I volymen Mörk
tid, som utgavs av Albert Bonniers Förlag 1949, finns sena texter av Hasse
Z, skrivna under krigsåren. Tidens plågor satte sin prägel på texterna, som är
återhållna men mycket allvarligare i tonen än Hasse Z:s många tidigare
kåserier. Men är han inte jude –? tar
upp judeförföljelserna i Nazityskland och nazisternas anhängare i Sverige, och
trots den lågmälda framställningen är författarens ställningstagande tydligt.
Texten publicerades den 4 juli 1943 – en tidpunkt då inte alla skribenter hade
modet att ta avstånd från antsemitismen. Några detaljer i den förtjänar en
kommentar.
”C. Almlöf” är skådespelaren Charlie Almlöf (1889–1958) som medverkade i många svenska filmer. Han
kallade sig ”Sveriges ende anarkist” och gick högljutt och teatraliskt till
storms mot det mesta i det etablerade samhället.
Boken Mot
antisemitismen, som tydligen var en antologi, har jag inte funnit några
uppgifter om.
Lydia Wahlström (1869–1954) var akademiker, historiker
och författare och en ledande gestalt inom kvinnorörelsen, bland annat några år
som ordförande i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Politiskt var
hon dock övervägande konservativ.
”Professor Ehrenpreis” syftar på författaren och överrabbinen
vid den judiska församlingen i Stockholm Marcus
Ehrenpreis (1869–1951).
Sven Stolpe (1905–96) var författare,
översättare, journalist, litteraturforskare, litteraturkritiker, filmkritiker med mera av
starkt konservativt läggning, med många fiender inom kulturlivet. Han
inställning till nazismen är omdiskuterad, men enligt Hasse Z:s notering verkar
han långtifrån någon anhängare, vilket även ska framgå av den Stolpebiografi
som Svante Nordin gav ut 2014.
Mark Twain (1835–1910) (egentligen Samuel Langhorne Clemens) var en
amerikansk författare och humorist, mest känd för böckerna Huckelberry Finn och Tom
Sawyer. Hasse Z refererar till honom flera gånger och såg honom
uppenbarligen som ett föredöme. Ett möte med Twain beskrivs i en text som
publicerades i bloggen den 7 februari 2017.
På Stureplan i Stockholm går en ensam herre – ska vi
kalla honom så? – och bjuder ut antisemitsisk litteratur. Han bär ett plakat på
magen som skylt. Själv är han välgörande tyst. Jag har inte sett någon köpa
någon litteratur av honom, men jag har sett i pressen, att om man uppmanar
honom att ägna sig åt någon värdigare sysselsättning, händer det att man blir
åtalad för förargelseväckande beteende.
Stockholmarna
är ett klokt och förståndigt släkte. De behandlar var sak som den är värd. De
ställer inte upp sig i kö bakom den antisemitiske budbäraren, som de gör med
unga herrar som har för stora hattar och för korta rockar, de följer honom inte
heller hem som de gör med herr C. Almlöf då han offentligt förbannar sitt
fädernesland. De tänker, kanhända omedvetet: det är så mycket smuts, andlig och
materiell, som man nödgas gå förbi på gator och torg att en klick mer eller
mindre spelar ingen roll.
Men går man
därför förbi antisemitismen? Inte alldeles. Ingen undgår den oresonliga impuls
om kallas suggestion. Någon sade häromdagen att bara ett uttryck som ”men är
han inte jude?” säger en del. Mannen på Stureplan är inte ensam i sin
hantering. Vi har en antisemitisk tidning, som helt ägnar sig åt uppgiften, vid
sidan av andra organ, som även sysslar med profana nyheter och djupt
fosterländsk politik. Vi har kalendrar med noggranna uppgifter om svenskar som
vågat sänka sig till giftermål med judiska personer.
Antisemitismen är en andlig farsot och som sådan smittsam. Den i dagarna
utkomna boken Mot antsemistismen kan
tjäna som vaccin. Lydia Wahlström räknar judehatets början med den babyloniska
fångenskapen 585 f. Kristus. 2500 år av strider och förföljelse har gjort
juden seg och stark, andligen och kroppsligen. Andra folkgrupper har under
denna tid hunnit förtvina och försvinna, men juden står kvar, härdad och
uthållig. Professor Ehrenpreis säger också: ”Vi är till del en produkt av de
förföljelser vi utstått.”
Juden upptar
i Sverige endast en tiondes procent av befolkningen, men ändå har vi hållit
ögonen på honom. På vårt eget lilla sätt. En jude sade mig en gång:
– Om du visste vad jag har haft nytta av att bli
kallad ”judefläsk” under min skoltid!
Svensken, som
annars är rätt fyndig då et gäller öknamn, är klen i konsten då han skall
pricka juden. ”Judefläsk” är ungefär lika kvickt som att kalla en karl
Tjuvpelle för att han blivit bestulen.
I boken mot antisemitmen berättar Sven Stolpe att han
vid ett studiebesök i Tyskland intervjuat en del kulturella ledare om den
antisemitiska politiken. Samtliga tog avstånd från judeförföljeserna. En av dem
svarade på frågan om Hitler själv trodde på myten om judarna som allt onts
upphov: ”Naturligtvis inte! Han är väl ingen dumskalle heller! Men han vet vad
folket behöver.”
Då det gällde
svenskarna ansåg man inte att vi borde arbeta med judemyten, som aldrig kunde
få riktig slagkraft hos oss. Vi rekommenderades i stället att inrikta vårt
folkhat mot finnarna.
Rekommendationen tyder på obekantskap med svenskt psyke. Det är inte så
lätt att inrikta oss åt något håll. Vi har alltid varit lite uppstudsiga mot
sådana försök.
Judehatet har
ingen slagkraft i Sverige. Vi är för lugna och kalla. En dreyfusaffär vore
omöjlig hos oss. Det var inte en svenska, utan en fransyska som, då någon sade
henne att Dreyfus var oskyldig, svarade:
– Ännu bättre – desto mer får han lida!
Det har sagts
att juden saknar sinne för humor. Han kan vara kvick och satirisk, men humor
som livvssyn äger han inte. Omdömet är kanske inte så riktigt. Man klarar sig
inte igenom 2500 år av kamp och förföljelse utan humor. Har man inte haft den
från början, så har den kommit med åren. Kanske en galghumor, men ändå –
Juden är
känslig för skämt, då det gäller honom själv, men det hindrar inte att han
själv kan berätta de roligaste judehositorierna. Förr i tiden karikerades han
även i svensk skämtpress. Det skämtet är bortlagt, ty modellen finns inte
längre. Det är synd, ty han var ändå rätt tacksam som objekt.
Det skämtas inte om judarna. Man skriver och talar
allvarligt om dem. Skriver man för
dem, får man strax anonyma smädebrev. Man är köpt av judekapitalet. En gång
berättade jag en liten historia om en judeflicka, som från Tyskland sattes i
svensk skola. När första rasten kom den första dagen, gick den lilla judinnan
fram till lärarinnan och frågade stilla:
– Fröken, på vilken bänk ska jag sitta?
Det kom många
hånfulla brev om den historien. Att jag inte begrep att den var lögn!
Propaganda helt enkelt, från judarna själva! Men historien var sann.
Mark Twain skrev
1898 en artikel om judarna. Han sade: ”Juden har åtskilliga mindre hederliga
sätt att gå till väga, men han tar inte monopol på dem, ty han kan inte bli
helt fri från förarglig kristen konkurrens.”
Konkurrens –
tävlan – där ligger nog till stor del gåtan med judehatet. I Sverige inte så
betydande. Och inte heller i Skottland. Det lär finnas några judar i Glasgow
och en i Aberdeen, men det beror på att
de inte kan tjäna tillräckligt för att komma därifrån.
Mark Twain
frågade: ”Vad har det blivit av den Gyllene regeln: Allt vad I viljen att
människorna skola göra eder, det gören I ock dem?” Han svarade: ”Den existerar,
den fortfar att blänka och vårdas sorgfälligt. Den är nummer ett av Kyrkans
tillgångar och vi tar fram den varje söndag och luftar den. Den är uteslutande
en religiös tingest, som en pedell eller kollekthåv eller något dylikt. Den har
aldrig använts i affärer, och judeförföljelsen är icke en religiös lidelse utan
en affärslidelse.”
I dag,
fyrtiofem år senare, är förföljelsen mer än en affärslidelse. Der är en
flammande signal och appell i ett politiskt program, till miljoners död och
förintelse. Men ändå, trots allt, lever och lyser den Gyllene regeln, skapad
och given all jordens folk av en jude.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar