Ny fado på cd

Antologi. Fado do Eléctrico. CNM 2 cd. **1/2

Det finns massvis med skivantologier med fado, och just antologier är lämpliga för den som börjar lyssna på fado. Här brukar man kunna höra inte bara olika röster utan också olika sätt att uttolka fadon. Det har kommit många bra antologier med fado, och därför är konkurrensen som möter varje ny antologi avsevärd. Denna känner jag mig ganska tveksam till.

Men låt oss börja med det som är bra. Två skivor med vardera 20 inspelningar av fado från olika tider. Onekligen finns det en hel del fin musik på albumet, samt en del mera medioker. Stora artister ur det förflutna som Amália Rodrigues, Maria Teresa de Noronha, Fernano Maurício, Carlos Ramos och Alfredo Marceneiro medverkar med två nummer vardera, och här finns mycket av det bästa av innehållet. Några nyare artister finns också med, och jag tycker Ricardo Ribeiro är lyckad i Deixem-me ser quem sou, Maria Ana Bobone sjunger charmigt i Grão de Arroz, Gonçalo Salgueiro är övertygande i båda sina spår, José Manuel Barreto likaså i A Casa. Även den fina, men tämligen förbisedda sångerkan Patrícia Rodrigues gör bra ifrån sig i sina två spår. En lite äldre sångerska, Maria da Fé, tolkar Naufrágio känsligt och lyhört.

Så till det mera tveksamma. Titeln betyder ”spårvagnens fado” och den hade varit adekvat om några av sångerna handlat om spårvagnar (det finns faktiskt sådana, som Cristina Brancos Eléctrico Amarelo, som inte ingår). Men det handlar inte om spårvagnar, så varför koppla ihop dem med fadon? Antologin tycks vända sig till besökare som gillar Lissabons spårvagnar, även om de inte har med musiken att göra.

Fernando Maurício sjunger Ingreja de Santo Estêvão, Alfredo Marceneiro A Casa da Mariquinhas och Maria Teresa de Noronha Rosa Enjeitada. Det är inspelningar som förekommer i minst tio andra antologier, så varför inte ta med några mindre antologiserade nummer av samma klass? Det finns mycket att välja på bland dessa produktiva sångartister. Och varför nämns inte gitarristerna? De har oerhört stor betydelse för fadon och samspelet sångare-gitarrister är ett av musikens unika särdrag. Men vilka gitarristerna är får vi inte veta, inte heller när inspelningarna är gjorda eller vilka skivor de är hämtade ifrån. Ingen introducerande text, inga artistpresentationer.

Fastän ingen kan förneka att antologin innehåller en hel del bra fado, förefaller den vara ett hastverk vars bakomliggande tanke inte är skönjbar. CNM är annars ett välrenommerat skivbolag med många bra produktioner bakom sig. Men den här nya utgåvan är ingen fjäder i hatten.

Miguel Ramos. Aqui na Alma. Egeac/Museu do Fado. ***1/2

De stora stjärnorna bland yngre fadoartister är kvinnor. Men allt flera manliga sångare framträder, och Miguel Ramos är en av dem som för tillfället uppmärksammas av en växande publik. I likhet med kolleger som Carlos Leitão och Buba Espinho sjunger han en rättfram, enkel och robust fado utan fina dekorationer i kanten. Den vilar huvudsakligen på den traditionella fadons melodier – här finns kompositörer som Alfredo Marceneiro, Frederico de Brito och Pedro Rodrigues – och på fadons hävdvunna uttrycksregister. Inga besynnerliga arrangemang, inga konstiga instrument, bara gitarrer. Ingen påverkan från popmusik, brasilianskt eller klassisk romans. Det är en typ av fado som kan ha svårt att hävda sig på stora konsertscener, men som aldrig kommer att förlora sin självklara plats på Lissabons fadoställen. Man kan ana inspiratörer som Fernando Maurício och João Braga, Carlos Zel eller António Mello Correia.

Miguel Ramos har ett förnämligt komp på denna skiva, där Ângelo Freire spelar portugisisk gitarr, Diogo Clemente spansk gitarr och Marino de Freitas bas – musiker som medverkat på många skivor och brukar vara pålitliga. Så också här. Av de elva spåren är Leio em Teus Olhos det enda standardnumret, men flera av de andra är som sagt baserade på traditionell fado. Miguel Ramos har kanske inte så märkvärdig röst, men han sjunger med övertygelse och trycker till stavelserna så att musiken får energi och engagemang. Detta är fado som inte har förändrats det senaste halvseklet och som fortfarande dominerar på enklare fadoställen i Lissabon. Men det är sällan den framförs med sådan kompetens som här, och gitarristerna är i hög grad bidragande. Skivan är inte omistlig, men den är ändå en trevlig bekantskap.