Halmstadslax med förlorade
ägg och spenat ingår i Dörrplåten, Albert
Bonniers Förlag 1949.
Kammarrådet Bergmark gav middag, den första stora
middagen för säsongen. Trettio personer vid bordet, blommor, kristaller, ljus,
vackra toaletter och högtidliga svarta frackar med och utan ordnar. Och så
ansikten. Glada, leende ansikten, naturligt leende och ansträngt grinande. Lätt
konversation om dagens alla ämnen, politik, teater, konst och något litet
skandal.
Sorlet steg
och föll i vågor under takkronan, gled ibland ut i rymden och kom igen med
samma ton.
Kammarrådet
var på gott humör. Kammarrådinnan var också på gott humör. Allt hade gått väl i
lås. Programmet var klart och färdigt och det skulle gås igenom från början
till slut.
Längs ned vid
bordsändan satt revisor Dahlin.
Och så kom
soppan. Det var grönsoppa. Revisor Dahlin såg den komma och tänkte:
Det är min
soppa. Det skall bli skönt att få den just nu. Och till sin dam sade han:
– Det är nu femton år sedan jag åt middag för första
gången här i huset. Det var samma soppa. Jag älskar den.
Revisorns dam
skrattade, ty hon trodde att revisorn sagt en kvickhet. För övrigt skulle hon
ha skrattat ändå. Hon var i den åldern.
Revisorn njöt
av soppan, smuttade på sherryn och tänkte tyst för sig själv:
Blir det nu
halmstadslax med förlorade ägg och spenat, då är middagen lagad uteslutande för
mig. Till sin dam sade han:
– Var fröken med på ärkehertiginnan av Dalarnas
begravning?
– Nej, sade revisorns dam, varför frågar ni det?
– Därför att då hade vi haft något att tala om. Jag
var nämligen med, sade revisorn.
Då kom hamstadslaxen med förlorade ägg och
spenat.
Röd och
vacker lyste laxen på sitt fat, äggen gungade på ett annat, och på ett tredje
låg den gröna ljuva spenaten.
Två små nätta
jungfrur i nätta dräkter, vita förkläden och små rosetter till mössor bjöd
kring. Först kom laxen, så kom äggen och sist kom spenaten. Men då laxen kom
till revisorn, var den slut på fatet. Tomt och rent. Nå, revisorn tog ett
förlorat ägg och så litet spenat och så tänkte han:
Det kommer
mera lax. Den ser underbar ut. Jag ska ta två skivor.
Men det kom ingen
mera lax. Det kom ingen lax alls. Laxen
var slut. Ingen kan förklara hur det gått till. Den var slut, helt enkelt. Kammarrådinnan
hade beräknat för litet lax eller för få personer. Eller också hade någon tagit
för stor portion, tagit revisorns portion.
Runtom
revisorn åt man den röda laxen. Och en del sade:
– Det var en underbar lax. Så god.
Revisorn satt där tyst med sitt ägg och sin
spenat. Då han såg laxen komma in, kände han den mot sin gom. Just nu fanns det
ingenting i hela världen som han ville ha så gärna som halmstadslax. Förlorat
ägg med spenat hade han redan.
Reisorn
väntade och till slut förstod han att ingen lax skulle komma till honom. Han
ensam skulle inte ha någon lax. De andra skulle ha, men inte han.
Hans dam hade
vänt sig ifrån honom. Man kan inte gärna tala med en kavaljer som inte har
något att säga och tydligen inte vill säga något. Revisorn stirrade på sin
tallrik med ägget och spenaten och tänkte:
Här har
begåtts en uppenbar oförrätt. Ett bedrägeri om man så vill. Man har lurat mig
hit, fått mig att klä mig i frack, som jag avskyr, och så behandlar man mig på
detta sätt. Jag är dock en gamml vän i familjen, man känner mig sedan många år.
Värdinnan bör se till att hennes gäster blir försedda. Här finns nu endast en
sak att göra. Plikten mot mig själv bjuder mig att genast lämna detta hus. Bara
gå härifrån. Så fort som möjligt.
Då denna
tanke var klar hos revisorn, reste han sig tyst och stilla från bordet, lade
upp sin servett och gck ut ur rummet. Revisorns dam såg att han gick och hon
hoppades genast att han aldrig mer skulle komma tillbaka. Värden såg att
revisorn gick men han tänkte:
Det är något
han glömt, kanske ett telefonbud.
Revisorn gick
genom salongen, kom in i kammarrådets rum och fortsatte ut i tamburen, och där
i ensamheten började han leta efter sin rock och hatt bland alla de andra,
bland pälsarna och kapporna. Han skulle nog få tag i plaggen och sedan fort
härifrån, till en restaurang, där man fick vad man ville och hur mycket man
ville.
