Ny fado på cd: Gonçalo Salgueiro

Gonçalo Salgueiro. Mãe. Estoril. ****

Tidigare i år gav Gonçalo Salgueiro ut skivan Sombras e Fado (CNM), en bra skiva som jag skrev om i bloggen den 2 april. I oktober utkom i Portugal den nya Mãe. Något brådstörtat kan tyckas. Ordet mãe betyder mamma. Gonçalo Salgueiro kommenterar inte skivan i häftet som hör till, men har yttrat sig i en tidningsartikel (Diário de Notícias den 30 september). Där säger han bland annat: ”Att spela in denna skiva var ett sätt att uthärda smärtan efter en sorg och att dela den känslan med andra./…/ Jag gjorde den inte bara för mig själv, utan också för dem som lyssnar och har varit med om samma sak.” Formuleringar som dessa kan knappast tolkas på andra sätt än att skivan är en hyllning till hans mamma efter hennes bortgång.

Det är alltså en personlig skiva, vilket understryks av att Gonçalo Salgueiro har skrivit texterna till nio av de fjorton numren. Kärleken till modern och saknaden efter henne är genomgående tema, och det finns en påtaglig ton av smärta och sorg över helheten. Förlusten av en älskad förälder har de flesta varit med om, eller kommer att uppleva, och det är på så sätt en allmänmänsklig situation som sångaren beskriver. Hur pass mycket den kan vara en tröst även för andra är svårt att avgöra. Alla kan nog känna igen sig i saknaden, men varje förlust är också en individuell erfarenhet, och att förlora en mycket gammal förälder är inte riktigt samma sak som när en mamma, som i Gonçalo Salgueiros fall, går bort vid en ålder då hon rimligen borde ha många år kvar. Det personliga i denna utgåva tycker jag inte är den förlorar på; tvärtom är det lätt att sympatisera med den.

Att Gonçalo Salgueiro är en av de allra bästa sångarna i dagens fado har han bevisat på flera tidigare album, som tydligast kanske på Fado (CNM) från 2009. Han har en sober tenorröst och sjunger med en omsorg i tonbildningen som antyder en gedigen skolning. I hans sångstil ingår också en ornamenterad melodisk linje, något som är vanligt bland sångartister från södra Portugal. På denna skiva tränger tonen av sorg och smärta igenom den eleganta ytan, men Gonçalo Salgueiro sjunger ändå smakfullt och säkert. Han har en stark förankring i traditionell fado, och här är det välkända upphovsmannanamn ur fadohistorien som står bakom de flesta av melodierna: Miguel Ramos, Armando Machado, Alfredo Marceneiro, Francisco Carvalhinho med flera. För fadolyssnare är flera av melodierna välkända.

Skivan är jämn utan några tydliga höjdpunkter. Gonçalo Salgueiro kompas av Sandro Costa, portugisisk gitarr, Ivan Cardoso, spansk gitarr, och Eurico Machado, basgitarr. De är säkert kompetenta musiker, man tillbakadragna på denna skiva. De tar alltså inte en särskilt framträdande plats i ljudbilden. Gonçalo Salgueiro sjunger lika bra som på de närmast föregående albumen, men han saknar det lyhörda och sensibla stöd som den moderna fadon har skämt bort lyssnarna med. Det är som om gitarristerna överlät till sångaren att göra det mesta av jobbet. Något saknas, men det låter rätt bra ändå.