Ny fado på cd: Cristina Branco

Cristina Branco. Menina. Universal. *****

Sångerskan Cristina Branco har under många år givit ut nya album vars sånger samlats kring ett bestämt tema. Ibland är temana tydliga, som tiden i Kronos (Universal 2009) eller resor i vid bemärkelse som i Ulisses (Universal 2005). Temat är lite mer dunkelt i hennes nya album Menina, som betyder flicka. Cristina Branco uppger i en intervju för tidningen Diário de Notícias att det började med att hon drömde att hon såg Diego Valázquez berömda målning Las meninas på Pradomuseet i Madrid. Med ”meninas”, ett portugisiskt ord, avses här de kungliga barnens tjänsteflickor i 1600-talets Spanien. Figurerna i konstverket ledde till tankar om flickor och de roller de tar eller tvingas ta i livet. ”Vid en bestämd ålder är vi alla små flickor. Och skivan, mycket transparent och genomlyst, är mycket feminin, den andas kvinna”, enligt Cristina Branco.

Detta kan vara intressant att veta som en förklaring till titeln men inte nödvändigt att känna till när man tar del av musiken. Branco har ofta gjort nedslag i andra musikformer än fadon och tagit in instrumentklanger som egentligen är fadon främmande. På den nya skivan finns inget sådant. Musiken utspelas inom en närmast kammarmusikalisk ram av piano, portugisisk gitarr och kontrabas. Allt är på portugisiska; ingen tango, ingen chanson. Pianisten Luís Figueiredo kompar tillsammans med den smakfulle och skicklige Bernardo Couto på portugisisk gitarr medan Bernardo Moreira är basist.

När jag intervjuade Cristina Branco (se bloggen den 17 februari 2015) frågade jag henne om hon medvetet försöker utvidga fadons musikaliska uttryck. Därtill föranledd av mitt intryck av att hon gärna sjunger så knepiga sånger att de knappast har en chans att bli standardnummer eller ens ingå i andra sångerskors repertoar. Hennes svar var ett obetingat ja. Hennes försök att utveckla fadon musikaliskt kan vara ett skäl till att en del konservativt sinnade fadovänner är skeptiska till om det verkligen är fado hon sjunger.

Menina är hennes tolfte album (fjortonde om man också räknar två samlingsutgåvor) och hon är den så kallade nya fadons mest produktiva artist som nu varit verksam på skiva i tjugo år. Ingen annan artist sedan 1990 har heller lanserat så mycket nyskrivet material. Bortsett från hyllningen till Amália Rodrigues, Cristina Branco Live (Universal 2006), har hon inte varit särskilt beroende av standardnummer. Av de tolv sångerna på Menina är det bara Amália Rodrigues och José António Sabrosas Ai, Esta Pena de Mim som är ett standardnummer, resten nyskrivna sånger. Bland upphovsmännen finns exempelvis Pedro da Silva Martins och Luís Severo (text och musik), Mário Laginha (musik) samt Maria do Rosário Pedreira och António Lobo Antunes (text).

Musiken är övervägande intim och koncentrerad. Det ska sägas: detta är inte Cristina Brancos mest lättsmälta album. Hon drar sig inte för att ställa krav på lyssnarna, och flertalet av sångerna kräver uppmärksamhet och flera genomlyssningar. Undantagen är främst det nämnda standardnumret, den snabba, lättsamma Boatos samt en mjuk, betagande melodi som heter Alvorada där pianisten övergår till att spela casiotone, som låter som en liten orgel. Sången är ett smycke med bestående lyskraft i den allt digrare samlingen av vackra Brancotolkningar.

Vad sångerna handlar om är svårt att beskriva. Kärlek och relationer ibland, stämningar och bilder. De är fulla av blickar, synintryck, ljud och drömmar och känns ibland lite privata, som om sångerskan använde musiken som dagbok och samtalspartner. Men Cristina Branco betonar i den nämnda intervjun att sångerna inte behöver handla om henne själv utan om någon … som väl varit, eller är, en flicka. Hon sjunger som vanligt oklanderligt med ljus sopran, osvikligt omsorgsfull i varje ton och accent och med en självfallen bärighet i rösten. I sånger som Não Há Ponte Sem Nós och Quando Eu Canto får det anmärkningsvärda resultat.

Den avslutande titeln Quando Julgas Que Me Amas känns igen från skivan Não Há Só Tangos Em Paris (Universal 2011) liksom kompositören Mário Laginha. Men det rör sig om en annan tonsättning av Antunes dikt. Detta är för mig skivans bästa spår, där Cristina Branco sjunger enbart till piano och bas, glasklart och distinkt, och förenar ett lyrisk innerlighet med en mild melankoli.

När hennes musik en gång i framtiden ska summeras, tror jag det mest bestående intrycket blir att hon mutat in ny mark för fadon genom att öppna en lyrisk dimension som starkt erinrar om intima poetiska visor eller till och med klassisk romans. Här finns både en sofistikerad finish och en reflektion som går på djupet. Hennes konstnärliga integritet för henne ut på marker som få andra fadoartister vill eller kan beträda. Att en del fnyser åt detta och tycker att hon sviker fadon, är lite för fin i kanten, är, som man brukar säga, deras problem.