Ny fado på cd: Cuca Roseta

Cuca Roseta. Luz. Sony Music. ****

På omslaget till Cuca Rosetas förra skiva Riû (Universal 2015) avbildas sångerskan med ett brett leende, och albumet präglas av förnöjsamhet. Jag tycker att den nya skivan Luz för vidare den positiva stämningen. Luz betyder ljus och tre av sångerna heter Luzinha, Luz Materna och Luz do Mundo som för att understryka den ljusa atmosfären. 

Albumet är ganska likt sin föregångare även musikaliskt. Här åtföljs hon av en skara musiker som är större än den vanliga gitarrkonstellationen inom fadon, men vilka som medverkar varierar mellan inspelningarna. Ângelo Freire finns med nästan genomgående på portugisisk gitarr och är lyhörd och skicklig, men samma instrument trakteras av Luís Guerreiro och Mário Pacheco på ett par spår. Diogo Clemente medverkar på olika akustiska gitarrer, och även Pedro Jóia finns med i en inspelning. Alla gitarristerna spelar fint. Dessutom: piano, slagverk, stråkar.

En sångartist inom fadon väljer mellan gammalt och nytt, oftast en blandning. Nya artister väljer oftare gammalt eftersom nya artister sällan har några som kan förse dem med nyskrivet material. Hos Cuca Roseta, som efter fyra album och många framgångsrika framträdanden och turnéer är rutinerad, överväger det nya. Delvis är hon själv upphovskvinna till både texter och musik. Det är inte ovanligt att artister själva skriver texter, men däremot är det få som komponerar musik. Cuca Roseta är en av de få. Men framför allt är hon sångerska.

Hon har en ljus, något tunn, vacker och smidig sopran som har ett bredare användningsområde än renodlad fado. På en Youtubefil kan man höra henne sjunga Franz Schuberts Ave Maria kompetent på sitt eget bröllop. Hon kan också sjunga med en lite jazzig frasering. Eller låta lite brasiliansk. Men på denna skiva finns i huvudsak två typer av sånger. Snabbare nummer som närmar sig populärmusiken, närmast ett slags vispop, definitivt i fadons utmarker. Och långsammare sånger där sångerskan kan sjunka in i melodin, ornamentera fraserna och utmejsla detaljerna. Oftast föredrar jag de senare, som är innerligare, uttrycksfullare och mer kommunikativa, men det är roligt att höra henne även när hon befinner sig nära populärmusiken. Hon sjunger lätt, ledigt, musikaliskt och elegant, arrangemangen är luftiga och smakfulla, stämningen lättsam med inslag av humor.

Cuca Roseta vid kulturcentret i Belém, Lissabon.

Men jag föredrar alltså de sånger där Cuca Rosetas uttrycksfullhet får större spelrum, särskilt om kompet drar sig tillbaka lite och lämnar plats för röstklangen. Som är på en gång klar och mild, distinkt och alltid pricksäker på tonlägen och tidsvärden. På skivan finns två äldre fadonummer: Triste Sina, en sång som Amália Rodrigues lanserade på 50-talet, och en ny textsättning, Luz Materna, av en av den traditionella fadons vackraste melodier, Fado Perseguição av Carlos da Maia, lanserad av sångerskan Maria Alice omkring 1930. Cuca Rosetas version är noggrann och nästan lika bra som Gonçalo Salgueiros på hans förra skiva (en ny kom i oktober som jag återkommer till). Nya sånger i samma anda som de invanda fadonumren är mycket tilltalande. Helder Moutinho har skrivit Ai o Amor, för mig skivans bästa spår. Cuca Rosetas egen Saudade e Eu liksom Mário Pachecos melodi Contemplação med text av Cuca Roseta tillhör också skivans höjdpunkter. Två folkmelodier, Rosinha da Serra d’Arga och Alecrim bidrar till omväxlingen. Den första i snabbt, dansant tempo, medan den senare är enkel och blid, med en omedelbar attraktionskraft.

Luz är hennes fjärde album. Det första, Cuca Roseta (Surco 2011), var något mer konventionellt till repertoarvalet, vilket är vanligt för debutanter, men det finns mycket på den skivan att återkomma till, en av de starkaste debutskivorna från senare år. Hennes andra skiva Raíz (Universal 2013) presenterar Cuca Roseta som textförfattare och kompositör. Med de två senaste tycks hon ha funnits sin stil med kombinationen av lättsamt och innerligt. Så länge hon inte överger den musik där hon satsar sina känslor och sinnesstämningar har hon lätt att kommunicera. Som bäst sjunger hon med värme, intimitet och hängivenhet. Hennes nya skiva bedömer jag som i nivå med den närmast föregående, dock utan en så anslående höjdpunkt som Verdes São os Campos är på den skivan.