En av de få bloggar jag följer
regelbundet är Einar Jakobssons Rapsodi,
som till stor del handlar om klassisk musik och litteratur, beskrivna med insikt
och entusiasm. Där dök det nyligen (31 januari) upp en text om populärmusikens
ballader som en dörröppnare mellan olika lyssnarkategorier. Några meningar ur
artikeln om balladen: ”Kanske är den i själva verket den länk som gör att såväl
skilda generationer som vurmare för olika genrer kan mötas i gemensamt
gillande. Givet att balladen är bra, förstås. Jag vill alltså tro att det finns
ett gränsöverskridande musikskapande som oavsett tidsbundna moden och
kategorier enklast igenkänns som en ballad – hur man nu vill definiera en
sådan. Jag tänker inte bara på en berättande visa i folkton utan något mycket bredare
än så: en sång i lugnt tempo som vilken annan som vilar på uttrycksfull melodik
och harmonik.”
Det ligger säkert mycket i
detta. Nästan alla uppskattar vackra melodier. Och förmågan att skapa sådana är
en avundsvärd egenskap inom inte minst den klassiska musiken, där jag kommer
att tänka på Igor Stravinskys uttalade
beundran för Vincenzo Bellinis melodiska
ingivelse. Folk som inte lyssnar på annat än populärmusik kan ha lätt att
uppskatta starka melodier ur operalitteraturen som Voi che sapete ur Mozarts
Figaros bröllop, Una furtiva lagrima ur Donizettis
Kärleksdrycken eller O mio babbino caro ur Puccinis Gianni Schicchi.
![]() |
Vincenzo Bellini. |
Med åren har jag fått en
stigande beundran för de skickliga sångkompositörer som skapade det som brukar
kallas The American Song Book: mest melodier
som togs fram under 20- till 40-tal till musicals, operetter och film. Ledande
upphovsmän under den tiden som George
Gershwin, Richard Rodgers, Cole Porter,
Jerome Kern, Irving Berlin och andra skapade en sångskatt som ännu är levande.
Sånger som Summertime, But Not for Me och The Man I Love (Gershwin), Blue
Moon, It Might as Well Be Spring och My
Funny Valentine (Rodgers), Smoke Gets
in Your Eyes och Ol’ Man River
(Kern), White Christmas och Cheek to Cheek (Berlin) eller Night And Day och I’ve Got You Under My Skin (Porter).
![]() |
George Gershwin. |
I världen av musicals och
ljudfilmer gillade man melodier, och många lyckade melodier har levt vidare
bättre än resten av verken. Efter de framgångsrika decennierna under
1900-talets första hälft har det naturligtvis tillkommit många anslående
melodier – Burt Bacharach nämns ofta
som en efterföljare – men inflytandet från rockmusik, särskilt hårdrock och discomusik, har
medfört att rytmen, eller snarare en aggressiv betoning av den med slaginstrument
eller elektronik, har trängt undan, sargat eller fragmenterat melodilinjerna.
Man behöver inte vara beundrare av den så kallade mellon, Eurovision Song
Contest, för att konstatera att gammaldags ”schlagers” med långsträckta
melodier alltmera ersatts av låtar byggda på korta fraser och figurer, riff.
Att sångbokens bästa melodier
så väl motstått tidens omtalade tand har att göra med att många musiker,
särskilt inom jazzen, har vårdat dem. Några må ha gjort det för att de velat gå
publiken till mötes med material den känner igen, men lika vanligt är säkert
att de framför sångerna för att de tycker om dem och menar att de ännu håller.
Standardnummer från sångboken har varit ett genomgående inslag i jazzmusikers
repertoar, vilket dels hållit dem levande, dels visat att de kan utsättas för
de mest skilda stilar, instrument och estetiska avsikter utan att säcka ihop. Summertime låter väldigt olika i Sidney Bechets neworleansjazzbaserade
tolkning och i Miles Davis förtätade
spel till Gil Evans moderna orkesterarrangemang
under sent 50-tal. Men det är ändå Summertime,
i olika belysning.
![]() |
Jerome Kern. |
Jerome Kern (1885–1945) är en
av de mest tongivande populärkompositörerna under 20- till 40-talen. Han kom
från New York och växte upp i en familj av utvandrade judar från Tyskland, fick
tidigt musikutbildning och etablerade sig snabbt som en begåvad sångkompositör.
Ett knippe av hans bästa sånger av de cirka 700 han komponerade, som The Way You Look Tonight, Smoke Gets in Your Eyes och A Fine Romance, kommer att sjungas länge
än. Han samarbetade ofta med textförfattaren Oscar Hammerstein II, som har skrivit texten till All the Things You Are, som ingår i den
i övrigt tämligen bortglömda musikalen Very
Warm for May från 1939. Detta är den
vackraste av alla evergreens.
