Ny fado på cd

Male Voices of Fado (ARC) ****

Detta album recenserade jag för tidskriften Lira där följande rader finns med i det senaste numret:

Det finns massvis med samlingar med fado. Tanken att bara ta med män på ett album har realiserats flera gånger tidigare. Men nu är det på en skiva som distribueras i Sverige, vilket lyckligtvis inte är det enda skälet att rekommendera den. Det är en bra antologi med rejält tilltagen speltid. 17 sångare visar i 19 spår upp inte bara en stor variation i röster, utan också olika sångstilar. Flera av dagens ledande sångare finns med, men också några viktiga namn ur den äldre generation som dagens musiker ser som förebilder. Lyssnaren inser lätt varför musiker som Alfredo Marceneiro, Fernando Maurício, Fernando Farinha, Max och Carlos Ramos fortfarande har stor aktualitet. Urvalet i en antologi kan man alltid ha åsikter om. Jag saknar främst ett par av de äldre, Carlos do Carmo och Vicente da Câmara, och yngre sångare som Pedro Moutinho eller Marco Rodrigues hade lika gärna kunnat få plats som de valda. Men det är marginella synpunkter. Detta är en bra introduktion till fadons manliga sångare som förhoppningsvis kan leda till ett större intresse även för dem som inte fått plats.

Brincar aos Fados (Farol) ****

Även detta är en antologi, men den innehåller inga återutgivningar. Allt är nyinspelat, och på skivan medverkar sångartisterna Camané, Joana Amendoeira, Cristina Branco, Ricardo Ribeiro, Maria Ana Bobone, Mafalda Arnauth, Rodrigo Costa Félix, Katia Guerreiro, Jorge Fernando, Ana Sofia Varela, Carlos Leitão och Celeste Rodrigues. Den är tillkommen på initiativ av Rodrigo Costa Félix, som också är producent. Hans fru Marta Pereira da Costa kompar på portugisisk gitarr, och efter många års praktik har hon blivit riktigt skicklig. De rutinerade Pedro Pinhal på spansk gitarr och Rodrigo Serrão på kontrabas kompletterar föredömligt.

Brincar betyder leka, och jag antar att titeln kan översättas med ”fado på lek”. Vari består då det lekfulla? Musiken låter som modern fado brukar låta. Lekfullheten finns i de trevliga små teckningar som kombineras med foton av allvarliga sångare. Det finns dessutom i texterna, som samtliga handlar om fadon. Detta är absolut inte ovanligt, fado har ofta handlat om sig själv även förr i tiden. Men här är motivet renodlat – det rör sig alltså inte om sånger som personligt känslouttryck. Inget om ensamhet, längtan, kärlek eller sorg.

Både Camané och Cristina Branco sjunger om fadons starka ställning i dagens musikvärld, Branco om dess internationella framgångar vilka hon själv i stor grad medverkat till genom flitigt turnerande. Rodrigo Costa Félix sjunger om ”fadons far” med vilket han avser Fado Menor, den äldsta av alla traditionella melodier. Jorge Fernando kommenterar roligt och lite syrligt debatten om fadons ursprung, och Joana Amendoeira tar upp saudade, fadons grundläggande känsla eller livsinställning av vemod och längtan. Saudade när man är barn, sjunger hon, är när man tvingas stanna i sängen med influensa eller halsfluss och ta medicin medan man vet att kompisarna är ute och spelar fotboll … med mera på samma tema.

Joana Amendoeira.

Alla texter är skrivna av Tiago Torres da Silva. Alla melodier är traditionell fado och välbekanta för den som har hört mycket av musiken. Texterna är intressanta, fyndiga och ofta roliga. Det går visserligen alldeles utmärkt att tycka om fado utan att begripa ett ord, men i just detta fall rekommenderar jag en läsning av texterna, även om den som i mitt fall måste genomföras med hjälp av lexikon. Lekfullheten kring detta projekt uppstår i mötet mellan de välkända melodierna, som är så förknippade med känslosamma poetiska schabloner, och de sakliga moderna texterna. Här finns en distanserad ton som ger utrymme för såväl fakta som ironi och humor. Och, som sagt, lekfullhet.

Det är en fin skiva också musikaliskt, även om speltiden på 34 minuter är i kortaste laget. De medverkande sjunger och spelar så bra som man kunde hoppas, med ett extra plus för de kvinnliga rösterna. Joana Amendoeira, Cristina Branco och Maria Ana Bobone är mycket bra, Mafalda Arnauth ännu bättre och Katia Guerreiro helt särklassig. Hon står för samlingens bästa spår med Num Gesto Que Se Adivinha.

Carlos Leitão är mest känd som gitarrist (spansk gitarr) men visar sig också vara en hygglig sångare. Celeste Rodrigues är en av fadons stora sångerskor och underbar i många inspelningar från 50- till 70-tal. I dag är hon bara skuggan av sin forna storhet. Så varför är hon med här? Kanske är det en hyllning till henne att hon får avsluta skivan. Kanske ville hon själv. Med sin medverkan här sätter hon troligen ett rekord – jag har i alla fall inte hört talas om någon annan sångartist som sjunger fado på skiva vid 91 års ålder.

Katia Guerreiro: Até ao Fin (KG Produções) *****

Katia Guerreiro har varit en ledande röst inom den nya fadon under lång tid. Detta är hennes sjunde cd. Av de tidigare har jag alltid haft en förkärlek för Tudo ou Nada från 2005, som fortsätter att vara en av bästa prestationerna inom den nya fadon. Denna nya cd är på samma nivå men ganska annorlunda.

Något har hänt med Katia Guerreiros röst. Förut kunde den i starka partier bli lite hård och skarp. Det har försvunnit, sannolikt med hjälp av en sångpedagog; nu har rösten en större mjukhet över hela registret. Katia Guerreiro har egenskaper som gör hennes sång oavbrutet fängslande: hon är hemmastadd i fadons ornamenteringsteknik, hon borrar sig in i texterna, hon kan skapa varierade, spännande melodiska linjer. Med sin hängivenhet och uppmärksamhet mot texten kan hon göra sådana ord trovärdiga som hos andra skulle låta banala. Därmed inte sagt att texterna är svaga på denna cd.

Katia Guerreiro kastar sig utan reservationer in i de starka, personliga känslorna om kärlek, ensamhet, saknad och vemod. Titlar som Quero Cantar Para a Lua (”jag vill sjunga för månen”), Sei Que Estou Só (”jag vet att jag är ensam”) och Até ao Fim (”ända till slutet”) antyder en hel del om stämningsläget. Men här finns också snabbare, mer rytmiskt intensiva sånger som Fado dos Contrários, som är en traditionell fado, Fado Triplicado. Personligen tycker jag att Katia Guerreiro är mest till sin fördel i de långsamma och känslosamma sångerna där hennes tolkningsförmåga är mest verkningsfull.

Hon har alltid vårdat den traditionella fadon, men en hel del på denna cd är nyskrivet. Det gäller också Nesta Noite (”i denna natt”), tonsatt av hennes förre gitarrist (portugisisk gitarr) Paulo Valentim, som försöker göra detta till en traditionell fado genom att kalla den Fado Mafalda. Det skulle vara roligt om det lyckades, för det är en mycket vacker melodi. På denna skiva kompas Guerreiro av Luís Guerreiro och Pedro de Castro på portugisiska gitarrer, João Veiga, Artur Caldeira och André Ramos på spanska gitarrer, och Francisco Gaspar, basgitarr. På ett spår dyker dessutom veteranen och basgitarristen Joel Pina upp, nu 94 år ung. Kompet är diskretare än vad denna omfångsrika namnuppräkning kan antyda, och fungerar utmärkt.

Jag värderar detta album mycket högt, ungefär som Tudo o Nada, men har intrycket att det är något svårare att ta till sig direkt. Det finns inget publikfriande, inga kända slagnummer, och musiken – särskilt i de långsamma sångerna – är intim, återhållen och lite inåtvänd. I albumets sista sång, Eu Gosto Tanto de Ti (”jag tycker så mycket om dig”) blir den direkt privat – sången är en innerlig och rörande kärleksförklaring till den nyfödda dottern Mafalda.

António Zambujo: Rua da Emenda (Universal) ***½

António Zambujo har inte varit med på fadoscenen lika länge som Katia Guerreiro, men även han är nu framme vid sin sjunde cd. En produktiv man alltså. Han har alltid varit intresserad av att vidga fadons domän genom influenser från andra musikformer, främst brasilianskt, fransk chanson och folkmusik, särskilt från regionen Alentejo i söder som kan kommer ifrån. Det finns också den förnyelse i instrumenteringen, där de vanliga gitarrerna slår följe med diverse andra instrument, till exempel blåsinstrument som klarinett och trumpet. Det lyckas mycket bra, arrangemangen är luftiga och originella. António Zambujo är själv en skicklig gitarrist (spansk gitarr) och hans ledsagare på portugisisk gitarr, Bernardo Couto, är en av de bästa i dag.

Zambujo är på scenen en charmerande och synnerligen avspänd personlighet. Hans lediga sätt präglar också musiken, där det låter som om sångaren att bekvämt tillbakalutad och utan anspänning tar sig igenom sång efter sång. António Zambujo har en trevlig, något tunn röst och hans musik är behaglig att lyssna till, men är det utan något motstånd. Till skillnad från Katia Guerreiro, som låter som om hon koncentrerar sig på varje ord, finns risken att Zambujo med sin speciella sångstil låter aningen loj och monoton. Jag tycker det är arrangemangen som gör att den här skivan ändå känns hyggligt varierad. Blåsarklangerna i Pica do 7 är roliga och spännande, och liknande arrangemang finns lite varstans. Zambjuo sjunger Serge Gainsbourgs La Chanson de Prévert på franska men till komp av portugisisk gitarr och det låter utmärkt, ett av de bästa spåren. Det kan också noteras att Zambujo gärna sjunger valser.

Man kan förstås fråga sig om detta är fado eller något annat. Zambujo töjer som sagt gärna på ramarna, och en viktigare fråga är om det är bra musik. Jag har lätt att förstå att António Zambujo är en av de mest populära artisterna inom fadon i dag, samtidigt som jag lyssnar med större uppmärksamhet på andra sångartister. Rua da Emenda är bra produktion som jag troligen ändå inte kommer att återkomma till särskilt ofta.