18 december 2014

Fadoprofilen (64): Jorge Fernando

Jorge Fernando (1957) började sjunga som småbarn, skivdebuterade år 1979 och spelade tillsammans med Amália Rodrigues i fem år, från år 1980 och framåt. Har också arbetat med lättare underhållningsmusik, både som musiker och producent.
Som sångare har Jorge Fernando en ganska svag röst. Sångsättet är förtroligt och sympatiskt. På spansk gitarr medverkar han på en mängd skivor med den nya fadons artister. Som skivproducent står han bakom många av den nya fadons produktioner, till exempel av Mariza, Ana Moura, Ricardo Ribeiro, João Pedro, Filipa Cardoso och Raquel Tavares. Som mentor eller ”upptäckare” av nya förmågor har Fernando varit betydelsefull. Han kommer troligen på sikt mest att ihågkommas som textförfattare och kompositör till ett stort antal nya sånger. Han har stor fallenhet för pregnanta, lättillgängliga melodier. Är mycket produktiv.
Genom sin mångsidiga begåvning och anknytning till en äldre generation har Fernando en särställning i den nya fadon. Hans sånger sjungs av de flesta yngre fadistas, men har också tagits upp av äldre musiker. Här kan du höra honom själv:



På denna inspelning sjunger han tillsammans med Ana Moura:





6 kommentarer:

  1. Intressant, måste kolla upp, tydligen en viktig mover och shaker inom dagens fado.

    Sven-Erik

    SvaraRadera
  2. Viktig förvisso, men han ger ett tillbakadraget och reserverat intryck. Den enda gång jag hört honom på ett fadohus sjöng han inte en ton, utan spelade gitarr helt stillsamt.

    SvaraRadera
  3. Kanske den tillbakadragna stilen är mer salongsfähig i fadon än i annan populärmusik?

    Sven-Erik

    SvaraRadera
  4. Svårt att säga tycker jag. Alla vill ha bra publikkontakt, men inte publikfrieri.

    SvaraRadera
  5. För övrigt, det där med att publiken på en fadoklubb faller in i sången la jag märke till i Lissabon när vi var där 2007, kändes spännande och annorlunda, men tror att detsamma förekommer i endel besläktade genrer, i t ex Brasilien, som chorinho.

    Sven-Erik

    SvaraRadera
  6. Det är vanligt på fadoställen. Ofta, när publiken inte kan texten, börjar det som ett tveksamt nynnande och hummande som sedan växer i styrka. Roligt att höra.

    SvaraRadera