En fadoresa till Lissabon

Det är numera inte ovanligt att resebyråer erbjuder resor med annat innehåll än sol och bad. Utbudet av resor där temat är musik eller konst har ökat ordentligt och den som vill och har råd kan välja bland många lockande resor kring till exempel opera i Italien, konst i Provence eller konserter i Wien. Men när resebyrån Travel Gallery i Malmö nyligen genomförde en resa med fado som tema till Lissabon var det, så vitt jag vet, första gången. Det blev en vecka fullmatad med fado i olika former. Nu är en vecka inte mer än sju nätter och sex hela dagar, och Lissabon har mycket mera fado att erbjuda än man hinner med på den tiden. Så vad väljer man?

När jag blev tillfrågad om att följa med på resan som vägvisare till fadon i Lissabon, bestämde jag mig för att föreslå ett blandat program. Folk har olika smak och prioriteringar. Så det gällde att få med både ett par av de välkända restauranger där en hel del av Lissabons mest namnkunniga musiker uppträder och har sin försörjning. Men också ett par enklare ställen dit musiker kommer för att samlas kring fadon och träffa vänner och bekanta, utan att ens hoppas tjäna en cent på det. Samt kanske någonting mitt emellan. Blandningen av fadolokaler blev också sådan; dessutom var ställena utspridda över fyra av Lissabons gamla stadsdelar: Alfama, Bairro Alto, Mouraria och Graça. Deltagarna bekantade sig naturligtvis också med andra sidor av storstaden Lissabon, men det är fadon som är ämnet för detta inlägg.

Det började i hotellmiljö. Till hotellet, beläget några metrostationer från centrum i närheten av Gulbenkianmuseet, kom sångerskan Ana Laíns för att berätta om fadon, vilket hon gjorde på god engelska, pedagogiskt effektivt och med humor, samt sjunga några sånger som smakprov. Hon tog med sig gitarristerna Bruno Mira, portugisisk gitarr, och António Neto, spansk gitarr. Ana Laíns är en av de ledande sångartisterna i den moderna fadon och hennes musik har hittills presenterats på två album, Sentidos från 2006 och Quatro Caminhos från 2011; ett tredje är på väg och utkommer i oktober. Som besökare i Lissabon känner man sig privilegierad när en så skicklig sångerska välkomnar på ett så personligt och generöst sätt. Ett stort tack till Ana Laíns.

Kvällen fortsatte på fadohuset A Parreinrinha i Alfama, öppnat omkring 1950 av den legendariska sångerskan Argentina Santos som sedan skötte det i nära 60 år. I dag är det andra som driver stället, men med respekt för traditionerna både vad gäller musik och mat. Restaurangen rymmer cirka 50 besökare och är alltså ganska liten och ger ett trivsamt intryck. Jag hade hoppats att få höra sångerskan Joana Amendoeira, som dock uteblev på grund av ett konsertengagemang, men förtjänstfullt ersattes av den unga, energiska Teresinha Landeiro. I övrigt sjöng denna kväll Sérgio da Silva och veteranen Maria Emília Proença, som var aktiv redan på 60-talet, och på äldre dagar har behållit sin vitalitet.

På väg mot metron vid Santa Apolónia, järnvägsstationen, mötte en märklig syn: ett antal människor som dansade tango på stationen till musik från en bandspelare. Vad var detta? Varför tango på en järnvägsstation? Varför mitt i natten? Tågen har slutat gå vid midnatt, de enda som har anledning att befinna sig på stationen är resande som vill ta en av de sista turerna med metron, samt kanske en och annan hemlös som söker värme. Så tangon kan inte ha varit föranledd av längtan efter en stor publik. Ett mysterium. Men javisst, det var inte tango det skulle handla om, utan fado.

Nästa kväll tillbringades på ett annat av Alfamas fadohus. Clube de Fado är väletablerat, välskött och håller normalt en hög nivå både för mat och musik, något som kan behövas eftersom priserna är bland de högsta i Alfama (däremot är en del ställen i Bairro Alto ännu dyrare). Lokalen är rätt stor och det är därför av betydelse att man får platser nära musikerna, vilket krogen också står till tjänst med om man ber om det. Denna kväll framträdde sångartisterna Sandra Correia, Maria Ana Bobone, Rodrigo Costa Félix och Cristiana Águas med fyra sånger vardera. Komptrion med Mário Pacheco, portugisisk gitarr, Flávio Cardoso, spansk gitarr, och Paulo Paz, kontrabas, bidrog med tre rent instrumentala nummer. Kring midnatt återkom Correia och Bobone med ytterligare fyra sånger var – förmodligen kvällens höjdpunkt för dem som var kvar. Det är vid sådana tillfällen, då allas koncentration är riktad mot musiken och maten är avklarad, som den speciella stämning kan uppstå där musiker och lyssnare är delaktiga i ett gemensamt skeende, ett samspel. Sammanlagt 27 nummer blev det alltså. Så mycket fado kan man normalt inte räkna med under en kväll på ett fadohus.

Sandra Correia. Musikerna är belysta med rött ljus när de framträder, varför jag har gjort om bilden till svartvit.

Alla fyra sångartisterna är hörvärda och frågan om vem som är bäst är svår att besvara. Men Maria Ana Bobone är säkerligen den mest kända, med en lång karriär och ett halvdussin album bakom sig. Själv tycker jag om att se och höra Sandra Correia, en artist som med sin lugna auktoritet och värdighet gör ett intryck på ”scenen” som inte går att fånga i inspelningar.

Maria Ana Bobone.

Mouraria är den stadsdel som mest besjungs i fadons texter. Stadsdelen har en symbolisk status som fadons verkliga vagga. Där levde Maria Severa (1820–46), den första stora fadosångerskan. Men Mouraria har inte haft något fadohus på länge – inte förrän sångaren Helder Moutinho öppnade Maria da Mouraria i det hus där en gång Severa bodde. Porträtt av betydande fadomusiker pryder husväggarna i närheten, där också Fernando Maurícios hem har gjorts om till en utställningslokal. Historisk fadomark alltså.

Fernando Maurício som staty i sina hemmakvarter.

Maria da Mouraria är en liten restaurang med sju åtta bord och utrymme för ett trettiotal personer. Kvällen då de flesta av gruppens medlemmar besökte den var sångerskan Tânia Oleiro annonserad, men hon dök aldrig upp, och inte heller Helder Moutinho var på plats. Ersättarna Célia Leiria och Marco Oliveira är det inget större fel på, de är helt kompetenta, men musikaliskt levde kvällen ändå inte helt upp till förväntningarna. Men det blev en trevlig kväll med mycket och god mat och ständig påfyllning av vatten och vin, långt utöver vad som egentligen ingick i måltiden för 45 euro. Vilket ändå blev priset till slut.

En grupp på tio personer ryms utan svårighet på medelstora eller större fadorestauranger. Men många fadoställen, särskilt enklare lokaler där mest amatörer framträder, är så små att ett sällskap på tio skulle dominera och kanske inte ens få plats. Under lördagen och söndagen delades gruppen i två hälfter varav den ena besökte baren A Tasca do Jaime i Graça, den andra Mascote da Atalaia i Bairro Alto. Den förstnämnda har jag tidigare skrivit om i bloggen, se den 1 januari 2014, och den beskrivningen håller ännu. Det var två trevliga eftermiddagar med goda gitarrister och många amatörsångare, och särskilt under söndagen blev stämningen uppsluppen, familjär och hjärtlig. Folklig fado av varierande klass bland en publik som mestadels bestod av boende i området som väl kände varandra.

A Tasca do Jaime. 

Mascote da Atalaia i Bairro Alto är också ett litet, enkelt och billigt ställe som har en huvudartist varje kväll, kompletterad av ett par eller några amatörer. Den annonserade artisten är ofta en yngre förmåga på väg framåt, emellanåt en mera etablerad fadosångare. Den första av de två kvällar som var aktuella uppträdde det mycket unga löftet Beatriz, en sångerska som kommer från Coimbra och under kvällen hade sällskap av sin mamma, som vakade i närheten, mäkta stolt över dotterns prestationer. Den andra kvällen var det en annan ung sångerska, Joana Melo, som sjunger där ofta och dessutom kan höras på fadohuset Fado em Si i Alfama vissa kvällar. Jag var själv på A Tasca do Jaime vid båda tillfällena, men både Beatriz och Joana Melo var uppskattade av de fadoresenärer som var på plats.

Joana Melo med gitarristen Luís Coelho.

Allting har ett slut, och vi avslutade fadokvällarna med ett besök på Adega Machado i Bairro Alto. Även denna krog har jag skrivit om tidigare i bloggen, den 5 januari 2014. Adega Machado är en välrenommerad, dyr krog som funnits sedan 1937 men renoverats nyligen. Krogen är populär, inte minst bland utländska besökare, och är ofta fullbokad om man försöker beställa bord samma dag. Den måndag då vi kom dit var det dock gott om plats och lite måndagsstämning över huvud taget; sångaren Marco Rodrigues, som med sin fina röst och charmerande personlighet är ett dragplåster, var inte närvarande, och den ordinarie komptrion var utbytt mot tre andra musiker, som var så pass skickliga att de inte förtjänar att kallas ett b-lag. Kvällen slutade tidigt, vid elvasnåret, och av de tre sångartister som framträdde var en lyckligtvis Pedro Moutinho (yngre bror till den Helder som driver Maria da Mouraria).

Pedro Moutinho.

Pedro Moutinho är en av de främsta uttolkarna av modern fado, en ung (född 1976) sångare som troget förvaltar den traditionella fadons melodiskatt och bearbetar fadons klassiska teman och som gör det med ett personligt sångsätt som särskilt på skiva är lågmält, mjukt och reflekterande, men som också rymmer skarpare accenter. Inför publik, där de fina nyanserna på inspelningarna inte riktigt går fram, är han mer expressiv och uttrycksfull. Hans medverkan under denna kväll fullbordade en fadovecka som i båda ändarna pryddes av ett par av fadons bästa och mest sympatiska röster, Ana Laíns och Pedro Moutinhos. Förhoppningsvis kunde fadoresenärerna lämna Lissabon med musikaliska minnen som väl uppväger de tomrum som upplevelserna medfört i plånböckerna.