Omläsningen (4). Barbara Tuchman, Det stolta tornet

Barbara Tuchman (1912–89) var en amerikansk författare med inriktning på historia, som hon tog upp i en rad böcker varav flera är översatta till svenska. Det stolta tornet utkom redan år 1966 i USA, gavs ut år 1983 i Sverige av Atlantis och kom i Månpocket två år senare. Och en tämligen bastant sådan; med över 500 sidor satta med liten stil erbjuder den åtskilliga timmars läsning. Översättningen är av Hans Granqvist.

 

I boken skildrar Tuchman Europa och USA under tiden 1890–1914, det vill säga det skeende som ledde fram till första världskrigets katastrof. Det är en spännande tid i europeisk historia, och det var just därför som jag blev intresserad av boken från början. Tiden kring sekelskiftet 1900 innebar stora förändringar som påverkade människors villkor inom alla samhällsgrupper. Aristokratin förlorade en stor del av sin makt, arbetarklassen krävde reformer och inflytande, de ideologier som ännu är dominerande formulerades och etablerades, tekniken förändrade samfärdsel och industri, elektricitetens spridning gjorde världen ljusare, vetenskapens nya landvinningar grep in i vardagslivet, Europas karta började likna dagens sedan Tyskland och Italien enats, och så vidare. Detta var också en tid för de mest skiftande uttryck inom konst och kultur. Det var Heidenstams, Strindbergs och Selma Lagerlöfs tid, men också Oscar Wildes, Cézannes, Zolas, Mahlers, Tjechovs, Brahms, Debussys, Verdis, Tolstojs …

Det stolta tornet är indelad i åtta långa kapitel som tar fasta på ett land eller en ideologi och tecknar en bild där någon eller några personer står i förgrunden medan fakta, händelser, skeenden och andra personer omger dem. Det första kapitlet tar upp den brittiska adel som intill denna tid hade haft både rikedomarna och makten i samhället och nu, när andra grupper vinner styrka, inser eller vägrar inse att deras storhetstid är på väg att ta slut. Regeringschefen Lord Salisbury är huvudpersonen, men många finns omkring honom som också ges övertygande porträtt. Detta kapitel var intressant att läsa för att denna brittiska överklass, som självsäkert såg sig som mest kompetent att styra landet i kraft av sin börd, sina tillgångar och sin bildning, blivit så välkänd för svenskar genom litteraturen och kanske framför allt genom flera tv-dramaserier.

Boken är utomordentligt faktarik, men blir aldrig långrandig att läsa. Styrkan i Tuchmans berättande är att människorna lyfts fram – man får inte bara veta vilka de var, vad de bevisligen gjorde och stod för, utan också hur de såg ut, vilka egenskaper, intressen och beteenden de hade. Humoristiska eller skandalösa episoder är inte dominerande men har sin plats. Till och med en och annan replik finns med. Man kan förstås undra hur författaren kunde känna till alla dessa detaljer. Kanske går en del att belägga, kanske är det slutsatser baserade på handlingar och uttalanden, möjligtvis rykten.

Barbara Tuchman är en intressant stilist vars formuleringar ofta får mig att stanna till. I början av kapitlet om anarkismen skriver hon, apropå kontrasten mellan anarkisternas utopiska idyll och våldsamheten i deras politiska praktik: ”Visionen av ett statslöst samhälle utan regering, utan lag, utan egendomsrätt, där korrumperande institutioner sopats bort och människan kunde vara så fri som Gud skapat henne, var så hänförande att sex statsöverhuvuden lönnmördades för dess skull under de tjugo åren före år 1914.” Liknande drastiska sammanfattningar eller karakteristiker finns det gott om.

Barbara Tuchman

Utöver de två inledande kapitlen behandlar boken utvecklingen i USA (landets växande maktställning), Frankrike (med Dreyfusaffären som centrum), Haag 1899 och 1907 (om olika fredsträvanden och konferenser), Tyskland (med tonsättaren Richard Strauss som huvudfigur), England (vad som hände efter adelns sista storhetstid) och socialismen (den franske socialistledaren Jean Jaurès). Var författaren själv står i alla de strider, konflikter och händelser som äger rum är inte lätt att säga. Hon hittar förtjänster såväl som brister hos personer av de mest diametrala riktningar. Boken kanske kan kritiseras för att den ensidigt tar upp Europa och i viss mån USA och lämnar resten av världen åt sidan. Men redan det stoff Tuchman har valt visar att historien är ofantligt innehållsrik och komplicerad. En författare som Barbara Tuchman kunde kanske inte göra den helt begriplig. Men hon kunde göra den djupt fängslande. Det är bara att hoppas att det i framtiden finns skribenter som kan beskriva vår tid lika spännande för framtida läsare.