Hasse Z (7). Högt i tak

De flesta av Hasse Z-texterna i de volymer som Albert Bonniers Förlag gav ut 1949 är odaterade. Men i Mörk tid finns tidsangivelser. De är skrivna i slutet av författarens liv, och de dramatiska och tragiska händelserna under andra världskriget och åren före är ofta tydligt märkbara. Texten Högt i tak är daterad den 28 februari 1943.
   Den Berggrav som nämns var Eivind Berggrav (1884–1959), en norsk biskop som ledde kyrkans motstånd mot Quisling-regimen i Norge. Han fängslades av Gestapo och sattes i husarrest 1942.

Radions morgongymnastik börjar med ett glatt ”god morgon!” från den hurtige översten eller hans vikarie. Och så kommer en liten rapport om väderleken:

   Vi har i dag två grader varmt i Stockholm. Det blåser lite men det är högt i tak.

   Den där rapporten är kort, upplysande och bra. Den ger vad man behöver veta norr om Humlegården. Man slipper gå igenom Södra Götaland, Västkusten, Öland, Gotland och Bergslagen, där det får regna eller snöa bäst det gitter.

   Sen knäpper jag av radion – den är ju till för det, bland annat – och tar min gymnastik efter nyheterna, ty det är ju då man behöver något stärkande.

   Men andakten tar jag in. Psalmsången är vacker, och dagens ord ger ofta vad de ska ge: goda, upplyftande tankar som mål och rättesnöre för en tvivelaktig dag. Men en morgon trasslar sig snöret och jag får ingen reda i det. Talaren säger:

– Gud slår i denna tid världen med gisselslag. Inte så, att det är han som arrangerar kriget och fasorna. Nej, det är brotten mot hans lagar, som vållar allt det onda som nu övergår världen. Människans synd och själviskhet, skam och orättfärdighet är skulden till allt det som nu drabbar oss –

   Då blir det plötsligt lågt i tak och jag tänker: Är detta sant? Är människan verkligen så djupt sjunken i synd och brott att hon förtjänar allt detta? Har hon förbrutit sig mot Guds eviga lagar? Alltsammans över en kam.

   Det blir ännu lägre i tak när man hör en röst ur rapporterna:

– Judarna i Europa ska utrotas. Åter har en skeppslast med etthundratjugo stycken gått från Norge till Tyskland.

   Skeppslast – det är ordet. Som boskap till slakt. Några miljoner är redan utrotade, förintade. Var deras brott så hemska och förfärande att dessa gisselslag till döds var dem värda?

  Och alla andra miljoner liv, som offras dag för dag, de unga soldaterna vid fronterna, sjömännen i de sänkta fartygen, människorna i de bombade städerna, mödrar, fäder, hustrur, som sörjer och ropar efter dem som är borta, de vet inte hur eller var – får de nu sitt rättvisa straff för sin svåra synd och själviskhet?

  Jag tänker, du har mött och möter många människor i ditt liv – är de så brottsliga och syndfulla, så usla och förtappade? Trampa de så hårt Guds lagar under fötterna? Hur många goda, kärleksfulla och uppoffrande människor har du inte känt, många som förlorat sina liv för andra utan att till synes vinna något. Över dem är högt i tak. De andra – ja, de finns. Men de styr inte världen, ännu, även om det kan se så ut. Hjulet går runt. Orättfärdighet blir aldrig beståndande.

På middagen går jag igenom ett sjukhus tysta stilla korridorer. Jag möter läkare, sköterskor och vårdare i självtaget, kärleksfullt offer under Guds lag. Det är högt i tak. Der är himlen nära.

   En natt faller en bomb över detta hus, som straff för mänsklighetens synd och själviskhet.

   De oskyldiga får lida för de skyldiga. Det är svårt och obegripligt, men ännu svårare att ge Gud och de lidande skulden för det obegripliga.

   Lin Yutang, den kinesiske filosofen, som bara är en usel hedning, säger om synden:

– Det enda jag vet är att om Gud älskar mig bara hälften så mycket som min mor gjorde, kommer han inte att skicka mig till helvetet. Detta är min fasta övertygelse, som ingen religion kan få mig att förneka.

  Och Berggrav, den icke på Guds order internerade biskopen, säger:

– Gud vill inte allt det som sker, men han vill något med oss i det som sker. 

   Det räcker. Och följer vi den Viljan blir det högt i tak. Så småningom.