Då jag blev intresserad av jazzmusik för mycket länge sedan
fanns det redan så mycket litteratur om jazz att man lätt kunde finna något att
läsa om de viktigaste musikerna. Att hitta dem på skiva kunde vara betydligt
knepigare, särskilt i en mindre stad med ett utbud främst inriktat på
topplistorna, och dessutom avskräckande dyrt för den som ännu gick på
gymnasiet. På något sätt lyckades jag ändå höra pianisten Bud Powell (1924–66)
och blev fängslad av hans pianospel.
I dag är det annorlunda. Jag beställde cd-boxen Bud Powell – Eight Classical Albums
(Real Gone 4 cd) för en dryg hundralapp och kan alltså konstatera att musiken
är mycket billigare nu än då den var ny, även om man bortser från kronans
värdeförsämring under ett halvsekel.
Bud Powell är den viktigaste pianisten inom den jazzepok som
kallas bebop och som mest har blivit förknippad med saxofonisten Charlie Parker
och trumpetaren Dizzy Gillespie. I hans pianospel är det också lätt att känna
igen bebopens lite kantiga teman, en iver att nå fram till solopartierna med
improvisationer över harmonierna, oftast i snabbt eller mycket snabb tempo. Men
här förekommer också några standardlåtar av typ evergreens, där melodin går att
följa fastän Powell tar sig stora friheter att dekorera och göra utflykter från
den. Detta är jazz som man knappast kan dansa till, men sannerligen musik att
lyssna till, kraftfull, fantasirik, tekniskt briljant. Fastän bebopen en gång
uppfattades som en skrämmande och hiskligt modern musik, är den numera snarare
ett slags utgångspunkt för modern jazz, en vacker, innehållsrik och varierad
musik. Men i Bud Powells pianospel finns också tydliga anknytningar till äldre
pianojazz, särskilt den ekvilibristiske Art Tatum.
Många jazzmusiker under 50- och 60-talen var omtalade för
alkohol- eller narkotikamissbruk; Charlie Parker är väl det främsta exemplet.
Bud Powells musikaliska bana kantades av psykiska problem och han tillbringade
mycket tid på olika sjukhus och behandlingshem. Den som vet om detta kan höra
en nervig ton i Powells pianospel. Själv låtsas jag inte känna till saken och
hör en pianist som befinner sig i sitt egen bekymmersfria rike, fri att skapa,
lycklig i sin musik.
 |
| Bud Powell |
De allra flesta av inspelningarna i cd-boxen är gjorda med
pianotrio från slutet av 40-talet och något decennium framåt, men på några
medverkar också trumpetaren Fats Navarro, tenorsaxofonisten Sonny Rollins och
trombonisten Curtis Fuller. Men Bud Powell har ordentligt svängrum i en musik
försvisso är gammal men som ännu låter inspirerad och lekfull. Boxen innehåller albumen Bud Powell Trio (utgiven 1951), The Amazing Bud Powell (1951), The Amazing Bud Powell Volume 2 (1953), Bud Powell Trio Volume 2 (1953), The Amazing Bud Powell Volume 3 (1957), Time Waits – The Amazing Bud Powell Volume 4
(1958), Blues in the Closet
(1958) och The Scene Changes – The
Amazing Bud Powell Volume 5 (1959).
Detta
exempel kommer från den sistnämnda skivan. Powell spelar med basisten Paul
Chambers och Art Taylor på trummor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar