Omläsningen (2). Varlam Shalamov, Berättelser från Kolyma

Kolyma är en flod, en bergskedja och ett område i nordöstra Sibirien som anses ha det kallaste klimatet på norra halvklotet, ofta med temperaturer under minus 50 grader. Där finns rika tillgångar på skog samt guld och andra mineraler. Under de stora utrensningarna i Sovjetunionen på trettiotalet fördes stora mängder straffångar till Kolyma för tvångsarbete i gruvor, i skogen, vid vägbyggen och andra byggnadsprojekt. Omkring tre miljoner fångar uppskattas ha gått under i Kolymas iskyla eller under transporterna dit. Den ryske författaren Varlam Shalamov (1907–82) tillhörde dem som överlevde. I 17 år vistades han i Kolymas läger. Efter fångenskapen skrev han bland annat de noveller som ingår i Berättelser från Kolyma (översättning Marie-Anne Sahlin, Brombergs Förlag 1982).

En del av de fångar som placerades Kolyma var ”vanliga” brottslingar: tjuvar, bedragare, våldsverkare. Men många var politiska fångar, ”femtioåttor”, dömda efter den 58:e paragrafen i strafflagen. I fångarnas hierarki var det femtioåttorna som fanns underst, föraktade även av andra fångar. Shalamov, som fängslades för att han hade hyllat författaren Ivan Bunin (nobelpriset 1933), skriver:   

”Arresteringarna under trettiotalet drabbade slumpvist utvalda människor. De föll offer för den falska och förfärliga teorin om den uppflamande klasskampen, den som följde i spåren när socialismen vann terräng och stärkte sina positioner. De professorer, partifunktionärer, militärer, ingenjörer, bönder och arbetare som på den tiden fyllde fängelserna till bristningsgränsen hade ingenting positivt i själen, utom kanske personlig anständighet, ett slags naivitet eller vad man borde kalla det – kort sagt, precis sådana egenskaper som snarare underlättade än försvårade den dåvarande ’rättskipningens’ straffande verksamhet. Frånvaron av en enhetlig idé som hade kunnat förena de drabbade försvagade istället deras moraliska uthållighet. Dessa människor var varken maktens fiender eller statsförbrytare och då de dog fattade de inte varför de måste dö. Deras självbevarelsedrift, deras ilska och bitterhet hade inget att stödja sig på. Isolerade och ensamma omkom de i Kolymas vita ödemark – av svält, av köld och av för tungt arbete, av prygel och sjukdomar.”

I den förnedrande tillvaron i lägren blir den allt överskuggande frågan överlevnaden. Hur man ska få sömn under natten utan att frysa ihjäl. Hur man ska klara av de långa hårda arbetspassen. Hur man kan få tillräckligt att äta. Allt annat kommer i andra hand. Shalamov berättar till och med om hur språket reduceras, hur han själv inte behöver mer än ett tjugotal ord – varav hälften svordomar – för att klara av den dagliga rutinen. I berättelserna finns gott om noteringar som den här:

”Människor dök upp ur tomma intet – den ena efter den andra. Någon helt obekant person kunde lägga sig bredvid mig på britsen, om natten trycka sig tätt intill min beniga skuldra, ge mig sin kroppsvärme – en smula värme – och få min i gengäld. Det fanns nätter då ingen värme alls nådde fram från den sönderrivna fångrocken eller vaddjackan och mot morgonen tittade jag på britsgrannen som om det vore ett lik och blev en aning, aning förvånad över att liket levde, reste sig då man vrålade åt det, klädde sig och undergivet och ödmjukt utförde alla order. Jag hade själv inte mycket värme i kroppen. På mina benknotor fanns det bara en smula kött kvar, tillräckligt bara för att känna bitterhet – den sista av mänskliga känslor. Inte likgiltigheten, utan just bitterheten var den sista mänskliga känslan – den som satt närmast intill själva benknotorna.”

