Ytterligare fem recensioner av
fadoskivor som först publicerades i musiktidskriften Lira.
Aldina Duarte
Mulheres ao
Espelho (2008)
Roda-La Music
****
Av dagens fadosångerskor har Aldina
Duarte den striktaste konservativa hållningen: hon sjunger enbart traditionell
fado till nya texter (ofta av henne själv) och tillåter inte bas i kompet
(förekom i fadon först på 1930-talet). I stället ger José Manuel Neto,
portugisisk gitarr, och Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, ett flexibelt
komp på cd:n ”Kvinnor i spegeln”.
Duarte säger att innehållet inte är
självbiografiskt; de elva numren får i stället uppfattas som rollspel kring
olika kvinnors öden och känslor. Nu gör det inget – Duarte sjunger som om det
vore självupplevt. Att några andra fadosångerskor rent tekniskt är bättre
spelar heller ingen roll; Aldina Duarte hanterar de förutsättningar hon har
mästerligt. Här blir fadon en utanförskapets och utsatthetens musik, ett
omedelbart men poetiskt uttryck, gripande i sin direkthet men också fint
nyanserad. En unik röst i dagens fado.
Av Aldina Duartes tre cd, mycket jämna,
är det nog Mulheres ao Espelho man
bör välja först.
Vicente, José, Manuel och Teresa da Câmara
Câmara, Um Nome Três Gerações (2011)
Ovação
***
På
denna nya cd samlas tre generationer ur släkten da Câmara.
Vid sidan av nestorn Vicente da Câmara, född 1928, är det hans söner José och
Manuel samt sondottern Teresa. Alla fyra sjunger var sitt solonummer, i övrigt
består skivan av olika kombinationer av rösterna. Vicente da Câmara var som
bäst på 60-talet men låter fortfarande intressant. José da Câmara är den bäste
av sångarna, men Manuel da Câmara är också hörvärd, och det gäller i ännu högre
grad den unga sångerskan. Musiken är traditionellt orienterad, men de
vanligaste sångerna ur fadons repertoar har man undvikit. Det mesta går i
ganska snabbt tempo, och det rör sig om en enkel, rättfram musik som sjungs med
gott humör. Komptiron med Luís Petisca, portugisisk gitarr, Mário Estorminho,
spansk gitarr och Filipe Vaz da Silva, basgitarr, är effektiv och säker utan
att briljera. Musiken på skivan är förvisso inte omistlig, men det är en
trevlig dokumentation av den för fadon viktiga da Câmara-familjens musik.
Dulce Pontes
Momentos (2010)
Galileo
***
Sångerskan Dulce Pontes var en av
pionjärerna när fadon fick ett nytt uppsving i början av 90-talet. Men hon är
mer en populärsångerska som ibland tar upp fado än en renodlad fadosångerska.
Hennes register är bredare, sångsättet ett annat. Musiken tar även in
influenser från popballader, rebetika, folkmusik, opera och romans. Dulce
Pontes har en stark sopran med stort omfång och kraftigt vibrato. Hon har en
utmärkt sångteknik och sjunger gärna dramatiskt och i långa, långsamma linjer;
de kända fadosånger som finns med på denna dubbel-cd töjs ut till nästan dubbla
längden jämfört med andra versioner. Musiken får ibland en operaliknande
prägel. Jag tycker hon är bäst när hon tyglar sin virtuositet, som i den
vackra, lågmälda Por Esse Mar, medan hon i sina sämsta stunder kan bli
pretentiös och överdramatisk. Som uttolkare av fado har hon flera överlägsna
konkurrenter. Men hon är en skicklig och ambitiös sångerska och en viktig gestalt
i nyare portugisisk musik.
José Manuel
Barreto
Fados (2012)
iPlay
*****
På ett fadoställe i Lissabon hörde jag
för två år sedan en sångare som med sin vackra röst, koncentration och
publikkontakt bjöd på en oförglömlig och gripande fado. Då jag efteråt frågade
honom om namnet var jag förvånad över att en så bra sångare kunde vara
praktiskt taget okänd utanför Lissabon. Det kanske blir en ändring på det nu,
när José Manuel Barreto ger ut sin första cd på över tio år. Tillsammans med
ett dussintal fina kompmusiker i olika konstellationer bjuder han på en lågmäld,
innerlig och traditionellt orienterad fado som kan te sig opretentiös vid en
första kontakt, men som fördjupas och växer ju mer man hör den. Rösten är både
mjuk och fyllig och används för att lyfta fram nyanserna i texten i en varierad
melodisk linje. Som 69-åring är Barreto knappast ute efter att grundlägga en
internationell karriär. Snarare kan skivan ses som en sammanfattning av ett
mångårigt umgänge med fadon. Det har resulterat i en musik som i sin förmenta
anspråkslöshet har en värme, hängivenhet och värdighet som andra musiker kan
avundas och lära sig av. José Manuel Barreto är en av de stora fadosångarna.
Saudade no
Futuro (2012)
iPlay
***
Nya fadosångare och -gitarrister har
kommit fram i mängd de sista tjugo åren. Denna skiva antyder lite av det vi kan
vänta framöver: fem gitarrister och fem sångerskor som nu är i åldern 8 till 17
år. Fadons framtid möjligen? Gitarristerna är duktiga, och Micael Gomes och
Pedro Dias (portugisisk gitarr) samt Bernardo Viana och Pedro Saltão (spansk
gitarr) kan nog rätt snart kompa etablerade namn. Sångerskorna har ett bra
handlag med fadons frasering och sjunger med tydlig entusiasm, mest
traditionell fado. De är rätt lika varandra, och en personlig sångstil kan man
inte begära av så unga sångerskor. Ana Rita Prada har kommit längst, och med Fado
das Flores, en melodi av Alfredo Marceneiro, svarar hon för skivans bästa
spår. Om några år kan hon mycket väl bli ett betydande namn på fadoscenen. Även
Bárbara Santos, Beatriz Felício, Diana Vilarinho och Teresinha Landeiro kan
utvecklas positivt om de sköter sina kort klokt. Givetvis finns bättre ny fado
än denna. Men det är roligt att höra engagemanget och kunnigheten hos dessa
fadojuniorer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar