Recensioner i repris (11)

För några år sedan återpublicerade jag i bloggen en rad recensioner av fadoskivor som ursprungligen skrevs för musiktidskriften Lira. Sedan dess har recensionsverksamheten dragits ner, men fortfarande tar jag upp en och annan ny fadoskiva i Lira, särsskilt sådana album som jag tycker förtjänar uppmärksamhet. Här fortsätter jag blogginläggen från 2014 med namnet Recensioner i repris, nu med skivor som jag skrivit om i Lira sedan dess. Uppmärksamma läsare av bloggen kommer nog att känna igen de flesta av albumen eftersom jag brukar kommentera dem med större utförlighet i bloggen. Här är det emellertid Lira-recensionerna som gäller. Jag avstår här från att värdera albumen med asterisker.

Antologi

Queens of Fado – The Next Generation

ARC

Skivan är en uppföljning av New Queens of Fado från 2016. Den presenterar åtta aktuella fadosångerskor, de flesta födda på 80-talet, med två spår vardera. Tre av dem – Carminho, Gisela João och Cuca Roseta – tillhör de bästa som framträtt under senare decennier, men även Raquel Tavares och Carla Pires är väletablerade med flera album bakom sig. Också Yolanda Soares och Cláudia Aurora sjunger hörvärt på detta album, medan den minst kända, Joana Rios, ger ett blekare intryck. 

Repertoarmässigt är albumet väl varierat med generöst tilltagen speltid. Tre små mästerstycken ingår: Gisela Joãos Meu Amigo Está Longe, Carminhos As Pedras da Minha Rua och Cuca Rosetas Quem És Tu Afinal. Det finns massvis med antologier med fado och denna, med bara ny fado hämtad från olika skivor, hävdar sig väl. Dock är titeln inte pricksäker: det finns en talangfull skara av sångerskor födda på 90-talet som just nu uppmärksammas och lovar mycket inför framtiden. Det är de som är nästa generation, och kanske dyker de upp i nästa volym i serien.

(Lira nr 5 2017)

Liana

Embalo

Animal

Sångerskan Liana, som har sjungit fado sedan 90-talet utan att bli särskilt uppmärksammad utomlands, är här mest känd för att ha ingått i Stockholm Lisboa Project som gjort ett par skivor där hon medverkar. Som fadosångerska är hon emellertid värd att höra; inte någon av de allra bästa men i skiktet därunder. Hon har en ljus lyrisk sopranröst och sjunger de melodiska linjerna utan större ornamenteringar, tar ut notvärdena ordentligt och kan trycka till stavelserna och nå en större intensitet. Jag föredrar henne när hon sjunger mera återhållet, och sånger som Joaquim Campos Palavra Amena eller Paulo Valentims Segredo tillhör det bästa på denna skiva, som innehåller lite traditionell fado, i övrigt både äldre standardnummer och nyskrivet. Kompet med António Dias, portugisisk gitarr, Nelson Aleixo, spansk gitarr, och Francisco Gaspar, basgitarr, är kompetent och fungerande utan att vara exceptionellt. En rätt trevlig skiva med en sångerska som har sin plats på fadoscenen, dock utanför det starkaste strålkastarljuset.

(Lira nr 4 2015)

Gonçalo Salgueiro

Sombras e Fado

CNM

Med sitt fjärde album på femton år befäster Gonçalo Salgueiro sin ställning som en av den moderna fadons mest lysande röster. Han har en behaglig slank tenor och är skicklig på att frilägga långa, ornamenterade melodiska linjer, varför hans röst och sångsätt kommer bäst till rätt i långsamma nummer. Men han är också rolig att lyssna till i snabba sånger, som han sjunger med entusiasm och energi och en avväpnande ledighet. Rösten har en särskild stabilitet och lyster i höga lägen. Gonçalo Salgueiro är flitig som textförfattare och svarar för hälften av texterna på den nya skivan, som innehåller en blandning av traditionell fado, några äldre standardnummer förknippade med Amália Rodrigues, samt en del nyskrivet. Guilherme Banza, portugisisk gitarr, Rogério Ferreira, spansk gitarr, och Francicso Gaspar, basgitarr, samt några ytterligare instrumentalister och i ett par spår en liten orkester gör gedigna och smakfulla insatser. Men framförallt är detta en stark vokal prestation av en sångare med en sober och engagerad fado, utan skarpa kanter men med desto större elegans.

(Lira nr 3 2017)