Oktoberfado i Lissabon (2)

I Lissabonstadsdelen Alfama finns det goda möjligheter att lyssna på fado. Den som går det vanligaste promenadstråket genom stadsdelen finner många lokaler som har fado på kvällarna. Men hur ska man veta var man kan höra bra fado? Ett sätt är att lära av misstagen och agera utifrån erfarenheten. Men den är inte hundraprocentligt pålitlig eftersom ställen kan bli bättre eller sämre med tiden. Ett annat sätt är att undersöka om fadolokalerna har en hemsida på nätet och om man där uppger vilka artister som man har tillgång till. En i det avseendet imponerande hemsida har nya fadokrogen Fado em Si.

Fado em Si.

Jag besökte den då den nyligen hade öppnat. Då tyckte jag lite synd om musikerna som framträdde i en stor ödslig lokal med en publik på kanske ett dussintal personer. Och krogen var dyr, i nivå med den välrenommerade Clube de Fado som ligger på andra sidan gatan. Sedan har något hänt. Priserna har justerats nedåt och numera kommer man lite billigare undan; de är inte låga men åtminstone på en anständig nivå. Publiken har växt avsevärt. Och krogen har knutit en rad av de bästa unga sångerskorna till sig. Där finns också, enligt hemsidan, två äldre kvinnliga sångartister och två manliga sångare. Men det är de unga sångerskorna som lockar mest: Teresa Tapadas, Ana Sofia Varela, Cláudia Duarte, Luísa Rocha, Sara Correia och Joana Melo. En vanlig kväll uppträder förstås inte samtliga. Under min oktoberresa till Lissabon besökte jag Fado em Si två gånger, med mest tur den andra gången, då Varela, Duarte, Rocha, Correia och Melo fanns på plats, liksom den manlige kollegan André Vaz. Gitarristerna var också utmärkta, skicklige Guilherme Banza på portugisisk gitarr, Bernardo Viana på spansk gitarr.

Cláudia Duarte.

Luísa Rocha har gjort ett utmärkt album, Uma Noite de Amor (David Ferreira Investidas Editoriais, 2011), men levde, enligt min mening, inte upp riktigt till denna nivå under kvällen. Ana Sofia Varela har varit med länge och är nu bättre än någonsin, med en ny stabilitet och säkerhet i röst och frasering. De nyare Cláudia Duarte och Joana Melo (om henne skrev jag i den förra bloggposten) är båda fina sångerskor i en positiv utveckling. Särklassig denna kväll var dock unga Sara Correia, som mycket väl kan bli den stora stjärna som en del tror hon har kapacitet för. Hennes yttre – hon är ung, mörk, spenslig och ganska kortvuxen – är en slående kontrast mot den starka rösten och kraftfullt intensiva sångstilen. Av publikreaktionerna att döma tyckte de flesta att Sara Correia var höjdpunkten denna kväll i oktober.

Sara Correia.

Mesa de Frades ligger också i Alfama och är ett speciellt ställe som jag tidigare berättat om i bloggen, se den 3 januari 2014. Varje kväll uppträder en artist flera gånger, dessutom med utfyllnad av amatörer eller andra artister som är färdiga på sina ordinarie arbetsplatser och kan dyka upp på Mesa de Frades frampå nattkröken. Musiken börjar vid elvatiden och kan sedan hålla på, med mindre uppehåll, till framemot tre eller ännu längre. Krogen serverar god mat, en trerättersmeny med aptitretare, dryck och kaffe för 45 euro.

Mesa de Frades,

På tisdagar sjunger en av de absolut bästa sångarna ur en äldre generation, José Manuel Barreto, nu drygt sjuttio. Han har sjungit fado i decennier som amatör, vid sidan av sin yrkesverksamhet som ingenjör, och blev heltidsmusiker först efter pensioneringen. I dag är han en eftertraktad artist som har många framträdanden, även konserter. Han har en fin, lyrisk baryton och sjunger återhållet, innerligt och med både känsla och sinne för fadons tolkningstradition, särskilt när det gäller traditionell fado. Under denna ”kväll” var han generös med musiken och framträdde fyra gånger, det vill säga med ett femtontal sånger. Han kompades förtjänstfullt av Eurico Machado, portugisisk gitarr, och André Ramos, spansk gitarr. Han fångades på bild under en rökpaus.

Mesa de Frades är ett litet ställe som omhuldas av många musiker. Nu står krogen inför en renovering som kommer att innebära lite större utrymme och plats för flera gäster. De kommer sannolikt också att strömma till. Det är en fin mötesplats för fadons utövare och lyssnare, utan publikfrieri eller aktiv marknadsföring. Ett sådant ställe som inbitna fadovänner tipsar varandra om.

Mouraria är den stadsdel som är mest besjungen i fadons texter, men det har under senare år inte funnits något fadohus i Mouraria förrän helt nyligen, då Helder Moutinho öppnade Maria da Mouraria vid Largo da Severa. Helder Moutinho är mellanbrodern av de tre sjungande Moutinho-bröderna (Camané är äldre och Pedro Moutinho yngre). Han är en företagsam man som också startat skivbolaget HM Música, som utgivit en del bra fado, och varit agent för andra artister.

Maria da Mouraria, döpt efter en sång, ligger i klassiska kvarter, vid Rua do Capelão, där den legendariska sångerskan Maria Severa bodde i början av 1800-talet och senare den store sångaren Fernando Maurício, vars bostad nu är ett litet museum. För några år sedan var området nedgånget, trist och ruffigt; nu har det snyggats upp och blivit propert, med många hänvisningar till fadon och dess storheter. Maria da Mouraria flyttar sommartid ut musiken på det lilla bilfria torget. Lokalen är liten, bara sju åtta bord. Men Helder Moutinho är en person som kan locka bra artister till sitt fadohus. I oktober var dock både han själv och andra artister på fadofestival i Angola, så utbudet av musiker var begränsat.

Men bra, för sångerska var Joana Amendoeira, som kompades på portugisisk gitarr av Marta Pereira da Costa och André Ramos på spansk gitarr. Joana Amendoeira sjöng två gånger med en amatörsångare som mellanspel. Efter nio album, massvis med konserter och utlandsturnéer är hon en rutinerad artist vars publikkontakt dock aldrig sviker, särskilt inte i en så intim lokal som denna. 

Det finns sångerskor med starkare röster och yvigare utspel, men få kan konkurrera med Joana när det gäller värme och känslighet. Hennes vänliga musik stämmer väl överens med hennes personlighet, som förstås kommer lyssnarna nära när de bara är ett fåtal. I normala fall tror jag programmet på Maria da Mouraria är fylligare än just denna kväll. Men det som var, var främst Joana Amendoeira, fado av hög och personlig kvalitet.

Oktoberfado i Lissabon (1)

Under oktober travar tiden obevekligt i riktning mot vår mest impopulära månad, den mörka och glåmiga november. Nog vore en resa söderut på sin plats när dagarna blir mörkare och kallare? Lissabon kanske? Men då jag åkte till Lissabon den 20 oktober hade jag sällskap av en föga uppmuntrande långtidsprognos för vädret; mycket regn och åska utlovades i staden. I verkligheten blev det bara ett par skurar, och även under det tillfälliga regnet var det tjugo grader varmt eller lite mer. Efter några dagar började vädret visa upp sin bästa sida med strålande solsken och temperaturer på 26–28 grader. Att se människor sola på stränderna och bada i havet i slutet av oktober, vilket många gjorde längs Lissabonkusten, var oväntat och kändes lite egendomligt.

29 oktober i Cascais utanför Lissabon.

Oavsett vädret lockar Lissabon med fado, som det finns ett växande utbud av i dag, med musikens allt större attraktionskraft för både befolkning och besökare. Just dessa dagar var utbudet lite reducerat eftersom flera av de ledande sångartister som man normalt kan höra i Lissabon var i Afrika för att genomföra en fadofestival i Luanda, Angola. Gisela João, Helder Moutinho, Marco Rodrigues, Ana Moura och Maria Ana Bobone var några av dem som saknades. Men desto flera fanns på plats. Det är lätt att imponeras av den återväxt som finns inom den unga fadon – och roligt att ta del av de röster som i vissa fall kommer att bli stora namn framöver. Denna gång hade jag sällskap av vänner som jag sällan träffar eftersom de bor utomlands. Och det är en fördel om man vill ha ett bra bord på en fadokrog om man är fler personer än en.

Miguel Capucho sjunger på Clube de Fado i Alfama.

Först Clube de Fado i Alfama, ett ställe som jag besökt så många gånger att personalen känner igen mig och jag dem. Restaurangen är pålitlig, och även deras svagare artister brukar vara hörvärda, medan de bästa tillhör eliten bland fadomusiker i dag. Den första kvällen på Clube de Fado var det sångerskorna Cristina Madeira och Maria Emília innan kvällen avslutades med de mera kända Miguel Capucho och Carolina. Detta till komp av mästaren på portugisisk gitarr Mário Pacheco, en musiker på spansk gitarr som möjligen var Diogo Clemente, samt basisten Paulo Paz. Miguel Capucho arbetar som agent för en rad av de mest bemärkta sångarna i dag, men är även en skicklig fadosångare. I ett standardnummer sjöng stora delar av publiken med i texten, ett vittnesbörd så gott som något om att inte bara turister besöker krogen. Carolina är en av mina favoriter, och varje gång jag hört henne har hon övertygat med sitt starka uttryck och sin säkra musikalitet. Clube de Fado har jag tidigare berättat om i bloggen den 28 december 2013.

Ett par dagar senare, på nyårsdagen 2014, skrev jag om baren A Tasca do Jaime i Graça, ett ställe med genuin atmosfär, familjär och vänlig stämning och amatörmusiker. Fastän ett par av mina favoritamatörer saknades denna lördagseftermiddag och de uppträdande var ovanligt få, bara sju stycken (men flera av dem sjöng två gånger), blev detta en trevlig eftermiddag som föll min schweiziske vän och följeslagare mycket i smaken. Av sångarna utmärkte sig särskilt Fernanda Proença, som sjungit på baren i många år. Gitarristerna Paulo Silva, portugisisk gitarr, och Duarte Nunes, spansk gitarr, har ingen aning om vilka sånger de ska kompa när musiken startar, men ger sig i kast med allt och klarar det också.

Fernanda Proença.

Mascote da Atalaia är ett litet, enkelt fadoställe i stadsdelen Bairro Alto. Det är mindre än ett ordinärt svenskt vardagsrum och man sitter på små pallar utan ryggstöd. De som önskar större bekvämlighet bör allså förse sig med en plats vid en vägg att luta sig mot. Man har ett kalendarium enligt vilket en artist anlitas varje kväll och då sjunger flera gånger. Musiken börjar klockan åtta och slutar ungefär vid midnatt. Vissa sångartister som är välkända från skivor, konserter och andra fadoställen uppträder här då och då, som Joana Amandoeira, Maria Ana Bobone, Marco Oliveira, José Manuel Barreto och Ana Laíns. Andra kan vara äldre sångare som inte har fasta engagemang men tycker det är roligt att komma ut och sjunga för publik ibland. Mest handlar det om yngre artister som vill bli hörda och uppmärksammade. Den intima, vänliga miljön på Mascote da Atalaia lockar även amatörer som uppträder mellan huvudartistens framträdanden. Förstklassiga gitarrister som Ricardo Rocha och Pedro Amendoeira spelar ibland på denna fadoscen, som efter tre besök – jag har inte känt till den särskilt länge – redan har blivit ett favoritställe. Närheten till hotell och turiststråk ger en internationell publik.

Mascote da Atalaia vill gärna att man reserverar bord i förväg. Här serveras mat, bland annat i form av en trerättersmeny inklusive en halv liter vin och kaffe för 25 euro – vilket är mindre än vad enbart huvudrätten brukar kosta på någon av de finare fadokrogarna. Hur ekonomin kan gå ihop är en gåta, men en del av förklaringen torde vara att musikerna inte tar betalt.

Joana Melo med gitarristen Luís Coelho.

Denna kväll uppträdde en kort, blond, ung sångerska, Joana Melo, tillsammans med Luís Coelho, portugisisk gitarr, och André Santos, spansk gitarr. Sångerskan, en ny bekantskap för mig, var en positiv överraskning med en stark röst och intensiva framföranden av sånger huvudsakligen baserade på traditionell fado. Möjligen har hon utvecklat sitt självförtroende och sin röststyrka under sin tidigare karriär som rocksångerska. Fadon passar henne emellertid utmärkt, och hennes sångsätt vittnar om stor förtrogenhet med fadons uttrycksregister. Jag tror att Joana Melo är en av de unga musisker som kommer att låta tala om sig i framtiden.

Joana Melo.

Därmed avslutar jag denna avdelning om fadokvällarna i Lissabon i slutet av oktober. Redovisningen fortsätter och avslutas i kommande inlägg.

Ny fado på cd

Antologi. Caixa Alfama. Sony Music 2 cd. ***

För en tid sedan skrev jag om en ny antologi, Caixa Ribeira, som utgivits i samband med en fadofestival i Porto. Nu finns en volym Caixa Alfama, som utkom just till den fadofestival som ägde rum i Alfama i Lissabon i september. Utgåvorna ser likadana ut, och även på den nya påstås det att den innehåller musik av ”de bästa fadosångarna i vår tid på två cd”, vilket är lika överdrivet som för den förra eftersom en lång rad av de viktigaste sångarna saknas. Gitarrerna är oumbärliga i fadomusik och därför är det en brist att även den nya antologin saknar uppgifter om vilka som spelar. Inspelningarna är övervägande nya, från de senaste åren, men någon är hämtad från 80-talet, och tidsupgifterna är inte fullständiga.

Några av de mest bekanta sångartisterna finns ändå med, och solida insatser från exemplevis Carminho, Ricardo Ribeiro, Gisela João och Aldina Duarte förklarar varför just de är mera kända än andra. Tre spår är rent instrumentala, med bröderna Paulo och Ricardo Parreira samt deras far António Parreira på portugisiska gitarrer. Inspelningarna är hämtade från olika befintliga skivor; någon enstaka kan ha gjorts för denna antologi. Av de mindre uppmärksammade sångarna är flera intressanta att ta del av. Jag tycker rätt ”okända” nya namn som Pedro Calado, Silvino Sardo och Miguel Ramos är hörvärda redan nu och säkert kan bli än bättre i framtiden.

Det finns många antologier med fado och åtskilliga som är bättre och sammanställda med större omsorg än denna. Liksom Caixa Ribeira är den en hygglig, något slarvigt konstruerad samling med modern fado där en del av musiken är utmärkt och helheten godkänd, om än inte så mycket mer.

Fábia Rebordão. Eu. Montepio. ***1/2 

För några år sedan gav Fábia Rebordão ut sin debutskiva A Oitava Cor (Montepio), ett album som inte föll mig särskilt väl i smaken. Trots en helt godtagbar röst blev musiken stel och livlös genom sångerskans monotona, tunga sångsätt. Jag har hört henne några gånger i Lissabon och kunnat konstatera att hon utvecklats som sångerska under senare tid. På den nya skivan Eu (= ”jag”) sjunger hon med en helt annat mjukhet, variation och känslighet. Hon har blivit mycket bättre.

Hon sjunger här tillsammans med André Dias, Guilherme Banza eller Pedro Viana på portugisisk gitarr, Jorge Fernando, spansk gitarr, samt en rad andra musiker som bidrar med bas, blås- och stråkklanger, accordeon, slagverk med mera. De gör det dock diskret, och musiken håller sig inom fadons domäner trots närvaron av en del främmande instrument där främst slagverkets medverkan kan ifrågasättas. Fábia Rebordão är även upphovsman till en del av materialet, men skivan präglas starkt av Jorge Fernando, som har skrivit det mesta, både text och musik. Det är inte så konstigt eftersom Rebordão och Fernando regelbundet samarbetar på fadohuset Casa de Linhares i Lissabon.

Jorge Fernando har varit med länge och han är kanske den mest produktiva och begåvade upphovsmannen i modern fado. Skivans bästa spår är en typisk Fernando-melodi, São Coisas, och Fábia Rebordãos tolkning följsam och innerlig. Även i övrigt tycker jag materialet på den här skivan duger gott, och det är en prydlig, kompetent produktion av en sångerska på frammarsch. Jag hade givit henne en halv asterisk till om hon hade avstått från slagverket.

Yolanda Soares. Royal Fado. Montepio. ***

Sångerskan Yolanda Soares gjorde för tio år sedan ett album, Music Box (Universal), där fadosånger presenterades i en omgivning inspirerad av barockmusik. Att lyssna till dessa Händel- eller Monteverdi-liknande arrangemang var en rolig och något absurd upplevelse. Att Yolanda Soares inte förlorat sitt intresse för experiment framgår av detta nya album. Här finns visserligen portgisisk gitarr med, diskret trakterad av Custódio Castelo, men ljudbilden domineras av den brittiska harpisten Claire Jones. Detta är säkert en skicklig musiker. Och harpan är ett vackert instrument som gör underverk till exempel för den skimrande magiska stämningen i Claude Debussys Preludium till En fauns eftermidag. Men passar den till fadons mer rustika och handfasta tongångar? Mitt svar är att det låter underligt. Lättare att acceptera är då de stråkar (särskilt violinisten Simon Howes är bra med ett känslosamt spel och smörig ton) och slagverket som också finns med här.

Inte mindre än sju av de elva sångerna är kompositioner som Alain Oulman gjorde åt Amália Rodrigues på 60-talet. Dessa är svåra att sjunga, inte i första hand som tekniska prestationer utan för att Amália sjöng dem. Därmed ligger jämförelser nära till hands. Vissa av sångerna finns ändå i minnesvärda versioner med andra, som Silvia Filipes Amêndoa Amarga eller Margarida Guerrieros Cuidei Que Tinha Morrido. Yolanda Soares är en bra sångerska med en behaglig röst. Hon sjunger ornamenterat, med utdragna toner. Det låter inte alls illa. Men harpklangerna gör att melodierna låter flyktiga, med uttunnade konturer. Om detta är fado, så är det en ovanligt vag och obestämd fado. En besynnerlig skiva alltså, och kanske var det avsikten.

Höjdpunkter inom fadon (27). Anabela, Recado a Lisboa (1998)

Anabela (Pires) (1976) togs för några år sedan med i ett par antologier på cd med de främsta nya fadosångerskorna. Det var inte en helt korrekt innehållsdeklaration. Anabela sjunger visserligen en del fadosånger men är en populärsångerska med brett register, från musicals till barnvisor, och det mesta hon har gjort kan snarast betecknas som melodisk popmusik. Hon är emellertid en bra sångerska med trevlig röst, smidig frasering och stor musikalitet.

Sången Recado a Lisboa är skriven av teatermannen João Villaret och blev uppmärksammad genom en inspelning med Francisco José för över ett halvsekel sedan. Sången har sedan tagits upp av åtskilliga andra artister. Just Anabelas version, i ett modernt arrangemang signerat Jorge Fernando, har en elegans och charm som gör den till min favorit. Hon kompas här av välkända fadonamn som Ricardo Rocha, portugisisk gitarr, Jorge Fernando, spansk gitarr, och Rodrigo Serrão, kontrabas, Tactuskvartetten på stråkar samt ett par andra musiker.

Lisboa, querida mãezinha,

Com o teu xaile traçado,

Recebe esta carta minha

Que te leva o meu recado.

Que Deus te ajude, Lisboa,

A cumprir esta mensagem

De um português que está longe

E que anda sempre em viagem.

Vai dizer adeus à Graça

Que é tão bela, que é tão boa,

Vai por mim beijar a Estrela

E abraçar a Madragoa.

E mesmo que esteja frio

E os barcos fiquem no rio

Parados sem navegar,

Passa por mim no Rossio

E leva-lhe o meu olhar.

Se for noite de São João

Lá pelas ruas de Alfama,

Aquece o meu coração

No fogo da tua chama.

Depois levo pela cidade

Num vaso de manjericos

Para matar a saudade

Desta saudade em que fico.

Den svenska texten nedan får betecknas som högst ungefärlig. Jag har behövt ta stora friheter för att få till något som låter någorlunda vettigt på svenska. Kanske har då en och annan syftning eller betydelse slirat till en aning … men sångens huvudbudskap, kärleken till Lissabon och dess stadsdelar och sjömannens hemlängtan, lär inte gå någon förbi.

https://www.youtube.com/watch?v=eATdQxOxZD4

Lissabon, kära lilla moder,

med konturen av din sjal,

ta emot detta brev från mig

som ger dig mitt meddelande.

Gud hjälpe dig, Lissabon,

att leva upp till detta budskap

från en portugis som är långt borta

och som alltid befinner sig på resa.

Han kommer att säga adjö till Graça,

som är så vackert, som är så bra.

Låt mig kyssa Estrela

och omfamna Madragoa.

Och även om det är kallt

och båtarna ligger kvar på floden,

stilla utan att segla,

passerar hon mig i Rossio

och min blick söker sig till henne.

Om natten i São João,

där vid gatorna i Alfama,

värms mitt hjärta

av elden som du åkallar.

Då ska jag ta mig genom staden

i en vas av söt basilika

för att döda vemodet,

det svårmod som jag vistas i.