Revisorn
hittade inte sin rock. Ingen fanns heller som hjälpte honom att leta. Men han
skulle nog reda sig själv.
Där inne i
matsalen sade någon till kammarrådet:
– Gick Dahlin?
Kammarrådet
ryckte till. Dahlins stol var fortfarande tom. Och hade varit det rätt länge.
– Ett ögonblick, sade kammarrådet och så gick han ut med
servetten i hand för att leta efter Dahlin. Han gick samma väg som Dahlin och
han fann honom i tamburen bland alla rockarna och pälsarna och kapporna.
– Söker du något? sade kammarrådet.
– Ja, sade Dahlin, min rock och min hatt och min käpp.
Jag hade nämligen alla de tre sakerna med mig när jag kom.
– Tänker du gå, sade kammarrådet. Vad har hänt?
– Ingenting och mycket, sade Dahlin. Jag trivs inte
här.
– Vad är det, sade kammarrådet. Är du sjuk?
– Nej, tvärtom, sade Dahlin, men jag är hungrig.
– Hungrig, kammarrådet tog revisorn i frackslaget, vi äter ju middag!
– Ni ja, sade revisorn, men inte jag.
Kammarrådet
stängde dörren till herrummet och sade:
– Du måste förklara det här. Jag förstår ingenting.
– Mat och dryck är inget att skämta med, kära bror,
sade Dahlin. Det är allvarliga ting. Man måste vara noga med dem. Jag hade en
vän, en gammal ungkarl, som en gång händelsevis träffade en bekant på gatan, som
sade:
– Kom med mig hem och ät middag i all enkelhet. Min
vän gick med och då man satte sig till bords sade värden:
– Du får ursäkta mig, käre bror, men jag har inte
något brännvin hemma.
Vet du vad som
hände min gamle vän? Jo, han fick slag och dog. Under många år var han van vid
en sup till middagen. Sinnesrörelsen tog honom så hårt att han gick bort. Då
man bjuder folk på halmstadslax med förlorade ägg och spenat skall man inte
glömma laxen. De spelar en viss roll vid den rätten.
– Fick du ingen lax? sade kammarrådet. Jag skall
genast – och så gick han direkt från tamburen ut genom serveringsrummet till
köket. Men då kan kom dit slog honom det löjliga i situationen. Han vände
tillbaka till tamburen för att tala förstånd med Dahlin. Det blev ju så många
andra rätter. Nog skulle kan få mat!
Men revisorn
hade gått. Han hade hittat sin rock och hatt och käppen med. Och han var just
på väg ned i hissen då kammarrådet med något allvarligt ansikte återtog sin
plats vid bordet.
Revisorn steg
ut på gatan. Det snöade. Han fällde upp kragen och gick trottoaren fram till
stora torget.
Där tog han
en bil och åkte direkt till restarurang Anglais, där man kände honom och kände
han vanor.
Det är
tråkigt att sitta ensam och äta middag i frack, tänkte han, men det måste ske.
Aftonen får inte förspillas, allting ska gås igenom. Jag skall ha halmstadslax
med förlorade ägg och spenat.
Revisorn steg
in i matsalen. Hovmästaren kom emot honom, bugade leende och bjöd ett
fönsterbord. Revisorn satte sig, tog matsedeln i handen och sade:
– Finns det halmstadslax med förlorade ägg och spenat?
– Ja, sade hovmästaren, och en utmärkt lax. Jag kan
verkligen rekommendera den.
– Är ni säker på att det är lax med? Inte bara spenat
och ägg?
– Naturligtvis är det lax, log hovmästaren. En delikat
lax. Och litet Mosel eller kanske vit Bordeuax?
– Graves, helt enkelt.
Hovmästaren försvann. Revisorn satt ensam och såg ut
över den stora matsalen med alla dess ätande och drickande gäster och så tänkte
han:
Halmstadlax
är egentligen inte så märkvärdigt. Det finns ju så mycket annat gott att äta.
Jag kunde precis lika gärna ha tagit Pragskinka som verkligen kan vara mycket
gott. Eller kåldolma helt enkelt.
Här lämnar vi
denne revisor Dahlin i sin frack vid sitt ensamma bord. En så nyckfull herre
bör man inte befatta sig med.
Mn
kammarrådets middag blev alltigenom lyckad. Och ingen frågade efter revisor
Dahlin. Han behövdes inte alls. Man då alla hade gått och då allt var över, gav
kammarrådet sin fru en godnattkyss och sade:
– Det är ändå bra tröttsamt md sådana här tillställningar.
Den där Dahlin var nog inte så dum när han gick redan i början.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar