Sedan några år tillbaka har jag
recenserat nya skivor med fado för musiktidskriften Lira. Här kommer jag nu att återpublicera några av dessa
recensioner. Det är samma texter som ursprungligen publicerades, men jag har
lagt till en uppgift om utgivningsår samt ett antal asterisker som ska visa hur
pass mycket jag uppskattar skivorna nu. Ju fler asterisker, maximalt fem, desto
bättre album.
De flesta av dessa recensioner är
positiva. Naturligt nog – det är roligt att presentera något som man önskar att
andra ska upptäcka. Däremot finns inget större behov att varna för sämre
produkter eftersom de ändå inte kommer i kontakt med en svensk publik särskilt
ofta.
Liksom inom bokbranschen är
omsättningshastigheten hög. Även om dessa album bara är några år gamla kan jag
inte garantera att alla ännu går att få tag på. Å andra sidan – om det finns en
efterfrågan som kan de komma tillbaka i nyutgåvor, ofta till ett lägre pris än
det ursprungliga.
Mafalda Arnauth
Flor de Fado (2008)
Universal
****
Mafalda Arnauth blev uppmärksammad vid
skivdebuten 1999 för att hon skrev mycket av sitt material själv, sällan
använde sig av fadons standardnummer. Och så har det fortsatt. På den nya,
femte cd:n finns med ett par undantag bara originalsånger. I kompet står den
spanska gitarren (Luís Pontes, Ramón Maschio) framför den portugisiska (Ângelo
Freire), vilket ger en mjuk och fyllig klangbild.
Mafalda Arnauths musik har utvecklats
mot en förfinad och nyansrik fado, och hon har på tio år blivit en mycket
bättre sångerska. Om den här skivan ter sig lite ojämn, kan det bero på att
toppar som Amor Abre a Janela och O Mar Fala de Ti når desto
högre. Arnauth är en omsorgsfull sångerska som gör en musik med sammansatta och
växlande uttryck. Rösten är ljus, valörrik, känsligt texttolkande. Hon tillhör
fadons bästa sångerskor i dag och är en av dess mest artistiskt medvetna
personligheter. Hon förtjänar uppmärksamma lyssnare, som har veritabla guldkorn
att hitta på Arnauths hittills bästa cd.
Camané
Sempre de mim
(2008)
EMI Music Portugal
*****
Sångaren Camané har medvetet byggt en
egen repertoar som befästs genom många scenframträdanden. Cd:n Sempre de mim är den första på sju år
där han lanserar helt nytt material.
Delvis baserade på traditionell fado
låter de 16 sångerna både nya och vagt bekanta. Här finns exempelvis två förut
outgivna sånger av Alain Oulman. Dennes Sei
de um Rio tillhör tillsammans med Mar
Impossível, Ser Aquele och José
Mario Brancos Este silêncio och As Palavras höjdpunkterna på en skiva
som saknar vågdalar.
Camané har alltid haft en bra röst.
Hans tidigare något loja sångsätt har utvecklats mot en mera energisk
texttolkning och större variation i diktionen. Sången vänder sig in mot orden.
Och varför inte, med fina, reflekterande och centrallyriska dikter av några av
Portugals bästa poeter?
José Manuel Neto, portugisisk gitarr,
Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, och Carlos Bica, bas, kompar diskret och
säkert. Resultatet är imponerande, men framförallt njutbart, känsligt och väl
varierat. En viktig fadoskiva.
Célia Leiria
Caminhos (2012)
Célia Leiria
***
Sångerskan Célia Leiria, som nu ger ut
sin första cd i egen regi, tillhör det begåvade och hörbara mellanskikt av
sångerskor som framträtt inom fadon under senare år. Någon blivande
fadodrottning är inte detta, men Leiria har en bra röst i mellanregistret,
kunnighet och en lugn säkerhet i sina framföranden av ett väl sammansatt knippe
sånger. Hon har en klart traditionell framtoning, och de flesta av
upphovsmännen är välkända namn ur fadohistorien. Hon gör ett gott jobb utifrån
sina förutsättningar, men att detta har blivit en trevlig skiva beror mycket på
kompet. Stundtals tycker jag att Pedro Amendoeira gör halva jobbet med sitt
livfulla och aktiva spel på portugisisk gitarr, men även Pedro Soares på spansk
gitarr och Paulo Paz på kontrabas är bra. Detta är en ambitiös, sympatisk
debutskiva med ett starkt melodiskt material där jag särskilt vill framhålla
två sånger av Alain Oulman, Nome da Rua
och Amêndoa Amarga, i en ovanligt
jämn produktion.
Marco Oliveira
Retrato (2008)
HM Música
***
Det blir allt större trängsel på den
nya fadoscenen, också på dess manliga sida. Nu kommer Marco Oliveira, en ung
sångare med viss rutin från Lissabons fadohus, med Retrato, utgiven på
kollegan Helder Moutinhos skivbolag. Moutinho har också skrivit tre av
texterna. Musikaliskt tycks Oliveira luta sig mot legenden Alfredo Marceneiro,
som har gjort tre av melodierna.
Det är en fin debut. Oliveira har en
ljus röst och sjunger känsligt och textnära. Han får fram en nyanserad, ömtålig
fado som förmedlar en viss bräcklighet och sårbarhet. Det fungerar bäst i
långsamma tempon som i Noite de Saudade eller Procuro e não te
encontro. Kompet med Ricardo Parreira, portugisisk gitarr, Miguel Monteiro
eller Diogo Clemente, spansk gitarr, och João Penedo, kontrabas, är bra utan
att tränga sig på. Det rör sig om traditionell fado med höga textambitioner –
till exempel ord av José Saramago och Florbela Espanca.
Marco Oliveira har inte debuterat för
tidigt. Här är en ny fadoartist vars röst hörs tydligt.
Luísa Rocha
Uma Noite de
Amor (2011)
David Ferreira Investidas
Editoriais
****
Varje år debuterar några sångartister
med egna cd, en del för att snart hamna i skymundan. Så blir det knappast med
Luísa Rocha. Hon har varit med ett tag, är redan ett namn, och det visar sig i
att en rad av fadons bästa musiker samlats kring henne. Carlos Manuel Proença
på spansk gitarr har producerat skivan, Daniel Pinto spelar basgitarr och på
portugisisk gitarr medverkar José Manuel Neto och fyra andra fina gitarrister.
Musiken består av ett par traditionella fados, men mest nyskrivet material som
ihärdigt kretsar kring temat kärlek. Luísa Rocha använder sin röst i lägre
mellanregistret med stor känslighet och skapar hela tiden varierade, dynamiskt
levande melodilinjer i nära samspel med orden. Hennes musikalitet och inlevelse
gör hela materialet njutbart. Ackompanjemanget är nyanserat, luftigt, lyhört
och fantasifullt. Jag vet inte vad som betyder mest – sångerskan eller
kompet – för att göra detta till en av
de allra bästa och jämnaste debutskivorna inom fadon under senare år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar