En del personer, som jazzmusikerna Sture Nordin och Nisse
Sandström, skildras genomgående och reservationslöst sympatiskt. Andra kan visa
upp lynniga, obegripliga eller direkt motbjudande beteenden. Sådant kan ju vara
intressant att läsa om. Att konflikter och osämja kommer upp till ytan i en
skildring som vill vara autentisk är inte så mycket att säga om, det hade varit
konstigt om allt hade varit idyll. Som läsare är man också medveten om att
detta är Ulf Bagges subjektiva minnen och att andra personer kan minnas annat. Boken
präglas ändå mest av en kollegialitet kring kulturarbetarnas villkor. Och samarbeten
är en av bokens klaraste röda trådar.
Några saker vill jag särskilt lyfta fram. Alkoholvanorna i
60- och 70-talets viskretsar var utan sans. Givetvis fanns det artister som
likt Ulf Bagge själv var begåvade nog att tacka nej till ett och annat glas,
men för många låg ohämmade alkoholvanor bakom problem och konflikter och i
vissa fall också avsevärt avkortade karriärer och livslopp. Fastän jag tidigare
aldrig inbillat mig att svenska trubadurer var nykterister, var
alkoholmissbruket mer utbrett, om man får tro Bagge, än jag hade en aning om.
Politiken är förstås närvarande i flera avseenden. Dels
genom att den svenska visvågen var som mest intensiv under 60- och 70-talens
vänsteruppsving, då revolutionär nit hörde till standardutrustningen för en
sann trubadur. Ulf Bagge, som genom sitt engagemang för fredsfrågor också är en
vänsterman, undvek den extrema radikalismen och blev därmed suspekt i vissas
ögon, särskilt efter hans medverkan i en valkampanj för Folkpartiet – inte
direkt ett framgångsrikt samarbete. Bagge har också samverkat med folk inom
arbetarrörelsen och medverkade på en valturné med Olof Palme, som i boken ges
ett kortfattat och sympatiskt porträtt. Resultatet av sådana samarbeten var
växlande. Här finns trångsynta partibyråkrater som inte tolererar åsikter
utanför programmet, men också folk med öppnare sinne och ett engagemang för
kulturen.
Ulf Bagge har i hög grad varit ansvarig för olika
kulturarrangemang. Den del av verksamheten som ligger bakom ett framgångsrikt
möte mellan artister och publik är förbisedd: anskaffning av lämpliga lokaler,
att tider ska stämma, att ekonomin håller, att informationen går ut, att allt
sker i rätt ordning och så vidare … allt sådant som man numera brukar kalla
logistik och som man egentligen inte lägger märke till förrän det inte fungerar. Jag tycker att det är
intressant att det skildras i boken. En kulturlivets vardagslunk och grovgöra
långt ifrån rubrikerna. Här finns inte bara de praktiska bestyren utan också
tankar och syften bakom olika projekt.
Trubaduren är en
intressant minnesbok särskilt för den som var med den här tiden och kommer ihåg
dess huvudpersoner. Den är dessutom ledigt skriven, man leds snabbt fram i
handlingen och fastnar inte i några longörer. Är det något jag saknar så är det
lite mera kring det kreativa arbetet med viskonsten: hur det går till att skriva
en visa eller hur man kommer fram till hur en klassiker som Bellman ska tolkas.
Trubadurens verkstad och tankesmedja, den kanske mest privata delen av en
musikers uppdrag. Men det som finns är roligt att ta del av – ett brokigt,
händelserikt och personligt tidsdokument.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar