Carolina. Encantado (Sony Music) ****
Sångerskan Carolina,
först känd som Lina Rodrigues,
skivdebuterade med Carolina (Sony
Music) år 2014. Det var en fin debut med en blandning av traditionell fado,
äldre standardnummer och nya kompositioner. Kombinationen av gammalt och nytt
består på Carolinas nya andra album Encantado,
men med en liten förskjutning åt det nya. Två sånger, Traição och Saudades de Mim,
är traditionella fados med musik av respektive Carlos da Maia och Frederico
de Brito. Resten är mer eller mindre nyskrivet, och övervägande är materialet
bra med distinkta, starka melodier och reflekterande, centrallyriska texter.
Gitarristen Diogo Clemente medverkar
som upphovsman till flera av dem, både text och musik. Den kanske mest lyckade
nya sången, Gota d’Agua, är av Flávio Gil. Och texten till Segue o Teu Destino är signerad Ricardo Reis … är det samma Ricardo
Reis som är en av Fernando Pessoas pseudonymer? Jag vill också nämna den inledande Falar de Amor som ett lyckokast – även om den för mig krävde ett
par genomlyssningar för att övertyga.
Carolina kompas här av Ângelo Freire, portugisisk gitarr, Diogo Clemente, spansk gitarr
och oftast Marino de Freitas,
basgitarr. Några ytterligare instrument kompletterar i några spår. Freire är
trots sin ungdom en rutinerad musiker som gör ett gott jobb, även om jag tycker att
Bernardo Couto på debutskivan lät
mera kreativ och fantasifull, och överlag är musikerna skickliga. Segue o Teu Destino är försett med ett
intressant stråkarrangemang, och den snabba Coração
Com Coração med slagverk som fungerar bra, men varför slagverk förekommer i
Gota d’Agua är en gåta. Dock lyckas
inte slagverket under senare hälften slita sönder melodin. Men det är, liksom
nästan alltid i fado, onödigt.
Carolina är en av de mest hörvärda sångerskorna i
dagens fado, men hon är det inte i kraft av en stark röst eller en särskilt
ekvilibristisk sångteknik. Men hon är en mycket musikalisk sångerska som skapar
liv och energi i melodierna genom fina dynamiska schatteringar, smidighet i
fraseringen och elegant ornamenterade linjer. Musiken växlar mellan avspänning
och anspänning, och trots en måttlig ljudnivå skapar Carolina en återhållen
dramatik på ett mjukt, intimt och känsligt sätt. Hon är en utpräglat lyrisk
sångerska och påminner om kolleger som Joana
Amendoeira och Tânia Oleiro.
Encantando tycker jag är ungefär lika
lyckad som Carolina men vittnar om en
större förnyelse i repertoarvalet. Jag gillar båda och hör dem med en känsla av
att sångerskan inte utnyttjar hundra procent av sin begåvning. Vad är det som
fattas? Inte lätt att säga. Mitt intryck baserar nog på att jag har hört henne
sjunga flera gånger på Clube de Fado i Lissabon (där hon fortfarande sjunger
fyra kvällar i veckan). Med sin behagliga röst, sin koncentration, sitt
plastiska, nyansrika sångsätt och sitt måttfulla och eleganta kroppsspråk kan hon
få fram en förtätad stämning, en mötespunkt mellan artist och publik som blir
ett bestående minne. Hennes personliga utstrålning i denna miljö är förmodligen
omöjlig att fånga i inspelningar.
Carolina på Clube de Fado med Pedro Amendoeira, portugisisk gitarr, och Pedro Pinhal, spansk gitarr. |
På omslaget och i texthäftet avbildas Carolina iklädd
en brudklänning. På en bild ser man att den har ett släp på fyra fem meter.
Varför? Är albumet inspelat under hennes bröllop? I så fall får man gratulera.
Eller är det denna utstyrsel hon har på sig hemma? Det har inget med musiken
att göra, men ibland kan man undra över hur artister presenteras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar