Ny fado på cd: Ana Laíns

Ana Laíns. Portucalis. Seven Muses. ****1/2

När Ana Laíns nyligen besökte Stockholm serverade hon publiken ett knippe fadosånger ur standardrepertoaren till gitarrkomp, sånger som förmodligen var okända för en svensk publik men bekanta för en portugisisk. Det är melodier som är enkla, lätta att uppfatta och tycka om, även om man inte förstår orden. Musiken på Ana Laíns tredje album är annorlunda. Bara två välkända fados finns med: O Fado do Tempo Morto, som är en ny textsättning (av Carlos Leitão) av den gamla Fado Menor, samt Fado das Horas, som för mycket länge sedan sjöngs av Maria Teresa de Noronha. Båda i oortodoxa arrangemang med piano som dominerande i klangbilden.

Ana Laíns har tidigare givit ut två album, Sentidos (Different World 2006) och Quatro Caminhos (Difference 2010). Båda är mycket hörvärda, men den nya Portucalis har en högre ambitionsnivå och är mer varierad. För en fadolyssnare kan skivan först te sig obekväm med mest nykomponerat material. Att det har blivit som det blev tror jag främst har två orsaker.

Ana Laíns kommer från landsbygden i regionen Ribatejo och har inte med sig fadon sedan barndomen, utan etablerade sig som fadoartist först efter sin ankomst till Lissabon. Hon omhuldar också annan portugisisk musik, särskilt lantlig folkmusik. På skivan finns två folksånger i snabbt tempo, Cantiga Ballada och Mi Morena, men det folkmusikaliska kommer också till uttryck i det ordlösa och musikaliska trallande som hon ägnar sig åt på några ställen. Med mera. Det slående är hur mycket de portugisiska folksångerna liknar andra folkvisor. Om de hade sjungits på något annat språk hade jag kunnat tro att de kom från Irland, Skandinavien, Polen eller något annat område. Folkmelodier, åtsminstone i större delen av Europa, är egendomligt gränsöverskridande.

En annan orsak till skivans utformning är att Ana Laíns är en mycket bra sångerska med en vacker sopranröst som visar sin styrka inte minst på höjden, osviklig tonträffning och timing och en teknisk säkerhet som gör att hon kan ta sig an knepigheter med största ledighet. Därtill finns den för fadon så viktiga förmågan till texttolkning. Som skicklig sångerska som vill utvecklas påminner hon om Cristina Branco, en annan sopranröst som ständigt lanserar nytt material och även framför det generöst på scenen – ibland inför en publik som kanske hellre hade hört Barco Negro för hundrade gången. Ana Laíns är också en sökande artist som ogärna stannar kvar i det invanda.

Det är vanligt att fadosångare bjuder in andra artister till sina skivor. Det kan skapa variation och även höja nivån, om de inbjudna är lika skickliga som huvudartisten, eller bättre. Ana Laíns har här med sångarna Luís Represas, Mafalda Arnauth och Ivan Lins i korta inpass. Och med all respekt för den begåvade och sympatiska Arnauth – som även medverkar som textförfattare – så är det lätt att konstatera en sak: Ana Laíns sjunger betydligt bättre än sina gäster. Jag har därför svårt att tycka att deras medverkan ökar skivans attraktionskraft.

Pianisten Paulo Loureiro har producerat skivan tillsammans med Ana Laíns. Han medverkar flitigt och är en utmärkt pianist, smakfull, mångsidig och kunnig. Flera andra instrument finns med. Den portugisiska gitarren trakteras av Bernardo Couto, en av de bästa som dock inte är lika framträdande som han brukar vara i andra sammanhang. Accordeon förekommer i flera spår – inte mitt favoritinstrument – och en stråkkvarett medverkar i två. Cellon finns med i den anvslutande Sei-te, ett instrument vars murriga och sensuella klang samsas utomordentligt väl med piano eller gitarrer, vilket en rad sångartister inom ny fado upptäckt och utnyttjat, som Cristina Branco, Carminho, Margarida Guerreiro, Joana Amendoeira, António Laranjeira med flera. Så förekommer också slagverk i flera spår vilket är onödigt i fados och sånger som liknar fado, där gitarrer eller/och piano räcker för att hantera rytmen. Man ska inte heller underskatta sångartistens betydelse för rytmen, och Ana Laíns är rytmisk också. I de dansanta folkvisorna tycker jag slagverk är ok, men jag hade unnat slagverkaren José Salgueiro lite mera ledighet under inspelningen av andra nummer.

Fadosångare framhåller ofta texternas betydelse, att deras uppgift främst är att levandegöra texternas innehåll. Och texterna finns nästan alltid med i nya skivutgåvor, dock sällan med översättningar till engelska eller franska. Utländska lyssnare med obefintliga eller dåliga kunskaper i portugisiska får nöja sig med att lyssna på sångerna utan att veta vad de handlar om. Men många texter förtjänar att uppmärksammas, även om det krävs en del slående i lexikon för att det ska bli möjligt. Textambitionerna är höga på Ana Laíns nya album, och jag tar här upp två exempel.

Sången Teresa Torga handlar om en kvinna som dansar naken i korsningen av två avenyer i Lissabon. Händelsen ägde rum i verkligheten. Kvinnan, med brasiliansk bakgrund, kallade sig Teresa Torga men hette något annat. Då hon visade upp sig och sin dans blev folk bestörta och kom springande med kläder, filtar och skynken så att hon skulle kunna skyla sig. Detta hände 1975, året efter revolutionen. Diktaturen och censuren var borta, den personliga friheten och demokratin tycktes ge oändliga möjligheter. Kvinnans besynnerliga nakendans kom därför att uppfattas, åtminstone av en del, som en symbolhandling för demokratin. Den vinkeln anlade Coimbratrubaduren José Afonso när han skrev sin muntra visa om händelsen. Som Ana Laíns nu lyfter fram. Och det är klart att detta är roligare att lyssna till om man förstår.

Till piano, gitarr, bas och stråkkvartett sjunger Ana Laíns Paulo Loureiros tonsättning av en dikt av Fernando Pessoa, Não Sei Qantas Almas Tenho.

Não sei quantas almas tenho.

Cada momento mudei.

Continuamente me estranho.

Nunca me vi nem achei.

De tanto ser, só tenho alma.

Quem tem alma não tem calma.

Quem vê é só o que vê,

Quem sente não é quem é.

Atento ao que sou e vejo,

Torno-me eles e não eu.

Cada meu sonho ou desejo

É do que nasce e não meu.

Sou minha própria paisagem,

Assisto à minha passagem,

Diverso, móbil e só,

Não sei sentir-me onde estou.

Por isso, alheio, vou lendo

Como páginas, meu ser

O que segue não prevendo,

O que passou a esquecer.

Noto à margem do que li

O que julguei que senti.

Releio e digo: ”Fui eu?”

Deus sabe, porque o escreveu.

Fernando Pessoa.

Någon större litterär upplevelse utlovar inte min amatörmässiga översättning som bortser från rim och meter. Men nog är det intressant att en fadoartist tar sig an en så komplicerad och mångbottnad text om denna.

Jag vet inte hur många själar jag har.

Jag har ändrats i varje ögonblick.

Jag känner mig alltid som en främling.

Jag har aldrig sett eller funnit mig själv.

Av att vara så mycket har jag bara själ.

En som har själ har inget lugn.

En som ser är bara vad han ser.

En som känner är inte den han är.

Uppmärksam mot vad jag är och ser,

blir jag dem och slutar vara mig själv.

Var och en av mina drömmar och varje önskan

tillhör dem som får dem, inte mig.

Jag är mitt eget landskap,

jag betraktar min egen resa ­–

sammansatt, rörlig och ensam.

Här, där jag är, kan jag inte känna mig själv.

Därför läser jag, som en främling,

min varelse som om den var boksidor.

Utan att veta vad som ska komma,

och glömsk av vad som har hänt,

antecknar jag i marginalen av min läsning

vad jag trodde att jag kände.

Jag läser om och undrar: ”Var det jag?”

Gud vet, för han skrev det.

Ana Laíns sjunger inte denna sång på det grubblande, inåtvända sätt som man hade kunnat vänta sig, utan snarare med en ljus lyrisk hänförelse. Med hjälp av Loureiros melodi ger hon den också en folkmusikalisk ton. Ännu mera som en folkvisa, och en lite melankolisk sådan, låter Ai Flores do Verde Pino, som också tillhör skivans starkaste nummer. Sin förmåga till inträngande och personlig texttolkning demonstrerar sångerskan i Fado das Horas, en vemodig text om längtan och tidens obevekliga gång som här får ett uttryck av bräcklighet och underliggande dramatisk anspänning.

Men albumets verkliga mästerstycken heter As Fontes och Sei-te. Den förra är en tonsättning av en dikt av Sophia de Mello Breyner, där kompositören och arrangören Filipe Raposo ­– en annan inbjuden gästspelare – bidrar med ett valörrikt och sensibelt pianospel som verkar ha hämtat näring ur Claude Debussys klangvärld. I Sei-te sjunger Ana Laíns med makalös omsorg, närvaro och inlevelse en text av Mafalda Arnauth till en melodi av den nyligen (2015) bortgångne gitarristen och kompositören Fernando Alvim. Den slutar med en mansröst som svagt nynnar melodin – är det en förut inspelad Fernando Alvim själv som får sista orden på skivan?

De inslag som jag gillar bäst på detta album har en kammarmusikalisk ton (och inget slagverk!). I ett par fall närmar de sig klassiska romanser. En del skulle inte alls beteckna musiken som fado, och den liknar genom arrangemangen inte ”vanlig” fado särskilt mycket. Men det finns ju även ovanlig fado. Och jag tycker att musiken har den känsla, de poetiska stämningar, det uttryck och djup och den tilltro till ordet som bra fado besitter. Även om det finns några nummer som jag inte riktigt begriper, så ger jag albumet ett gott omdöme för genomgående förstklassig sång, fint piano- och gitarrspel, djärva ambitioner och för de spår som är höjdpunkterna. Och vissa höjdpunkter är högre än andra. Från senare år minns jag ytterst få inspelningar som kan mäta sig med As Fontes och Sei-te. De är verkligen enastående och lyfter den här utgåvan högt över genomsnittet. Och, som sagt, det finns flera andra stycken som hjälper till.

Ny fado på cd: Marco Rodrigues

Marco Rodrigues. Copo Meio Cheio. Universal. ***1/2

Ett glas med 50 procent med vatten – är det halvtomt eller halvfullt? En klassisk fråga om negativ eller positiv attityd. Marco Rodrigues väljer den positiva, titeln betyder ”halvfullt glas”. Och det passar honom bra. Marco Rodrigues är en utåtriktad, charmig personlighet som är ärlig i hängivenheten för musiken men inte krånglar till den alltför mycket.

Marco Rodrigues är född 1982 och kommer från norra Portugal. Copo Meio Cheio är hans femte album sedan debuten med Fados da Tristeza Alegre (Ocarina 2006). Han har här sällskap av Pedro Viana, portugisisk gitarr, Nelson Aleixo, spansk gitarr, och Frederico Gato, basgitarr. Gitarristerna är kompetenta med ett plus för Gato, och att den portugisiska gitarren är mer tillbakadragen än vanligt kan bero på att andra instrument – slagverk, piano, accordeon och munspel – finns med i några spår. 

Marco Rodrigues gör inga experiment genom att anknyta till andra musikområden. Han sjunger tre traditionella fados med nya texter och ytterligare åtta sånger med musik av Tiago Machado och Pedro da Silva Martins med flera. Texterna rör sig bland vanliga fadomotiv: här är det mycket om kärlek, väntan, ensamhet, tidens gång, nätter, öden, hav, regn och längtan.

Marco Rodrigues har en bra röst med en antydan till en beslöjad klang, han är en av de bästa manliga sångarna på dagens fadoscen, låt oss säga en av de sex sju bästa. Avgörande är förhållandet mellan artist och material, och Marco Rodrigues låter som om han verkligen bryr sig om vad han sjunger. I snabbare nummer är han eftertrycklig men ändå obesvärad, med känsla för rytm och kontrast. Långsammare sånger närmar han sig med en mera lyssnande, inåtvänd inställning och han är till sin fördel när han går djupt in i texten. Den långa O Amor Desacontece med pianokomp är ett bra exempel. Sånger som Por Ti och Sorte är också fina demonstrationer av Marco Rodrigues känsla och nogrannhet.

Albumet är jämnt. Jag rundar av mitt omdöme lite nedåt av orsaker som man inte helt kan lasta Marco Rodrigues för. Den portugisiska gitarren är försynt i överkant, och det intrikata samspel gitarr-röst som fadon ofta bjuder på uppstår alltför sällan här. Speltiden på 40 minuter är godtagbar men kunde vara generösare. Jämförd med flera intressanta nya fadoskivor före jul är inte Copo Meio Cheio på medaljplats. Men visst duger den.

Ny fado på cd: Cuca Roseta

Cuca Roseta. Luz. Sony Music. ****

På omslaget till Cuca Rosetas förra skiva Riû (Universal 2015) avbildas sångerskan med ett brett leende, och albumet präglas av förnöjsamhet. Jag tycker att den nya skivan Luz för vidare den positiva stämningen. Luz betyder ljus och tre av sångerna heter Luzinha, Luz Materna och Luz do Mundo som för att understryka den ljusa atmosfären. 

