Recensioner i repris (12)

Här är ytterligare tre recensioner som först publicerades i musiktidskriften Lira.


Cuca Roseta

Riû

Universal

På denna sin tredje cd har Cuca Roseta än modernare framtoning än tidigare. Här finns bara två strandardnummer, resten är nyskrivet. Fadomusiken närmar sig i vissa spår en bredare populärmusik, lyrisk visa eller brasiliansk musik. Gitarrerna är dominerande i kompet – med fina musiker som Bernardo Couto, Luís Guerreiro, Pedro Viana eller Ângelo Freire på portugisisk gitarr – men här finns också utrymme för andra klanger, till exempel piano och ett diskret slagverk. Över helheten vilar en lycklig, avspänd stämning, det låter faktiskt som om Cuca Roseta ler när hon sjunger. Kompet sitter säkert men det bästa med det här albumet är sången. Cuca Roseta var bra tidigare också, men här har tillkommit en värme, en innerlighet och ledighet som gör skivan till en av de bästa från senare år, trots att materialet är något ojämnt. Allra mest till sin fördel är hon i långsamma nummer där sopranrösten rör sig lugnt, naturligt och med omsorg om detaljerna. José Afonsos Verdes São os Campos, till text av renässansdiktaren Luíz de Camões, är för mig höjdpunkten. Den enkla sången, vacker som en folkvisa, samlar nytt och gammalt, poesi och melodik i en underbar förening. Cuca Rosetas bästa album.

(Lira nr 4 2015)

Nathalie Pires

Fado Além

SPA

Sångerskan Nathalie Pires är en av de största begåvningarna som framträtt inom fadon sedan millennieskiftet. Att hon ännu inte är något av de största namnen torde bero på att hon kommer från USA, där hon föddes 1986 och växte upp i en portugisisk invandrarfamilj. På sin andra cd kompas hon av Ricardo J. Dias, piano, Bernardo Couto, portugisisk gitarr, och Bernardo Moreira, basgitarr. Fina musiker som framför arrangemang av Ricardo J. Dias, som har samma roll för sångerskan Cristina Branco. De två sångerskorna har slående likartade arrangemang, och det låter luckert, kammarmusikaliskt, sobert, elegant. Även Nathalie Pires är en lyrisk sopran, men hon sjunger med större energi och dynamiska kontraster än Branco. Repertoaren är ett par av Amália Rodrigues klassiker, några traditionella fados och flera fina nyskrivna sånger. Nathalie Pires är en enastående sångerska med en mycket vacker röst, osviklig och ledig musikalitet, en rikt nyanserad sångstil, känsla för orden och en ovanlig närvaro och intensitet i uttrycket. Hon är nästa stora fadosångerska.

(Lira nr 1 2016)

André Vaz

Fado

Egeac/Museu o Fado

En stor del av de sånger som sjungs i dagens fado är gamla, antingen traditionella fadomelodier eller äldre standardnummer. André Vaz har märkt de elva numren på sin debutskiva med årtal från 1961 till 2006. Och det är ett trevligt urval av äldre sånger han samlat ihop – inte alls de vanliga, som alla tycks sjunga, utan mer sånger som fallit i glömska och förtjänar att lyftas fram. André Vaz är en hygglig sångare som sjunger vårdat och anspråkslöst, lite blygt med sympatisk röst, men utan den vokala lyskraften hos till exempel Gonçalo Salgueiro, Ricardo Ribeiro eller Pedro Moutinho. Här finns plats för gitarristerna att ta ett steg framåt. Jag gillar den här skivan främst för det utomordentliga gitarrspel som Ângelo Freire eller Bernardo Couto, portugisisk gitarr, Diogo Clemente, spansk gitarr, och Marino de Freitas, basgitarr, svarar för. En mera glansfull röst hade klarat sig utan detta aktiva och livfulla gitarrspel, som definitivt lyfter musiken. En trevlig men långtifrån omistlig skiva med onödigt kort speltid, 30 minuter, och förstklassiga gitarrister.

(Lira nr 3 2017)