Varför den är så märklig går
inte att förklara. Delvis handlar det om smak; vad jag gillar kan någon annan
finna vedervärdigt. En populär sång ska inte vara för krånglig om den ska
sjungas av en större krets. Utan att själv kunna ta en ton misstänker jag att All the Things You Are inte är helt okomplicerad.
Några lite oväntade hopp uppåt, till exempel på orden day och are, kräver en
säker tonträffning och ett rejält omfång och är förmodligen en orsak till att den oftare framförs
instrumentalt.
Först hörde jag sången i rent
instrumentala versioner med jazzsolister som saxofonisterna Lee Konitz och Stan Getz.
Ganska snart upptäckte jag den inspelning som kom att bli favoriten, Sarah Vaughans från 1956. Orkestern ledd av Hal Mooney kunde ha hållit igen lite på stråkklangena, men vokalt
är inspelningen en imponerande prestation. Röstens stora omfång, bärigheten, fylligheten.
![]() |
Sarah Vaughan. |
På Youtube finns många
versioner av All the Things You Are.
Där upptäckte jag snart en som konkurrerar starkt med Sarah Vaughans om
favoritpositionen. Medan Sarah Vaughan sjunger med allvar och en operamässig anspråksfullhet,
finns en avspänd lekfullhet hos Ella
Fitzgerald med Nelson Riddles orkester och arrangemang. Visst
ger hon text och musik så mycket respekt som Hammerstein och Kern någonsin
kunde önska, men hon gör det med ett leende i tonerna. Inspelningen har ingen
särställning bland Ella Fitzgeralds många tolkningar av evergreens. Hon sjöng
oftast så, och hon var enastående.
En fin inspelning som är
rolig att ta del av är Helen Forrests
från 1939. Forrest har som sångerska inte Vaughans eller Fitzgeralds resurser,
men hon sjunger både chosefritt och sobert i inspelning som lyfter av Artie Shaws effektiva arrangemang. Och
det är fascinerande att tänka sig att varken sångerska eller orkester hade en
aning om att de framförde en blivande klassiker. Bara en nyskriven sång.
![]() |
Helen Forrest, här med Harry James orkester. |
Vårdad, omsorgsfull och
hängiven är inspelningen med den i Sverige mindre uppmärksammade Jo Stafford.
Tyvärr saknas uppgift om när inspelningen är gjord. Sångerskan och
skådespelerskan hade en lång karriär på uppemot ett halvsekel, och hon var över
90 år gammal då hon avled 2008.
Alla de nämnda är sångartister
i den amerikanska populärkulturen dit jazzen räknades när inspelningarna
gjordes. Men är egentligen inte ”riktiga” sångartister bäst? De som har
musikhögskolor och konservatorier bakom sig och normalt arbetar på operahus och
konsertscener? Det är inte alls ovanligt att operasångare sjunger populära
melodier och även spelar in dem. Så har en av mina favoriter bland lyriska
sopraner, Kiri Te Kanawa, gjort,
liksom en av de bästa tenorerna under senare decennier, Placido Domingo. De sjunger All
the Things You Are så här (båda sjunger den upptakt som annars ofta
slopas):
![]() |
Kiri Te Kanawa. |
Visst finns ett drag av
perfektion över dessa tolkningar. Mycket att beundra: klangfullheten,
säkerheten, de vackra rösterna. Men kanske är perfektion inte vad All the Things You Are behöver mest för
att ha något att förmedla. Kanske behöver den det personliga tilltal och den
frihet i timing och frasering som är naturliga inom jazzen men inte inom den
noterade klassiska musiken.
Tenoren Mario Lanza kom från Philadelphia men hade italiensk bakgrund.
Under sitt korta liv fick han såväl fanatiska beundrare som bitska kritiker.
Jag tycker Kiri Te Kanawa i sin version av All
the Things You Are försöker tona ner operavärldens gester och manér, sjunga
lite mera visartat. Men Lanza håller inte igen. Hans gamla tolkning (han dog
1959, bara 38 år gammal) är väl inte den mest smakfulla man kan tänka sig, men
den har för mig en viss charm med sitt temperamentsfulla utspel och dramatiska
anslag. Och Mario Lanza hade en fin röst.
