Karin Boye (1900–41) är författare till dikten nedan. Den
ingår i samlingen De sju dödssynderna och
andra efterlämnade dikter, 1941.
Jul 1939
När julnatten tätnar
knarrar golv och dörr.
De döda sedan urtider
söker oss som förr.
De sitter i vårt hem
och minner oss omsider
att i de gamla tider
var julen först en fest för dem.
"Vi kommer inte med skrämsel,
vi kommer med tröst.
Vi såg er övergivenhet
en lång mörk höst.
Hur gott att vara fler.
Sitt kvar hos oss vid brasan.
Vi kände också fasan,
och vår förtvivlan var som er.
Vi stod med frusna munnar
i världens natt på post,
och rymdens stelnade brunnar
låg isblå av frost.
Vi kände dödens bett.
Och dödssnö låg vida.
Då viskade någon: Bida –
en morgonstjärna har jag sett.
Vi hörde. Vi trodde.
Vi tände bloss i vår nöd.
Och vi stod upp till ljusfest
i mörker och död.
Ni säger: Dårars bloss!
Och om ni kan, så släck dem.
Men lyft dem hellre och räck dem
åt nya släkten ifrån oss!"
De tomma fimbulhimlarna
har kvävt allt skri.
Men andlöst lyssnar själarna,
de döda och vi.
I någon bortglömd vrå
av världen som förödes,
är det ett barn som födes,
ett löftesbarn på halm och strå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar