Ur Landet som icke är

Landet som icke är – vilken fantastisk titel på en bok! Vet man inget om boken kan det ligga nära till hands att gissa på en barnbok, eller en samling sagor, eller fantasy. Men Landet som icke är är den diktsamling av Edith Södergran (1892–1923) som gavs ut postumt två år efter författarens död. Hur den värderas jämförd med andra samlingar av Södergran, som Septemberlyran (1918) eller Rosenaltaret (1919) har jag ingen uppfattning om, men troligen är den mera känd just på grund av namnet.

Det är en bok att bläddra i, läsa lite här och där, återkomma till. Utan att man nödvändigtvis begriper författarens alla avsikter kan man läsa i den för att få en fläkt av diktens magi. Här är tre utdrag från Landet som icke är.

Gryningen

Jag tänder mitt ljus över hela Atlanten …

Okända länder, nattliga stränder

vaknen emot mig!

Jag är den kalla gryningen.

Jag är dagens obarmhärtiga gudinna

i dimgrå slöjor

med litet tidigt morgonhjälmblänk.

Lätt, lät löpa mina vindar över haven.

Mitt starka horn hänger vid min sida, jag blåser ej till uppbrott …

Väntar jag ännu? Har en gud fördrömt sig?

Morgonen stiger röd ur oceanen.

Min framtid

Ett nyckfullt ögonblick

stal mig min framtid,

den tillfälligt hoptimrade.

Jag skall bygga upp den mycket skönare

såsom jag tänkt den från början.

Jag skall bygga den upp på den fasta marken

som heter min vilja.

Jag skall resa den upp på de höga pelare

som heta mina ideal.

Jag skall bygga den med en hemlig lönngång

som heter min själ.

Jag skall bygga den med ett högt torn

som heter ensamhet.

 

Sommar i bergen

Enkel är bergens sommar:

ängen blommar,

den gamla gården ler

och bäckens dunkla brus talar om funnen lycka.