![]() |
Mario Lanza. |
Hur väl operastjärnorna än
sjunger kan man ana att de inte är på sin mest bekväma hemmaplan. Detsamma kan
sägas om fadodrottningen Amália
Rodrigues, som sjöng evergreens under sina besök i USA. Det bör ha gått hem
hos publiken. 1965 gjorde hon en skiva med sådana sånger, Na Broadway, och där
ingår All the Things You Are, som hon
sjunger i påfallande släpigt tempo till ett fungerande arrangemang av Norrie Paramor. Hon sjunger med störst auktoritet i de starkare avsnitten, och inspelningen, liksom de hon
gjorde av Blue Moon och Summertime, är ett intressant komplement
i bilden av en stor artist.
Till sist några av de många
instrumentala inspelningar som finns av Jerome Kerns melodi. Naturligtvis är
det i första hand amerikanska musiker som tagit sig an den. Ett vackert
europeiskt exempel är inspelningen med Django
Reinhardt, som inleds med att kollegan Stéphane
Grapelli på violin ger melodislingan. Det saknas uppgifter om
inspelningstid, men eftersom Reinhardt avled redan 1953 rör det sig om en
gammal inspelning.
![]() |
Django Reinhardt. |
Den amerikanske pianisten Keith Jarrett är en av de få musiker
som på högsta nivå kunnat framföra både jazz och klassisk musik som Bach, Händel och Sjostakovitj.
Som jazzmusiker är han särskilt berömd för de improviserade solokonserter som
han gjort i Köln, Lausanne och andra städer. Hans trio med Gary Peacock, bas, och Jack
Dejohnette, trummor, spelar en modern jazz med ordentliga utflykter från
melodin och ett intiutivt samspel. Denna är från en konsert i Tokyo 1996.
Charlie Parkers musik
har följt mig sedan sena tonåren. Denne märklige improvisatör, vars
innovationer förändrade spelstilen hos en generation saxofonister, spelade
oftast originalnummer, men många av dem är baserade på ackordföljden hos
standardnummer. Han spelade emellertid in en del standardnummer där han tydligt
följer melodin, och bland dem är det roligt att höra All the Things You Are. Inspelningen är från 1947 med Miles Davis, trumpet, Duke Jordan, piano, Tommy Potter, bas, och Max Roach, trummor.
Det finns också en inspelning
där en annan gammal husgud, John Coltrane,
medverkar (andra solot) tillsammans med saxofonisterna Johnny Griffin (första solot) och Hank Mobley (fjärde solot), trumpetaren Lee Morgan (tredje solot), pianisten Wynton Kelly, basisten Paul
Chambers och trumslagaren Art Blakey.
Troligen från något av 50-talets sista år är det en typisk inspelning av så
kallad hardbop eller neobop, en vidareutveckling av den bebop som Charlie
Parker var med om att skapa. Här förekommer melodin i början och i
fortsättningen mest som små slamsor inslängda här och var. Energisk och vital jazz av en
sort som jag troligen aldrig kommer att sluta lyssna till.
![]() |
John Coltrane. |
En senare musiker, den
amerikanske tenorsaxofonisten Scott
Hamilton, litar till en mindre modernistisk jazztradition i sin lugna,
behärskade uttolkning. Tyvärr, som så ofta på Youtube, inga uppgifter om
medmusikanterna, som låter högst kompetenta. Men det är en klart anständig och fin uttolkning av Jerome Kerns lyckokast.
Den läsare som nu
pliktskyldigt och noggrant lyssnat till alla inspelningarna av All the Things You Are som jag länkat
till, kommer i fortsättningen att ha sången som ett inplantat i huvudet. Och
där kommer den att stanna. Och varför inte? Det rör sig ju om den vackraste av
alla evergreens. Den som inte tröttnat har många andra versioner att upptäcka,
från Art Tatum, Bud Powell, Clifford Brown och José Carreras
till Barbara Streisand, Frank Sinatra och Michael Jackson.
Roligt att jag kunnat inspirera dig till denna intressanta text med dess många länkar till musikexempel. Du illustrerar på ett bra sätt min tanke att ballader ofta överskrider genregränser. Och jag delar verkligen din höga värdering av All the things you are, beklagar så här i efterhand att jag inte tog upp den på min lista... ;) Den tillhör de ballader som jag själv allra helst placerat på notstället när jag varit på "balladhumör". Och Sara Vaughan! - I love her!
SvaraRaderaSarah Vaughan är den enda av de sångartister som jag tar upp som jag har hört i verkligheten. Hon var med ett större gäng jazzmusiker som turnerade i Europa, jag tror 1968 eller 1969, och som i Stockholm uppträdde på Folkets hus. Men vid den tiden hade jag inte fått upp öronen för hennes musik, så att jag lockades till konserten beror mest på Miles Davis. Men naturligtvis har jag lyssnat en hel del till henne under senare år.
SvaraRadera