Fado på cd: Recensioner i repris (5)

Maria Ana Bobone

Fado & Piano (2012)

Kb/Capa Branca

****

Maria Ana Bobone, som skivdebuterade 1994, har alltid varit en bra sångerska med en klar sopranröst och ett vårdat, omsorgsfullt sångsätt. Som fadosångerska har hon inte övertygat mig lika mycket som exempelvis Mariza eller Katia Guerreiro. Kanske passar hennes lyriska sångstil, med en dragning åt det drömska eller meditativa, inte helt till fadons stadiga rytm. Här sjunger hon till eget, kompetent pianokomp, ibland med säker assistans av Bernardo Couto, portugisisk gitarr, och Rodrigo Serrão, bas. Och det verkar som om Bobone funnit en musik som passar henne perfekt. Hon sjunger tre sånger ur Amália Rodrigues repertoar och gör något helt eget av dem, lugnt och ömsint. Folkvisan Marião är en höjdpunkt, och det finns en folkviseton även över det nyskrivna materialet. En både lycklig och kreativ stämning präglar den här skivan. Bobone har aldrig sjungit bättre än på denna sin bästa cd. Här finns mycket som är vackert, innerligt, enkelt och självklart. Om det ska kallas fado är en annan fråga.

Celeste Rodrigues

Fado Celeste (2007)

Coast to coast

***

I skuggan av sin tre år äldre, världsberömda syster Amália har Celeste Rodrigues sjungit fado i decennier och uppträder ännu på Lissabons fadohus. Hennes musik är enklare, lugnare, mindre dramatisk än systerns. När hon var som bäst på 1960- och 70-talen hade hon en vacker röst med fenomenal bärighet och ett rättframt, känslosamt uttryck.

När den 84-åriga sångerskan återkommer med cd:n Fado Celeste – ”troligen min sista” – har rösten tappat mycket av sin lyskraft och håller sig inom ett snävt mellanregister. Men bärigheten består, den direkta känslosamheten också, allt förmedlat med en självfallenhet och en ålderns värdighet som övertygar utan att briljera. Celeste Rodrigues kommer bäst till sin rätt i långsamma nummer som Longa É a Noite och Ouvi Dizer Que Me Esqueceste. Musiken, som mest bygger på traditionell fado, är intim och lågmäld. Hon kompas lyhört av Pedro Amendoeira, portugisisk gitarr, Pedro Pinhal, spansk gitarr, och Paulo Paz, basgitarr.

Nuno da Câmara Pereira

Lusitânia (2009)

Ovação

****

Nuno da Câmara Pereira har spelat in skivor sedan början av 1970-talet. Nu är han 58 år gammal och lätt att känna igen; den karakteristiska ljusa rösten har knappast förändrats alls. Att musiken ändå låter modernare beror på den lyhörda komptrion med Custódio Castelo, portugisisk gitarr, Carlos Garcia, spansk gitarr, samt Carlos Menezes, basgitarr eller kontrabas. Custódio Castelo har även komponerat flera av sångerna. Det är en måttfull och lugn fado med återhållet uttryck. Nuno da Câmara Pereira sjunger utan att dramatisera; som bäst är han i långsamma tempon där musiken får en tilltalande vek lyrisk ton, en ömsinthet, som i Alfredo Marceneiros Senhora do Monte eller António Portugals Trova do Vento Que Passa (hämtad från Coimbras fado). Man kan beskriva Nuno da Câmara Pereiras fado som rättfram, enkel och ledig. Han är en god sångare som låter uppriktigt engagerad av det han gör, och då blir han också intressant för lyssnaren.

Dâna

Sei Finalmente (2008)

Espacial

**

Den unga fadosångerskan Dâna debuterar med Sei Finalmente. Varken hon eller hennes kompetenta medmusiker João Chitas, portugisisk gitarr, José Simões, spansk gitarr, och Jorge Carreiro, bas, har låtit tala om sig tidigare på cd.

Dâna håller sig till en väl beprövad repertoar av traditionellt snitt. Sex av de elva sångerna är komponerade av den moderna fadons bäste tonsättare, Alain Oulman. När Dâna sjunger Abandono, Gaivota eller Júlia Florista inbjuder hon till jämförelser med många andra tolkningar. Och hon klarar dem hyggligt.

Hon har en klar ljus röst och en odiskutabel förtrogenhet med fadons frasering. Hon sjunger ornamenterat, energiskt med stora kontraster mellan svagt och starkt. Hennes brister som sångerska märks mest i starka partier, där hon behöver bli tonsäkrare, men det lär komma med tiden. Enstaka spår, främst Oulmans As Mãos Que Trago, är lyckokast. Om Dâna kompletterar med en egen repertoar, kan hon bli en distinkt röst i den nya fadon.

Joana Amendoeira

Joana Amendoeira & Mar Ensemble (2008)

HM Música

***

Unga Joana Amendoeira besegrar sin publik med charm och scenisk utstrålning. Som tycks följa med henne in i studion, för även studioinspelningarna har värme och omedelbarhet. Hennes sjätte cd är en publikinspelning från sommaren 2008. Hon kompas av Pedro Amendoeira, portugisisk gitarr, Pedro Pinhal, spansk gitarr, och Paulo Paz, kontrabas – men dessutom av en accordeonist och en kammarorkester på åtta man. Den ger en ovanlig klangbild, som inte direkt känns nödvändig. Det här är en tilltalande skiva med generös speltid och 19 sånger, varav en del är nya för sångerskan. Pedro Amendoeira är lysande och spelar med en fantasi som aldrig förr. Hans lillasyster med sin mjuka och smidiga röst visar spänningen i mötet med publiken med en ibland lite osäker tonbildning, men hon kompenserar det genom att sjunga med själ och hjärta och utstrålar en stark sångglädje. Inspelningen fångar konsertstämningen med andlös publik och sångerskans entusiasm. Solen lyser över hennes vänliga musik, och vi som inte var på plats kan ändå värmas av den.