Ny fado på cd: Aldina Duarte

Fram till hösten var 2017 ett ganska svagt år vad gäller utgivning på cd av ny fado. Men så kom en rad av de mest intressanta sångartisterna med nya skivor, som av en händelse på lämpligt tidsavstånd före jul. Jag kommer den närmaste tiden att ta upp dem i bloggen och har egentligen redan börjat med presentationen av Camanés nya utgåva med sånger av Alfredo Marceneiro (29 november). Här är lite om Aldina Duartes nya album.

Aldina Duarte. Quando Se Ama Loucamente. Sony Music. ****

Aldina Duarte är en artist som man kunnat lita på. Hon har inte kommit med några överraskningar med sina nya utgåvor. Förrän med dubbel-cd:n Romance(s) (Sony Music 2015). Den första skivan innehöll 14 sånger i förväntad utformning, den andra samma sånger i egendomliga, experimentella arrangemang som jag och många andra fann mer förbryllande än lyckade. Med den nya skivan är Aldina Duarte tillbaka i sitt vanliga spår.

Hon sjunger nästan enbart traditionell fado. Det betyder att melodierna ofta är välkända för fadolyssnare som hört dem i andra versioner. Det betyder också att Aldina Duarte ibland återvänder till melodier som hon använt förut, på tidigare skivor eller på scenen. Hon sjunger till fadons mest traditionella komp, portugisisk gitarr och spansk gitarr, som har åtföljt fadon sedan den uppkom under första hälften av 1800-talet. På den nya skivan sjunger hon till komp av Paulo Parreira, portugisisk gitarr, och Rogério Ferreira, spansk gitarr. De är rutinerade och kunniga musisker som svarar för ett fint komp, dessutom de hon normalt sjunger till på fadohuset Senhor Vinho i Lissabon där hon uppträtt i många år nu.

Aldina Duarte är en unik röst på dagens fadoscen, där hon tilhör de mera erfarna och dokumenterade, nu 50 år. Hennes sång sätter uttryck och kommunikation före teknisk virtuositet. Ibland finns ett drag av rollspel och dramatisering. Ingen annan kan som Aldina Duarte gestalta känslor av utsatthet, underliggande dramatik, nervighet, till och med desperation. Detta var en drabbande upplevelse redan när jag hörde hennes debutskiva Apenas o Amor (EMI 2004). Det är som om hon med sin musik direkt anknyter till de hopplösa levnadsvillkor som fadon föddes ur. På den nya skivan är hennes bräckliga tragiska underton tydlig i exempelvis Beijo Enganador, Casa do Esquecimento och Anju Azul.

Kärleken är det eviga temat i hennes musik, inte minst kärleksförhållandens mera problematiska sidor med ensamhet, längtan, svek och besvikelser. Skivans titel betyder ”när man älskar vanvettigt”, och det heter också den enda sången som inte är en traditionell fado, men påminner om en sådan. Aldina Duarte är flitig som poet och svarar för tio av de tolv sångtexerna på skivan. (Här ingår också en dikt av Maria Gabriela Llansol, läst av João Barrento. Av någon anledning.)

Aldina Duarte är en helt egen röst i dagens fado och hennes musik kan jag inte bedöma utifrån röstklang eller sångteknik. Det är fado som inte räds de såriga och bittra känslorna och uttrycken, långt ifrån underhållningsmusik. Duartes konsekvens är imponerade och respektabel, men den innebär att hennes skivor bli tämligen lika varandra. Denna nya cd är bra, men det är de tidigare också. Jag kan inte påstå att den nya skivan är ett steg framåt, bakåt eller åt sidan. Jag lyssnar emellertid till den med behållning och uppmärksamhet.