Carminho på Kulturhuset i Stockholm

Det kan gå lång tid mellan fadokonserterna i Stockholm. Men så uppträder två av de ledande sångartisterna med bara några dagars mellanum. Jag skrev den 4 oktober om Marizas konsert i Konserthuset två dagar tidigare. Den 8 oktober var det dags för Carminho, eller Carmo Rebelo de Andrade som hon är döpt till, som återvände till Kulturhusets hörsal, så gott som fullsatt, efter ett par år.

Det finns stora skillnader mellan dessa två sångerskor. Givetvis i sångsätt och uttolkning av fado, men också i status. Mariza har varit närvarande på den internationella arenan som den nya fadons stora stjärna sedan hon fick ett genombrott med debutskivan Fado em Mim (2001). Carminho skivdebuterade med Fado först 2009, och fastän hon turnerat flitigt sedan dess är hon fortfarande en utmanare och ett framtidslöfte. Carminho är elva år yngre, född 1984. Marizas större stjärnstatus avspeglas i biljettpriserna; att höra Carminho kostar ungefär hälften av vad platserna till Marizas konsert betingar. Carminho har redan visat sitt intresse för att själv bidra som upphovskvinna till både musik och texter, medan Mariza sjunger det som andra har skrivit. Carminho står bakom flera av sångerna på sina skivor, som efter Fado utgörs av Alma (2012) och Canto (2014). Hon medverkar också i flera samlingar med nyinspelad musik, som flöjtisten Rão Kyaos Em’Cantado (2009), Carlos do Carmos Fado É Amor (2013) och antologin As Vozes do Fado (2015).

Många av de främsta sångerskorna i dag har kommit in i fadon först som vuxna och börjat sin bana med annan musik. Carminho har däremot fadon med sig sedan vaggan. Hennes mor Teresa Siqueira är en respekterad sångerska som fortfarande uppträder på Lissabons fadoställen. Brodern Rodrigo Rebelo de Andrade, amatörsångare av god klass som jobbar som arkitekt, sjunger på fadohuset Mesa de Frades varje onsdag. Det händer att Carminho slår följe med sin mor eller/och bror och dyker upp på någon av fadons lokaler i Lissabon, fjärran från de stora konsertscenerna. Carminho är alltså uppväxt med fadon, och detta är ett skäl till att hennes musik känns genuin och starkt förankrad i den äldre fadons tolkningstradition. Före debutskivan hade Carmiho uppträtt mycket i Lissabon och skivdebuten var efterlängtad. Många fina musiker stod i kö för för att medverka, och fem av Portugals bästa gitarrister gör det också. Det kan noteras att alla Carminhos skivor omedelbart gick till toppen av försäljningslistorna i hemlandet.

Konserten på Kulturhuset var den första av fyra i Sverige och följs upp med framträdanden i Kristianstad, Malmö och Göteborg. Med sig hade hon två musiker som är välkända från många skivinspelningar, Luís Guerreiro på portugisisk gitarr och Marino de Freitas, basgitarr. Kulturhuset hade inga uppgifter om kompmusikerna i sin information om konserten (dåligt!) och därför är jag inte säker på att jag uppfattade namnen på de två andra och mer obekanta helt korrekt, men jag tror Carminho sade César Cardoso, spansk gitarr, och Ivo Costa, slagverk. Alla gjorde bra ifrån sig, och särskilt Guerreiro fick många tillfällen att visa upp sin skicklighet. Slagverk och fado är normalt inte förenliga storheter, men Costa spelade ganska diskret, utan att dränka de övriga instrumentens klanger i slagverkets, och medverkade inte heller i alla nummer.

Precis som många av sina kolleger sjunger Carminho en blandning av traditionell fado, nyskrivet med fadons motiv och uttryck som bas, äldre standardnummer samt musik utanför fadon, där hon särskilt hämtar material från folkmusik och brasiliansk musik. Konserten fick en regnig inledning med en traditionell fado, Fado Cravo av Alfredo Marceneiro, med text av den legendariske fadopoeten Carlos Conde, Lágrimas do Céu (”tårar från himlen”). Det regnar också ordentligt i As Pedras da Minha Rua, som låter som en traditionell fado utan att vara det, en sång lanserad av den stora fadistan Fernanda Maria. Och regnet fortsatte i den nya Chuva do Mar. Av traditionella fados på konserten fäste jag mig vid Disse-te Adeus (Marcha do Raul Pinto) med text av Manuela de Freitas. Mycket som påminner om den traditionella fadons stämningar finns också i Joaquim Pimentels Meu Amor Marinheiro och Miguel Araújos Ventura.

I slutet av konserten sjöng Carminho både med och utan förstärkt ljud Carlos da Maias Fado Perseguição som lanserades av Maria Alice kring 1930 och togs upp av Amália Rodrigues under 40-talet. Men Carminho sjöng den textversion som 1971 valdes av Maria Teresa de Noronha, Minhas Penas, som utnyttjar den dubbla betydelsen av ordet pena, både ”fjäder” och ”smärta”. Över huvud taget visar Carminho ett mindre beroende av Amálias Rodrigues sånger än de flesta andra artister i dag. Här var det bara Saudades do Brazil em Portugal som hämtats ur Amálias repertoar.

Samtliga ovan nämnda sånger går i medium- eller långsamt tempo. I snabbare nummer blir musiken mer rytmiskt markerad, särskilt när slagverket medverkar, och Carminhos fado gläntar på dörren till andra genrer. Ett par snabba nummer, A Bia da Mouraria och Marcha de Alfama, är väl förankrade i Lissabons lokala traditioner med folkfester och högtider. Nyare nummer som Diogo Clementes Bom Dia Amor och Saia Rodada är medryckande exempel på hur en modern, utåtriktad fado kan te sig. Den sistnämnda sjöngs både som konsertnummer och som avslutande extranummer. Titeln betyder ”vid kjol” – vilket är ungefär motsatsen till Carminhos scendräkt. Det är nog första gången jag hört en fadokonsert med en sångerska i långbyxor.

Carminho hade behövt att harkla sig några gånger till för att nå samma klara röstklang som på skivinspelningarna. Särskilt när hon presenterade sångerna med prat lät hon hes, men det var inte besvärande när hon sjöng. Och röstklangen är inte avgörande för hennes musik. Nyckelordet, om man bara skulle välja ett, är energi. Få sångartister i dag kan attackera en fras med sådan intensitet som Carminho, och hon fortsätter med markerade dynamiska variationer sångerna igenom, och de blir aldrig monotona. Hon sjunger, i många äldre sångerskors efterföljd, en starkt ornamenterad linje. Denna sångteknik, som sångerskor med en annan bakgund måste studera in, låter hos Carminho som den enda möjliga och helt naturlig. Bättre än nästan alla andra har hon en förmåga att sammanfoga fadons hävdvunna uttrycks- och sångsätt med moderna motiv och en ny repertoar. Hon är alltså en starkt traditionsmedveten sångerska som lever i nuet och aldrig låter gammaldags.

I dag tillhör Carminho fadons största namn, men hon är ännu ung och lite av en fräsch nykomling på den internationella scenen. Hon har funnits där för kort tid för att hennes musik ska kunna summeras eller ens ges en definitiv karakteristik, till skillnad från till exempel Camané, Mariza eller Cristina Branco. Om Carminhos framtid kan man inte säga mycket mer än att den ska bli spännande att följa. Att höra henne är som att bli inbjuden till det första avsnittet av ett stort äventyr.