Albumet är ganska likt sin föregångare även musikaliskt. Här åtföljs hon av en skara musiker som är större än den vanliga gitarrkonstellationen inom fadon, men vilka som medverkar varierar mellan inspelningarna. Ângelo Freire finns med nästan genomgående på portugisisk gitarr och är lyhörd och skicklig, men samma instrument trakteras av Luís Guerreiro och Mário Pacheco på ett par spår. Diogo Clemente medverkar på olika akustiska gitarrer, och även Pedro Jóia finns med i en inspelning. Alla gitarristerna spelar fint. Dessutom: piano, slagverk, stråkar.

En sångartist inom fadon väljer mellan gammalt och nytt, oftast en blandning. Nya artister väljer oftare gammalt eftersom nya artister sällan har några som kan förse dem med nyskrivet material. Hos Cuca Roseta, som efter fyra album och många framgångsrika framträdanden och turnéer är rutinerad, överväger det nya. Delvis är hon själv upphovskvinna till både texter och musik. Det är inte ovanligt att artister själva skriver texter, men däremot är det få som komponerar musik. Cuca Roseta är en av de få. Men framför allt är hon sångerska.

Hon har en ljus, något tunn, vacker och smidig sopran som har ett bredare användningsområde än renodlad fado. På en Youtubefil kan man höra henne sjunga Franz Schuberts Ave Maria kompetent på sitt eget bröllop. Hon kan också sjunga med en lite jazzig frasering. Eller låta lite brasiliansk. Men på denna skiva finns i huvudsak två typer av sånger. Snabbare nummer som närmar sig populärmusiken, närmast ett slags vispop, definitivt i fadons utmarker. Och långsammare sånger där sångerskan kan sjunka in i melodin, ornamentera fraserna och utmejsla detaljerna. Oftast föredrar jag de senare, som är innerligare, uttrycksfullare och mer kommunikativa, men det är roligt att höra henne även när hon befinner sig nära populärmusiken. Hon sjunger lätt, ledigt, musikaliskt och elegant, arrangemangen är luftiga och smakfulla, stämningen lättsam med inslag av humor.

Cuca Roseta vid kulturcentret i Belém, Lissabon.

Men jag föredrar alltså de sånger där Cuca Rosetas uttrycksfullhet får större spelrum, särskilt om kompet drar sig tillbaka lite och lämnar plats för röstklangen. Som är på en gång klar och mild, distinkt och alltid pricksäker på tonlägen och tidsvärden. På skivan finns två äldre fadonummer: Triste Sina, en sång som Amália Rodrigues lanserade på 50-talet, och en ny textsättning, Luz Materna, av en av den traditionella fadons vackraste melodier, Fado Perseguição av Carlos da Maia, lanserad av sångerskan Maria Alice omkring 1930. Cuca Rosetas version är noggrann och nästan lika bra som Gonçalo Salgueiros på hans förra skiva (en ny kom i oktober som jag återkommer till). Nya sånger i samma anda som de invanda fadonumren är mycket tilltalande. Helder Moutinho har skrivit Ai o Amor, för mig skivans bästa spår. Cuca Rosetas egen Saudade e Eu liksom Mário Pachecos melodi Contemplação med text av Cuca Roseta tillhör också skivans höjdpunkter. Två folkmelodier, Rosinha da Serra d’Arga och Alecrim bidrar till omväxlingen. Den första i snabbt, dansant tempo, medan den senare är enkel och blid, med en omedelbar attraktionskraft.

Luz är hennes fjärde album. Det första, Cuca Roseta (Surco 2011), var något mer konventionellt till repertoarvalet, vilket är vanligt för debutanter, men det finns mycket på den skivan att återkomma till, en av de starkaste debutskivorna från senare år. Hennes andra skiva Raíz (Universal 2013) presenterar Cuca Roseta som textförfattare och kompositör. Med de två senaste tycks hon ha funnits sin stil med kombinationen av lättsamt och innerligt. Så länge hon inte överger den musik där hon satsar sina känslor och sinnesstämningar har hon lätt att kommunicera. Som bäst sjunger hon med värme, intimitet och hängivenhet. Hennes nya skiva bedömer jag som i nivå med den närmast föregående, dock utan en så anslående höjdpunkt som Verdes São os Campos är på den skivan.