Pedro Jóia – förenar klassisk gitarr med fado

När fadosångerskan Mariza framträdde i Stockholm nyligen, kompades hon av bland andra José Manuel Neto, förmodligen den mest kände musikern på portugisisk gitarr i dag, detta efter medverkan under många turnéer och massvis med skivinspelningar. Hans kollega på spansk (klassisk) gitarr, Pedro Jóia, är i fadosammanhang mera obemärkt, trots att det rör sig om en skicklig musiker med stor rutin och flera egna album bakom sig. Före Marizas konsert hade jag ett kort samtal med Pedro Jóia.

 – Jag kommer från Lissabon och började spela klassisk gitarr när jag var sju. När jag var sexton år flyttade jag till Spanien för att studera flamencogitarr, mest i Córdoba. Jag spelade med och studerade för stora gitarrister där. Sedan, i början av 90-talet, återvände jag till Portugal för att inleda min egen karriär som gitarrsolist. Vid den tiden började jag närma mig fadon och den portugisiska gitarren. Det som intresserade mig mest var att transponera musiken för portugisisk gitarr till den klassiska gitarren. Det var min stora utmaning.

Men du spelar båda instrumenten nu?

– Nej, jag spelar fortfarande bara klassisk gitarr.

När jag invänder att jag sett Pedro spela portugisisk gitarr på Youtube förklarar han:

– Det är inte portugisisk gitarr utan en klassisk gitarr som är byggd så att den liknar en portugisisk gitarr, men den har sex strängar, inte tolv som den portugisiska gitarren. Den låter också som en portugisisk gitarr för att jag med den teknik jag har utvecklat ska efterhärma klangen från det instrumentet.

Du säger att du började närma dig fadon. Den var alltså inte din musik från början.

– Nej, jag började med klassisk gitarr, fado var inte en musik som var vanlig hemma när jag växte upp. Mina föräldrar lyssnade till fado då och då, men det var inte så ofta.

Till skillnad från José Manuel Netos är ditt namn inte så vanligt på inspelningar med fado.

– Nej, José Manuel Neto föddes in i fadon, han hade med sig den från början, finns i centrum av orkanen. Hans mamma var fadosångerska.

Jag har sett att du har gjort flera egna skivor, bland annat en sorts hyllning till Armandinho, À Espera de Armandinho. Och du spelar musik av Carlos Paredes. Vad betyder de gitarristerna för dig?

– De är mycket viktiga och de är helt olika. Carlos Paredes tillhör den andra hälften av 1900-talet, och han spelade i Coimbrafadons stil. Han var vår samtida. Jag mötte till och med Carlos Paredes och spelade med honom ibland. Jag var med i början av ett par av hans konserter i Lissabon. Armandinho var den stora skaparen av fadons gitarrstil. Han är fadern till den moderna spelet på portugisisk gitarr i Lissabon. Han dog 1946, så jag hade tyvärr ingen chans att möta honom.

Armandinho.

Den portugisiska gitarren är ett mycket intressant instrument för mig. Eftersom jag inte spelar den är det en utmaning för mig att spela musik för portugisisk gitarr på mitt klassiska instrument, att spela Armandinho och Carlos Paredes med fadogitarrens teknik. Att så att säga spela den klassiska gitarren och den portugisiska gitarren på samma gång.

(Under samtalet tar Pedro fram gitarren och spelar lite för att visa vad han menar. Det finns flera Youtubefiler där man kan höra honom spela instrumentet. Lyssna till exempel på Fado Lopes här:

https://www.youtube.com/watch?v=PGVcUpRXn7E)

Finns det andra gitarrister inom fadon som du beundrar? En del gitarrister nämner gärna José Nunes.

– Ja, naturligtvis José Nunes, som också var en fin kompositör. Och Carlos Gonçalves som jag känner, José Fontes Rocha, Domingos Camarinha … Jaime Santos förstås.

Det finns många goda gitarrister nu också.

– Det gör det, men det är de här lite äldre gitarristerna som skapade det moderna sättet att spela portugisisk gitarr.

Portugisisk gitarr.

Känner du till Artur Paredes, Carlos Paredes far?

– Ja naturligtvis, han var en stor gitarrist och kompositör. De var en hel familj av gitarrister, även Arturs far Gonçalo Paredes var en viktig gitarrist. Jag tror det finns några enstaka inspelningar med honom till och med, från början av 1900-talet, kanske 1904.

Artur Paredes var förresten god vän med Armandinho. De spelade tillsammans ibland, men de gjorde inga inspelningar ihop. De spelade i olika stilar och med olika gitarrer eftersom den som används i Lissabon är lite mindre än Coimbras gitarrer. Det var Armandinho som förstorade Lissabongitarren när han bad den förste i familjen Grácio, João Pedro Grácio, farfar till Gilberto Grácio, att bygga instrumentet.

(Grácio är en familj som i flera generationer verkat som instrumentbyggare.)

Många gitarrister är även kompositörer. Komponerar du också?

– Jag komponerar mycket, jag har gjort flera skivor med mina egna kompositioner. Och jag förbereder nu några egna fadostycken som ska spelas på det sättet som jag visade dig. Det här är stycken som också kan sjungas som sånger.

Hur kommer det sig att du medverkar under Marizas turné?

– Jag blev inbjuden att medverka för flera år sedan, och vi har arbetat tillsammans i fyra år nu. Innan jag började spela med Mariza har jag jobbat med andra fadomusiker, jag har spelat mycket med Ricardo Ribeiro och Raquel Tavares till exempel.

Jacaranda, ett av Pedro Jóias album.

Spelar du på fadoställen i Lissabon?

– Nej, jag gillar inte att spela där men jag tycker om att gå dit för att lyssna på fado.

Samtalet glider här över på olika fadoställen i Lissabon och Pedro menar att en del artister får allt svårare att uppträda där när de blir alltmer efterfrågade på konsertestraden. Hans kollega José Manuel Neto spelar nästan enbart på konserter numera.

Du har rest mycket utomlands. Tycker du att publiken där är annorlunda än i Portugal?

– Den stora skillnaden är ordet. Ingen förstår ett ord av vad som sjungs här, och i Portugal förstår man alla orden. Och ordet är oerhört viktigt inom fadon, man kan säga att orden till och med är viktigare än musiken. Den har blivit mera betydelsefull, men allting startade med ordet och poesin. Och fadons poesi är mycket rik. Den berättar om speciella ställen i Lissabon, om traditioner och människor där. Man måste känna kulturen och livet där för att förstå poesin fullt ut.

Men tror du att en utlänning ändå kan förstå fadon, och då menar jag inte orden utan musiken?

– Javisst, för att musiken är så intensiv. Jag tror att en svensk eller en finländare som hör musiken är mottaglig för att all känsla och själ i musiken når fram.

Om jag var portugis skulle jag kanske vara lite irriterad över att alla utomlands talar om fadon, men ingen verkar intresserad av annan portugisisk musik.

– Ja, det beror på att fadon är den enda portugisiska musik som vi kunnat exportera.

Vad vet du då om svensk musik?

– En bra fråga. Svensk musik för oss är lika med ABBA.

Vad är dina närmaste planer?

– Nu turnerar jag med Mariza och under tiden har jag mina egna projekt som solist. Jag ska närmast till Kap Verde, och så ska jag med Mariza till USA. Jag har en egen trio med accordeon och bas och vi har många konserter. Jag försöker planera så att jag kan förena Marizas och mina planer.

Fadon har varit populär länge nu.Vad tror du om dess framtid?

– Det är en fråga som alla tänker på. Vi är väldigt angelägna om att behålla fadons särart, dess essens, samtidigt som det finns en stor kommers kring fadon just nu.

Till sist ber jag Pedro nämna fem fadomusiker som man bör lyssna till.

– Då säger jag Mariza förstås. Och Camané, Ricardo Ribeiro, Carminho … och Raquel Tavares.

Du nämnde bara musiker som är verksamma i dag. Inga av de äldre.

– Å, de är så många och så underbara, man ska lyssna till dem allihop.

PS. Ett tack till Carmo Stichini, som förmedlade kontakten med Pedro Jóia och även bistått med bilder.

Carminho på Kulturhuset i Stockholm

Det kan gå lång tid mellan fadokonserterna i Stockholm. Men så uppträder två av de ledande sångartisterna med bara några dagars mellanum. Jag skrev den 4 oktober om Marizas konsert i Konserthuset två dagar tidigare. Den 8 oktober var det dags för Carminho, eller Carmo Rebelo de Andrade som hon är döpt till, som återvände till Kulturhusets hörsal, så gott som fullsatt, efter ett par år.

Det finns stora skillnader mellan dessa två sångerskor. Givetvis i sångsätt och uttolkning av fado, men också i status. Mariza har varit närvarande på den internationella arenan som den nya fadons stora stjärna sedan hon fick ett genombrott med debutskivan Fado em Mim (2001). Carminho skivdebuterade med Fado först 2009, och fastän hon turnerat flitigt sedan dess är hon fortfarande en utmanare och ett framtidslöfte. Carminho är elva år yngre, född 1984. Marizas större stjärnstatus avspeglas i biljettpriserna; att höra Carminho kostar ungefär hälften av vad platserna till Marizas konsert betingar. Carminho har redan visat sitt intresse för att själv bidra som upphovskvinna till både musik och texter, medan Mariza sjunger det som andra har skrivit. Carminho står bakom flera av sångerna på sina skivor, som efter Fado utgörs av Alma (2012) och Canto (2014). Hon medverkar också i flera samlingar med nyinspelad musik, som flöjtisten Rão Kyaos Em’Cantado (2009), Carlos do Carmos Fado É Amor (2013) och antologin As Vozes do Fado (2015).

Många av de främsta sångerskorna i dag har kommit in i fadon först som vuxna och börjat sin bana med annan musik. Carminho har däremot fadon med sig sedan vaggan. Hennes mor Teresa Siqueira är en respekterad sångerska som fortfarande uppträder på Lissabons fadoställen. Brodern Rodrigo Rebelo de Andrade, amatörsångare av god klass som jobbar som arkitekt, sjunger på fadohuset Mesa de Frades varje onsdag. Det händer att Carminho slår följe med sin mor eller/och bror och dyker upp på någon av fadons lokaler i Lissabon, fjärran från de stora konsertscenerna. Carminho är alltså uppväxt med fadon, och detta är ett skäl till att hennes musik känns genuin och starkt förankrad i den äldre fadons tolkningstradition. Före debutskivan hade Carmiho uppträtt mycket i Lissabon och skivdebuten var efterlängtad. Många fina musiker stod i kö för för att medverka, och fem av Portugals bästa gitarrister gör det också. Det kan noteras att alla Carminhos skivor omedelbart gick till toppen av försäljningslistorna i hemlandet.

Konserten på Kulturhuset var den första av fyra i Sverige och följs upp med framträdanden i Kristianstad, Malmö och Göteborg. Med sig hade hon två musiker som är välkända från många skivinspelningar, Luís Guerreiro på portugisisk gitarr och Marino de Freitas, basgitarr. Kulturhuset hade inga uppgifter om kompmusikerna i sin information om konserten (dåligt!) och därför är jag inte säker på att jag uppfattade namnen på de två andra och mer obekanta helt korrekt, men jag tror Carminho sade César Cardoso, spansk gitarr, och Ivo Costa, slagverk. Alla gjorde bra ifrån sig, och särskilt Guerreiro fick många tillfällen att visa upp sin skicklighet. Slagverk och fado är normalt inte förenliga storheter, men Costa spelade ganska diskret, utan att dränka de övriga instrumentens klanger i slagverkets, och medverkade inte heller i alla nummer.

Precis som många av sina kolleger sjunger Carminho en blandning av traditionell fado, nyskrivet med fadons motiv och uttryck som bas, äldre standardnummer samt musik utanför fadon, där hon särskilt hämtar material från folkmusik och brasiliansk musik. Konserten fick en regnig inledning med en traditionell fado, Fado Cravo av Alfredo Marceneiro, med text av den legendariske fadopoeten Carlos Conde, Lágrimas do Céu (”tårar från himlen”). Det regnar också ordentligt i As Pedras da Minha Rua, som låter som en traditionell fado utan att vara det, en sång lanserad av den stora fadistan Fernanda Maria. Och regnet fortsatte i den nya Chuva do Mar. Av traditionella fados på konserten fäste jag mig vid Disse-te Adeus (Marcha do Raul Pinto) med text av Manuela de Freitas. Mycket som påminner om den traditionella fadons stämningar finns också i Joaquim Pimentels Meu Amor Marinheiro och Miguel Araújos Ventura.

I slutet av konserten sjöng Carminho både med och utan förstärkt ljud Carlos da Maias Fado Perseguição som lanserades av Maria Alice kring 1930 och togs upp av Amália Rodrigues under 40-talet. Men Carminho sjöng den textversion som 1971 valdes av Maria Teresa de Noronha, Minhas Penas, som utnyttjar den dubbla betydelsen av ordet pena, både ”fjäder” och ”smärta”. Över huvud taget visar Carminho ett mindre beroende av Amálias Rodrigues sånger än de flesta andra artister i dag. Här var det bara Saudades do Brazil em Portugal som hämtats ur Amálias repertoar.

Samtliga ovan nämnda sånger går i medium- eller långsamt tempo. I snabbare nummer blir musiken mer rytmiskt markerad, särskilt när slagverket medverkar, och Carminhos fado gläntar på dörren till andra genrer. Ett par snabba nummer, A Bia da Mouraria och Marcha de Alfama, är väl förankrade i Lissabons lokala traditioner med folkfester och högtider. Nyare nummer som Diogo Clementes Bom Dia Amor och Saia Rodada är medryckande exempel på hur en modern, utåtriktad fado kan te sig. Den sistnämnda sjöngs både som konsertnummer och som avslutande extranummer. Titeln betyder ”vid kjol” – vilket är ungefär motsatsen till Carminhos scendräkt. Det är nog första gången jag hört en fadokonsert med en sångerska i långbyxor.

Carminho hade behövt att harkla sig några gånger till för att nå samma klara röstklang som på skivinspelningarna. Särskilt när hon presenterade sångerna med prat lät hon hes, men det var inte besvärande när hon sjöng. Och röstklangen är inte avgörande för hennes musik. Nyckelordet, om man bara skulle välja ett, är energi. Få sångartister i dag kan attackera en fras med sådan intensitet som Carminho, och hon fortsätter med markerade dynamiska variationer sångerna igenom, och de blir aldrig monotona. Hon sjunger, i många äldre sångerskors efterföljd, en starkt ornamenterad linje. Denna sångteknik, som sångerskor med en annan bakgund måste studera in, låter hos Carminho som den enda möjliga och helt naturlig. Bättre än nästan alla andra har hon en förmåga att sammanfoga fadons hävdvunna uttrycks- och sångsätt med moderna motiv och en ny repertoar. Hon är alltså en starkt traditionsmedveten sångerska som lever i nuet och aldrig låter gammaldags.

I dag tillhör Carminho fadons största namn, men hon är ännu ung och lite av en fräsch nykomling på den internationella scenen. Hon har funnits där för kort tid för att hennes musik ska kunna summeras eller ens ges en definitiv karakteristik, till skillnad från till exempel Camané, Mariza eller Cristina Branco. Om Carminhos framtid kan man inte säga mycket mer än att den ska bli spännande att följa. Att höra henne är som att bli inbjuden till det första avsnittet av ett stort äventyr.