Man frestas att använda språkets starkaste adjektiv om man försöker återge innehållet i Sjalamovs bok. Själv är han mera återhållsam. Det finns en saklighet och kylig objektivitet i hans beskrivningar. När han tar upp någon aspekt på lägertillvaron kan det verka som om texten var hämtad ur en reserapport. Shalamov är alltså en lågmäld och ganska osentimental författare som låter fakta tala. Men han har också stilistisk känsla och sinne för form och balans. En bister humor skymtar fram då och då, som i den lilla novellen Injektorn.   

Den objektiva tonen beror ofta på att författaren placerar sig utanför handlingen och skriver i tredje person. Då han använder orden ”jag” eller ”vi” är jag inte säker på att ha verkligen tar upp det som han själv upplevt. Kanske gör han sig till talesman för erfarenheter som delades av många, och valet av pronomen för då läsaren närmare de individuella ödena. Att det handlar om honom själv är dock odiskutabelt i novellen Tåget, om den kaotiska återfärden till Moskva.

”Sedan kom Jaroslavskijstationen i Moskva, dånet från storstaden Moskva, den stad som var mig kärare än alla andra städer på jorden. Så stannade tåget äntligen in. Jag såg min hustrus välkända, kära ansikte. Hon mötte mig nu precis som hon mött mig tidigare då jag återvände från någon av mina många resor. Den här tjänsteresan hade dock varit långvarig – nästan sjutton år. Men det viktigaste den här gången var att jag inte återvände från någon tjänsteresa. Jag återvände från helvetet.”

Varlam Shalamov

Grymheten och nyckfullheten i den sovjetiska fånghanteringen i Kolyma kommer i Shalamovs noveller fram i skildringar som verkar otänkbara som produkter av någons fantasi. Lend-Lease berättar om det amerikanska hjälpprogram där folk skänkte gåvor till fångarna för att underlätta deras tillvaro. En av gåvorna är en jättelik bulldozer som röjer landskapet med långt större effektivitet än manuella metoder. Under projekteringsrarbetet blottar bulldozern en okänd massgrav av frusna döda fångar och en makaber scen utspelas inför lägerarbetarnas ögon:

”Nu var berget bart och hemligheten avslöjad. Graven hade ’öppnats’ och de döda kröp och hasade längs bergsluttningen. I närheten av traktorvägen hade man iordningställt en ny massgrav. Vem hade gjort det? Ingen från baracken hade tagits ut för detta arbete. Det var en väldigt stor grav. Det fanns säkert plats för mig och mina kamrater också i denna nya grav, detta nybygge för de döda, ifall vi skulle frysa ihjäl.

Bulldozern skrapade nu ihop stelfrusna lik, tusentals döda, tusentals skelettliknande kroppar. Ingenting hade förmultnat: allt fanns kvar, de förvridna fingrarna, de variga förfrusna tårna som förandlats till stumpar, den torra blodrivna huden och ögonens brinnande hungerblänk.

Med min trötta, plågade hjärna försökte jag förstå: Hur kunde det finnas en så förfärligt stor massgrav just i dessa trakter? Här hade ju inte, vad jag visste, funnits något guldgruvebrott – ja var ju ändå gammal veteran här i Kolyma. Men sen förstod jag att jag egentligen kände till en ynklig liten bit av den här världen, omgiven av taggtråd och indelad i zoner, med vakttorn som påminde om moskvaarkitekturen. /…/ Jag insåg att jag endast kände till en liten ynklig bit av denna värld, en försvinnande liten del, och att det tjugo kilometer bort kunde finnas en liten stuga för mineralletare och geologer som letade efter uran eller att det lika gärna kunde finnas ett guldgruvebrott med trettiosjutusen fångar. Man kan gömma mycket bland bergen.”

Det finns inte många vittnen från lägren i Kolyma. Det finns ingen utom Shalamov som upplevt lägren i 17 år och kunnat se tillbaka och berätta med hans åskådlighet och litterära skicklighet. Berättelser från Kolyma är väl numera en bok som hamnat i den glömskans ocean där de flesta böcker till slut samlas utan att vara särskilt saknade. Men jag skulle önska att många nutida läsare fiskade upp Shalamovs verk. Och att de bästa av dessa noveller kunde leva vidare i olika antologier med viktig 1900-talslitteratur.