Här fortsätter
återpubliceringen av recensioner av fadoskivor. Recensionerna är ursprungligen
publicerade i tidskriften Lira.
Ana Laíns
Quatro Caminhos (2011)
Difference
****
Ana Laíns fick berättigad
uppmärksamhet för sin debut-cd Sentidos 2006. När hon nu återkommer är
det med en ännu bättre produktion. Hon är en modern fadosångerska i den
meningen att hon i sin musik gärna släpper in influenser från annan musik, som
folkmusik, chanson och latinamerikanskt, och med de traditionella gitarrklangerna
som bas öppnar för andra instrumentklanger i kompet, som piano, slagverk,
klarinett och accordeon. Även om hon sjunger traditionell fado och äldre
standardlåtar, domineras materialet på den här cd:n av nyskrivet. Hon har en
ljus sopran och sjunger avspänt med stor säkerhet i alla tempon. Som bäst låter
hennes musik som en förtätad, laddad lyrisk visa, och sånger som Parolagem
da vida, A ti och Adeus är fenomenalt sjungna. Kort sagt: hon
påminner på flera sätt om sin mera kända kollega Cristina Branco, men inte så
mycket att de kan förväxlas. Diogo Clemente spelar spansk gitarr och har både
producerat och arrangerat. Allt låter smakfullt, kompetent och skickligt – men
faktiskt också djupt inspirerat.
António Chainho
LisGoa (2010)
Movieplay
***
António Chainho, 72 år, är
sedan länge en av fadons ledande gitarrister. Men han tycks ha ett ännu mer
passionerat förhållande till den portugisiska gitarren än till fadon. Förut har
han visat intresse för brasiliansk och afrikansk musik; nu närmar han sig ett
för fadon mer främmande område, den indiska musiken, och då i första hand
folkmusik och populärmusik från området kring den gamla portugisiska kolonin
Goa (därav skivans namn). Kring sig har Chainho samlat en skara skickliga
musiker som spelar europeiska och indiska instrument samt sångerskorna Natasha
Lewis, Isabel Noronha och Sónia Shirsat. Musiken blir en förening av
portugisiskt och indiskt som ibland låter visartad, ibland mer exotisk med
meditativa melodislingor och sång på ett indiskt språk (hindi?). Musiken är
måttfull och behärskad. Chainho har alltid varit en elegant och smakfull
musiker, så också här. Skivan ser jag som ett ärligt försök att förena musik
från två kulturer och resultatet är gediget och njutbart, särskilt i numren med
vokalinslag.
Carminho
Fado (2009)
EMI Music Portugal
*****
Den unga sångerskan Carminho
har varit ett respekterat namn inom fadon länge innan hon nu debuterar på cd.
Portugals bästa gitarrister flockas kring denna sångerska, och här förekommer
sex stycken i olika konstellationer, med José Manuel Neto, Bernando Couto och
Ricardo Rocha i spetsen, alla portugisisk gitarr. Diogo Clemente på spansk
gitarr medverkar raktigenom. Denna jämna, väl förberedda produktion innehåller
ett fint sammansatt urval sånger, flera baserade på traditionell fado. Carminho
måste redan nu, 24 år gammal, räknas till de mest betydande namnen i dagens
fado. Hon har en bra röst, men det märkliga med hennes musik är framför allt
hennes totala närvaro i varje stavelse, hennes dynamiskt mycket varierade, rikligt
ornamenterade linje och det energiska, temperamentsfulla sångsättet. Det är
fado som verkar på djupet, starkt förankrad i fadons uttryckstradition, så
autentisk den kan bli i dagens internationaliserade medievärld. Den bästa
debut-cd:n inom fadon på många år!
Miguel Brito Rebelo
Quem Foi Que Te Fez Fado? (2011)
Montepio
****
Miguel Brito Rebelo har varit
aktiv som fadosångare länge men av något skäl väntat med sin skivdebut. Av de
tolv sångerna har han själv skrivit musiken till åtta, och de ansluter så nära
till traditionell fado att de låter som gamla bekanta. Kompet med Custódio
Castelo, portugisisk gitarr, Jorge Fernando eller Rebelo själv, spansk gitarr,
och Filipe Larsen på basgitarr stöder effektivt en fadomusik som är
okomplicerad, rättfram och framförd med självförtroende. Detta slags fado, med
kraft och glädje men mindre finlir, har låtit ganska likartad genom tiderna,
och därför påminner Rebelo om åtskilliga andra musiker. Han höjer sig en bra
bit över genomsnittet genom sin tilltalande, fylliga och mogna röst – som gör
honom till en av de allra bästa sångarna i dagens fado. Det finns något tidlöst
och autentiskt i denna musik, som inte anstränger sig att vara trendig,
inställsam eller originell. Vitalt, rutinerat och skickligt – en riktigt bra ny
fadoskiva.
Vânia Duarte
Efeito de Fado (2010)
SPA
Fado
**
Ytterligare en sångerska
sällar sig till den växande strömmen av skivdebutanter i fadon. Vânia Duarte
har sällskap av de rutinerade Custódio Castelo på portugisisk gitarr, Carlos
Garcia, spansk gitarr, och Carlos Menezes, kontrabas. Hon framträder genom sitt
materialval som traditionalist, och mitt första intryck var att skivan liknar
ett lyckat examensarbete. Sångerskan sjunger bra med smidig röst, men inte
lysande. Hon kan sitt jobb och känner sin musik, som dock saknar den nerv och
känslostyrka som ofta gör fado angelägen. Men vid förnyat lyssnande märker jag
att hon i sina bästa stunder – som Tudo Por Tudo och A Rua Mais
Lisboeta – har en charm och värme som är svåra att motstå. Och i Lenda
das Algas dyker den stora fadosångerskan Celeste Rodrigues upp, 88 år i år,
med den tyngd och auktoritet som Duarte ännu saknar, i sången som hon själv
lanserade 1955. Vânia Duarte är bara drygt tjugo och kan inte avkrävas
mästerverk som debutant. Detta är ändå en början som lovar mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar