Alfredo Marceneiro (1891–1982)
hette egentligen Alfredo Duarte och kallades Marceneiro efter sitt yrke,
snickare, som han började med i tonåren efter att först ha praktiserat som
bokbindare. Han bibehöll sitt yrke som snickare med fartygsinredningar som
specialitet fram till 30-talet. Han kom tidigt i kontakt med fadon, allra först
genom att bistå blinda gatumusiker, och uppträdde offentligt från 14-årsåldern.
Under en mycket lång karriär medverkade han i många sammanhang, på teatrar,
kaféer, fadohus och turnéer, och blev en välkänd figur i Lissabons bohemiska
nattliv, där han kom i kontakt med ett par tre generationers fadomusiker.
Marceneiro har närmast blivit en symbol för
fadon genom sin rastlösa men oupphörligt kreativa verksamhet. Hans klädsel med
basker och sidenscarf, liksom hans uppträdande med handen i fickan när han
sjöng, är klassiska. Han blev föremål för åtskilliga offentliga hyllningar, har
behandlats i flera böcker och filmdokumentärer.
Han tyckte inte om att spela in skivor men
gjorde ändå en del inspelningar med en början kring år 1930. Vi kan också höra
honom från 50-, 60- och 70-tal. Han sjöng med påtaglig känsla och säker timing
och med en sträv, emellanåt lite sprucken röst som ibland låter äldre än den
verkligen var. Fastän många fadosångare har haft vackrare röster ifrågasätts
han aldrig som en av de stora sångarna, och hans betydelse som stilbildare
vilar på frasering och texttolkning. Han komponerade själv det mesta som han
framförde, för texterna svarade flera av de mest framstående folkliga poeterna,
som Henrique Rego och Armando Neves.
Sin största betydelse för dagens musiker har
han som förebild och kompositör av en rad mycket slitstarka melodier som
används av praktiskt taget alla sångartister. En typisk Marceneiro-melodi är en
enkel, vemodig, lätt att minnas, att variera och anpassa till olika texter. En
rad av den traditionella fadons melodier har honom som upphovsman, som Fado
Cravo, Fado Bailado, Fado Pagem, Fado Laranjeira, Fado
Odéon, Fado Marcha do Alfredo Marceneiro och andra. Sånger som Bairros
de Lisboa och Senhora do Monte är också ännu gångbara. Genom
Marceneiros musik förmedlas bilden av det gamla Lissabons bohemiska men också
strävsamma liv, fullt av smärta, ensamhet och längtan, men också med stunder av
samhörighet, glädje och fest.
Hans söner Alfredo Duarte Júnior och Carlos
Duarte var också fadistas. Liksom brodern Júlio Duarte.
Här är några exempel
på Alfredo Marceneiros musik i hans egna tolkningar. Den som så önskar kan
hitta åtskilligt mera på Youtube.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar