, slöt
ögonen och tycktes försjunka i djupa tankar. Slutligen reste han sig som en man
som plötsligt fått ett mål i livet, såg P. in i ögonen och sade:
– Jag tror ändå att det skall lyckas!
Vi valde tyg
och Axeln tog mått. Provning bestämdes och vi tog farväl. Axelin följde oss
till dörren, suckade djupt, men sade:
– Jag tror ändå
att det skall lyckas!
På gatan sade
P.:
– Han var lite konstig! Jag törs inte vara ensam med
honom, då jag provar. Du måste följa med.
Jag var med
vid provningen. Axelin var lycklig. Han såg, att han skulle lyckas. Han talade
om sin konst.
– Man syr inte en kostym, man bygger den, man skapar
den. Den skall följa den man som bär den icke blott som någon nödvändigt som
han måste ha på sin kropp. Den skall bli en del av honom själv, den skall vara
uttrycket för hans temperament, hans psyke. Den skall framhäva men också dölja.
Här finns stora svårigheter –
– Alldeles säkert, skrek jag, P. har ingen idealisk
figur.
– Jag skall göra den idealisk, sade Axelin.
Så kom den
dag, då kostymen var färdig. Vi provade om den. Axelin satte den på P. plagg
efter plagg och då allt var färdigt, stod vi alla tre tysta och stilla och
beskådade verket. Det vill säga P. såg alls på kostymen, han stirrade rätt ut i
luften och såg ut som om han fått en sorglig underrättelse.
Axelin bröt
tystnaden:
– Nå, mina herrar! sade han.
Han väntar
beröm, tänkte jag, men så lätt går det inte.
– Gå fram och tillbaka, sade jag till P.
P. gick, ehuru motvilligt.
– Böj dig! Framåt, bakåt!
P. böjde sig.
– Sätt dig!
P. satte sig.
– Se där, sade jag, då han sitter, blir det en liten
rynka alldeles i veka livet. Ett litet veck.
Axelin
tittade, stönade och sade:
– Det är alldeles rätt. Jag har misslyckats. Ta av
kostymen och kasta bort den. Jag syr en ny, ty jag måste lyckas.
– Jag tycker den är bra, sade P. saktmodigt. Jag
behåller den.
– Ni förstår inte den saken, sade Axelin. Ingen mer än
jag förstår den saken, och jag släpper er inte levande ut i den kostymen! Och
inte död heller! Där finns ett veck, där finns ett veck!!
Han sjönk med
i soffan och satt som en bruten man. P. stod handfallen och jag kände ett djupt
medlidande med den stackars Axelin. Jag beslöt att rädda honom.
– Herr Axelin, sade jag, i det jag vänligt lade min
hand på hans axel, ni är oskyldig, absolut oskyldig, och ni är en mästare i er
konst. Jag har sett P. naken och jag vet att han kropp har en liten rynka, ett
litet veck just på det ställe, där ni satt det på kostymen. Så stor är en
konst, herr Axelin.
Axelin reste
sig, hans ansikte strålade av lycka, den lycka man understundom finner hos
konstnärer som står inför sina fullbordade mästerverk. Han tryckte min hand
hårt och sade:
– Tack! Tack!
Men då vi kom
ut på gatan sade P.:
– Inte fan har jag några rynkor på kroppen!
– Nej, naturligtvis inte, sade jag. Du är skönare än
Apollo, ty till och med han hade ett litet veck i veka livet.
– Ja, i så fall, kanske … sade P.
Och jag log.
Åt människornas eviga fåfänga och inbilskhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar