Här ytterligare några recensioner från tidskriften Lira. Som sagt: antalet asterisker antyder hur jag uppskattar dessa album i dag.
Carlos Zel
Quartas de Fado (2010)
Movieplay
****
Sångaren
Carlos Zel, som avled år 2002 bara 52 år gammal, har ännu en trogen publik i
Portugal. Denna cd innehåller publikinspelningar från kasinot i badorten
Estoril från 2000 och 2001. Zel sjunger tillsammans med en pålitlig, något
varierande kompgrupp där jag särskilt vill nämna Paulo Parreira eller Fernando
Silva på portugisisk gitarr. På några spår medverkar också inbjudna musiker som
sångarna Fernando Maurício och João Ferreira-Rosa samt några instrumentalister.
Men även om det tillfälligtvis dyker upp piano, accordeon eller elgitarr (!) är
detta en fado som bottnar i ett äldre, genuint tolkningssätt. Skivan domineras
starkt av traditionell fado, och Carlos Zel, som har en rätt kraftig, fyllig
röst sjunger rättframt, robust och med starkt uttryck. Han finns även
tillgänglig på ett par cd med studioinspelningar, men jag tycker att dessa
publikinspelningar, även om de är något ojämna, har en närvaro och spontanitet
som gör dem mer angelägna. Carlos Zel är väl värd att bli ihågkommen.
Fábia Rebordão
A Oitava Cor (2011)
iPlay
***
Ännu
en ny fadosångerska: 26-åriga Fábia Rebordão gör här en bra debut, även om den
inte är lika märkvärdig som Carminhos 2009 eller Cuca Rosetas tidigare i år.
Med en röst som ligger ganska lågt sjunger hon rättframt med kraft och känsla,
utan att ornamentera melodilinjerna särskilt mycket. Hon påminner en del om sin
mera kända kollega Ana Moura. Liksom Moura samarbetar hon med mångsysslaren
Jorge Fernando, som här är med som upphovsman till nio av de sexton sångerna,
har producerat och arrangerat och spelar spansk gitarr tillsammans med Ângelo
Freire, portugisisk gitarr, och Daniel Pinto, bas, ett skickligt komp. Några
andra musiker medverkar tillfälligt, bland andra sångerskorna Celeste Rodrigues
(88 år i år!) och kapverdiska Lura. Musiken är mest ny, men här finns också
några traditionella fados med nya texter. Sångerskan har gjort tre melodier och
två texter. Skivan är jämn men kanske också en aning monoton om man lyssnar på
allt i ett svep. Men nog är Fábia Rebordão ett namn att lägga på minnet.
Katia Guerreiro
Fado (2008)
Sony Music
*****
Katia
Guerreiro, född i Sydafrika och uppvuxen på Azorerna, har under senare år
blivit en av fadons intressantaste röster. Hennes musik baseras på traditionell
fado och nyskrivet material. Den utmärkta komptrion – Paulo Valentim,
portugisisk gitarr, João Veiga, spansk gitarr, och Rodrigo Serrão, kontrabas –
har följt henne i flera år och berikar hennes musik med nya texter och melodier
av hög klass. Katia Guerreiro har en vacker, ganska stark röst i
mellanregistret och sjunger med total koncentration kring varje ord. Genom den
intensiva texttolkningen blir den melodiska linjen lite ojämn, med markerade
pauser och accenter; ibland kan den få en närmast deklamatorisk prägel.
Sångerna är fulla av laddning och skiftande uttryck, här tar aldrig rutin eller
slentrian över. Katia Guerreiros nya cd är mycket jämn. När jag hör sånger som Pranto
de Amor Ausente, Lírio Roxo eller Estranha Paixão frågar jag
mig om detta inte är den bästa fadoskivan från den starka årgången 2008.Och
svarar: javisst är den det.
Luís
Matos
Espelho
de Alma (2009)
Espacial
Fado
***
Inom
ny fado diskuteras ofta behovet av förnyelse i förhållande till fadons
tradition. I sin musik har den unge sångaren Luís Matos valt att helt och
hållet lita till traditionen. Med undantag för Jorge Fernandos fina Os
Búzios (lanserad av Ana Moura) består denna cd enbart av traditionell fado.
Matos har också förtrogenhet med den sångstil som ofta kännetecknar en folklig,
lokalt förankrad fado – man kan ana en förebild som Fernando Maurício – alltså
en textnära, dynamiskt varierad fado. Skivan är mycket jämn. Kompmusikerna José
Manuel Neto, portugisisk gitarr, Miguel Ramos, spansk gitarr, och Jorge
Carreiro, basgitarr, kan det mesta och presterar ett säkert, ganska diskret
ackompanjemang. I sitt repertoarval och sina tolkningar liknar Luís Matos sin
kollega Ricardo Ribeiro, men har en tunnare och svagare röst än Ribeiro. Jag är
alltså mer imponerad av Matos kunskap och uttrycksfullhet än av hans
röstklang. En utmärkt debut.
Cristina
Branco
Não
Há Só Tangos em Paris (eller Fado Tango i vissa länder) (2011)
Universal
*****
Med
utgångspunkt från fadon har Cristina Branco länge töjt på gränserna och närmat
sig annan musik. Skivan ”Det finns inte bara tango i Paris” innehåller två
traditionella fados, ett knippe sånger som närmast är lyriska visor, fyra
sånger på spanska, två på franska och ett kort stycke på Bernardo Coutos
portugisiska gitarr. I kompet kompletteras fadons gitarrklanger av piano,
accordeon, ett par blåsinstrument och fyra celli. Allt utspelas i en musikalisk
rymd som begränsas av fado, tango, chançon och folkmusik. Cristina Branco har
en ljus lyrisk sopran med perfekt kontroll över varenda stavelse, paus, accent.
Hon har alltid varit en bra sångerska, men sjunger här mer omsorgsfullt än
någonsin. Samtidigt finns ett obekymrat handlag med även svårare melodier.
Arrangemangen är smakfulla, och hela produktionen är elegant, sober och
innerlig snarare än spontan och expressiv. Cristina Brancos elfte cd är lite
ojämn, men i sina bästa stunder (Jacques Brels Les désespérés!) bjuder hon
på hänförande vacker musik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar