Recensioner i repris (13)

Här är ytterligare tre korta recensioner av fadoskivor, först publicerade i tidskriften Lira.



Camané

Infinito Presente

Parlophone

Det är fem år sedan Camané kom med ett nytt album, och mycket är sig likt från den gången. Det lyhörda och säkra kompet av José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, och Carlos Bica, kontrabas. Samarbetet med poeten Manuela de Freitas och kompositören och producenten José Mário Branco. Tyngdpunkten på traditionell fado. Camané har alltid varit en bra sångare, och den närgångna texttolkningen från hans senare skivor fortsätter, mer intensiv än någonsin. Mycket på denna skiva är nedtonat, allvarligt, eftertänksamt, ibland rentav inåtvänt och smått grubblande – det är sällan ett skivomslag stämmer så väl överens med musiken. Camanés inlevelse och starka närvaro gör att även titeln – ”oändligt närvarande” – känns kongenial. Camané har i över tjugo år byggt upp ett betydande konstnärskap inom fadon. Med denna skiva tillförs det ytterligare djup och reflektion. Med sin avsaknad av ytlighet och publikfrieri och sin koncentration och ärlighet kan Camané med detta album ha skapat något som lever vidare även när han har avslutat sin aktiva karriär.

(Lira nr 4 2015)

José Manuel Neto

Tons de Lisboa

Egeac/Museu do Fado

José Manuel Neto har i över tjugo år tillhört eliten på portugisisk gitarr, eftersökt av ledande fadosångare som vill ha honom som kompmusiker på skivor eller turnéer. Han finns på massvis med skivor, normalt som en lika tekniskt driven som lyhörd och följsam ackompanjatör. Först nu ger han ut en soloskiva. Och tämligen omgående infinner sig en reflektion: det går rimligen inte att spela portugisisk gitarr bättre. Netos spelteknik, fantasi, känsla för rytm och klang och musikantiska glädje är häpnadsväckande. Med många skickliga kolleger i dagens fado framstår han helt enkelt som den bäste, och som en fadons stora gitarrister genom tiderna. Men till skillnad från många andra komponerar han inte. På skivan håller han sig dels till fadonummer av äldre gitarrister som Armandinho, Jaime Santos och José Nunes, dels till några nykomponerade stycken. Han spelar som så ofta med de skickliga Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, och Daniel Pinto, basgitarr; i ett fåtal spår tillkommer piano, slagverk och kontrabas. För första gången uppträder Lissabons fadomuseum som skivutgivare, och man kunde inte satsat klokare. En nödvändig skiva för alla som gillar portugisisk gitarr och instrumental fado.

(Lira nr 4 2016)

Sandra Correia

Perspectiva

Menezes Entertainment

Sandra Correia är något äldre än de flesta av dagens mest populära fadosångerskor och tillhör inte de stora namnen för en internationell publik. Hon saknar deras lyskraft, men är en rutinerad sångerska, medveten om sina begränsningar och resurser, och utformar en uttrycksfull fado utifrån dem. Jag gillar alltså Sandra Correira, som med en emellanåt lite sträv röst i lägre mellanregistret sjunger en nyanserad fado och har lätt att nå publikkontakt. Även på skiva framtår hon som genuin, kunnig och smakfull.

Ungefär hälften av materialet på albumet är traditionell fado eller äldre standardnummer, resten nyskrivet i samma andra och med bra texter. För kompet svarar Pedro Viana, portugisisk gitarr, André Ramos eller Miguel Ramos, spansk gitarr, och Frederico Gato, basgitarr. Även dessa är fina och kunniga musiker. Sammanfattningsvis en skiva vars rykte kommer att spridas mest lokalt, men ett utmärkt exempel på den fado som praktiseras på Lissabons fadoställen.

(Lira nr 4 2015)