Marco Rodrigues. Copo Meio Cheio. Universal. ***1/2
Ett glas med 50 procent med vatten – är
det halvtomt eller halvfullt? En klassisk fråga om negativ eller positiv attityd.
Marco Rodrigues väljer den positiva,
titeln betyder ”halvfullt glas”. Och det passar honom bra. Marco Rodrigues är
en utåtriktad, charmig personlighet som är ärlig i hängivenheten för musiken
men inte krånglar till den alltför mycket.
Marco Rodrigues är född 1982 och kommer från norra
Portugal. Copo Meio Cheio är hans
femte album sedan debuten med Fados da Tristeza Alegre (Ocarina 2006). Han har här sällskap av Pedro Viana, portugisisk gitarr, Nelson
Aleixo, spansk gitarr, och Frederico
Gato, basgitarr. Gitarristerna är kompetenta med ett plus för Gato, och att
den portugisiska gitarren är mer tillbakadragen än vanligt kan bero på att
andra instrument – slagverk, piano, accordeon och munspel – finns med i några
spår.
Marco Rodrigues gör inga
experiment genom att anknyta till andra musikområden. Han sjunger tre traditionella fados med
nya texter och ytterligare åtta sånger med musik av Tiago Machado och Pedro da
Silva Martins med flera. Texterna rör sig bland vanliga fadomotiv: här är
det mycket om kärlek, väntan, ensamhet, tidens gång, nätter, öden, hav, regn
och längtan.
Marco Rodrigues har en bra röst med en antydan till en beslöjad klang, han
är en av de bästa manliga sångarna på dagens fadoscen, låt oss säga en av de
sex sju bästa. Avgörande är förhållandet mellan artist och material, och Marco
Rodrigues låter som om han verkligen bryr sig om vad han sjunger. I snabbare
nummer är han eftertrycklig men ändå obesvärad, med känsla för rytm och
kontrast. Långsammare sånger närmar han sig med en mera lyssnande, inåtvänd
inställning och han är till sin fördel när han går djupt in i texten. Den långa
O Amor Desacontece med pianokomp är
ett bra exempel. Sånger som Por Ti och
Sorte är också fina demonstrationer
av Marco Rodrigues känsla och nogrannhet.
Albumet är jämnt. Jag rundar av mitt omdöme lite nedåt av
orsaker som man inte helt kan lasta Marco Rodrigues för. Den portugisiska
gitarren är försynt i överkant, och det intrikata samspel gitarr-röst som fadon
ofta bjuder på uppstår alltför sällan här. Speltiden på 40 minuter är godtagbar
men kunde vara generösare. Jämförd med flera
intressanta nya fadoskivor före jul är inte Copo
Meio Cheio på medaljplats. Men visst duger den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar