Ny fado på cd

Antologi. Caixa Alfama. Sony Music 2 cd. ***

För en tid sedan skrev jag om en ny antologi, Caixa Ribeira, som utgivits i samband med en fadofestival i Porto. Nu finns en volym Caixa Alfama, som utkom just till den fadofestival som ägde rum i Alfama i Lissabon i september. Utgåvorna ser likadana ut, och även på den nya påstås det att den innehåller musik av ”de bästa fadosångarna i vår tid på två cd”, vilket är lika överdrivet som för den förra eftersom en lång rad av de viktigaste sångarna saknas. Gitarrerna är oumbärliga i fadomusik och därför är det en brist att även den nya antologin saknar uppgifter om vilka som spelar. Inspelningarna är övervägande nya, från de senaste åren, men någon är hämtad från 80-talet, och tidsupgifterna är inte fullständiga.

Några av de mest bekanta sångartisterna finns ändå med, och solida insatser från exemplevis Carminho, Ricardo Ribeiro, Gisela João och Aldina Duarte förklarar varför just de är mera kända än andra. Tre spår är rent instrumentala, med bröderna Paulo och Ricardo Parreira samt deras far António Parreira på portugisiska gitarrer. Inspelningarna är hämtade från olika befintliga skivor; någon enstaka kan ha gjorts för denna antologi. Av de mindre uppmärksammade sångarna är flera intressanta att ta del av. Jag tycker rätt ”okända” nya namn som Pedro Calado, Silvino Sardo och Miguel Ramos är hörvärda redan nu och säkert kan bli än bättre i framtiden.

Det finns många antologier med fado och åtskilliga som är bättre och sammanställda med större omsorg än denna. Liksom Caixa Ribeira är den en hygglig, något slarvigt konstruerad samling med modern fado där en del av musiken är utmärkt och helheten godkänd, om än inte så mycket mer.

Fábia Rebordão. Eu. Montepio. ***1/2 

För några år sedan gav Fábia Rebordão ut sin debutskiva A Oitava Cor (Montepio), ett album som inte föll mig särskilt väl i smaken. Trots en helt godtagbar röst blev musiken stel och livlös genom sångerskans monotona, tunga sångsätt. Jag har hört henne några gånger i Lissabon och kunnat konstatera att hon utvecklats som sångerska under senare tid. På den nya skivan Eu (= ”jag”) sjunger hon med en helt annat mjukhet, variation och känslighet. Hon har blivit mycket bättre.

Hon sjunger här tillsammans med André Dias, Guilherme Banza eller Pedro Viana på portugisisk gitarr, Jorge Fernando, spansk gitarr, samt en rad andra musiker som bidrar med bas, blås- och stråkklanger, accordeon, slagverk med mera. De gör det dock diskret, och musiken håller sig inom fadons domäner trots närvaron av en del främmande instrument där främst slagverkets medverkan kan ifrågasättas. Fábia Rebordão är även upphovsman till en del av materialet, men skivan präglas starkt av Jorge Fernando, som har skrivit det mesta, både text och musik. Det är inte så konstigt eftersom Rebordão och Fernando regelbundet samarbetar på fadohuset Casa de Linhares i Lissabon.

Jorge Fernando har varit med länge och han är kanske den mest produktiva och begåvade upphovsmannen i modern fado. Skivans bästa spår är en typisk Fernando-melodi, São Coisas, och Fábia Rebordãos tolkning följsam och innerlig. Även i övrigt tycker jag materialet på den här skivan duger gott, och det är en prydlig, kompetent produktion av en sångerska på frammarsch. Jag hade givit henne en halv asterisk till om hon hade avstått från slagverket.

Yolanda Soares. Royal Fado. Montepio. ***

Sångerskan Yolanda Soares gjorde för tio år sedan ett album, Music Box (Universal), där fadosånger presenterades i en omgivning inspirerad av barockmusik. Att lyssna till dessa Händel- eller Monteverdi-liknande arrangemang var en rolig och något absurd upplevelse. Att Yolanda Soares inte förlorat sitt intresse för experiment framgår av detta nya album. Här finns visserligen portgisisk gitarr med, diskret trakterad av Custódio Castelo, men ljudbilden domineras av den brittiska harpisten Claire Jones. Detta är säkert en skicklig musiker. Och harpan är ett vackert instrument som gör underverk till exempel för den skimrande magiska stämningen i Claude Debussys Preludium till En fauns eftermidag. Men passar den till fadons mer rustika och handfasta tongångar? Mitt svar är att det låter underligt. Lättare att acceptera är då de stråkar (särskilt violinisten Simon Howes är bra med ett känslosamt spel och smörig ton) och slagverket som också finns med här.

Inte mindre än sju av de elva sångerna är kompositioner som Alain Oulman gjorde åt Amália Rodrigues på 60-talet. Dessa är svåra att sjunga, inte i första hand som tekniska prestationer utan för att Amália sjöng dem. Därmed ligger jämförelser nära till hands. Vissa av sångerna finns ändå i minnesvärda versioner med andra, som Silvia Filipes Amêndoa Amarga eller Margarida Guerrieros Cuidei Que Tinha Morrido. Yolanda Soares är en bra sångerska med en behaglig röst. Hon sjunger ornamenterat, med utdragna toner. Det låter inte alls illa. Men harpklangerna gör att melodierna låter flyktiga, med uttunnade konturer. Om detta är fado, så är det en ovanligt vag och obestämd fado. En besynnerlig skiva alltså, och kanske var det avsikten.