Ulf Bagge. Trubaduren

 Ulf Bagge är ett välkänt namn i Stockholmstrakten, där han har varit verksam sedan 60-talet som visdiktare, uttolkare av våra litterära visklassiker, kulturförmedlare, författare, guide på stadsvandringar, konsert- och kabaréarrangör och mycket annat. När han nu ser tillbaka på sin verksamhet i visans och kulturens tjänst i boken Trubaduren (Ekerlids Förlag 2012), blir det en lika omväxlande som innehållsrik återblick. Den som är någorlunda jämngammal med Bagge får trevliga påminnelser om den tid som förflutit. För den som är mycket yngre är säkert mycket av det han berättar helt okänt.

 Framförallt möter vi en mängd människor i dessa minnesbilder: vissångare, jazzmusiker, skådespelare, journalister, politiker, kulturbyråkrater etc. Bagge har samarbetat med många av dem, känt ännu flera och träffat på så gott som alla. Här finns de som blivit bestående storheter – Cornelis, Beppe Wolgers, Olle Adolphson, Monica Zetterlund – liksom en del som det är roligt att bli påmind om – som Tor Bergner eller Fritz Sjöström – och några som jag gärna hade fortsatt att glömma samt många som jag aldrig hört talas om. Av vissångare inom den svenska ”visvågen” på 60- och 70-talen kan jag bara komma på att Bagge har missat att nämna Thorstein Bergman. Med mängden av namn är det en klar brist att boken saknar personregister.

En del personer, som jazzmusikerna Sture Nordin och Nisse Sandström, skildras genomgående och reservationslöst sympatiskt. Andra kan visa upp lynniga, obegripliga eller direkt motbjudande beteenden. Sådant kan ju vara intressant att läsa om. Att konflikter och osämja kommer upp till ytan i en skildring som vill vara autentisk är inte så mycket att säga om, det hade varit konstigt om allt hade varit idyll. Som läsare är man också medveten om att detta är Ulf Bagges subjektiva minnen och att andra personer kan minnas annat. Boken präglas ändå mest av en kollegialitet kring kulturarbetarnas villkor. Och samarbeten är en av bokens klaraste röda trådar.

Några saker vill jag särskilt lyfta fram. Alkoholvanorna i 60- och 70-talets viskretsar var utan sans. Givetvis fanns det artister som likt Ulf Bagge själv var begåvade nog att tacka nej till ett och annat glas, men för många låg ohämmade alkoholvanor bakom problem och konflikter och i vissa fall också avsevärt avkortade karriärer och livslopp. Fastän jag tidigare aldrig inbillat mig att svenska trubadurer var nykterister, var alkoholmissbruket mer utbrett, om man får tro Bagge, än jag hade en aning om.

Politiken är förstås närvarande i flera avseenden. Dels genom att den svenska visvågen var som mest intensiv under 60- och 70-talens vänsteruppsving, då revolutionär nit hörde till standardutrustningen för en sann trubadur. Ulf Bagge, som genom sitt engagemang för fredsfrågor också är en vänsterman, undvek den extrema radikalismen och blev därmed suspekt i vissas ögon, särskilt efter hans medverkan i en valkampanj för Folkpartiet – inte direkt ett framgångsrikt samarbete. Bagge har också samverkat med folk inom arbetarrörelsen och medverkade på en valturné med Olof Palme, som i boken ges ett kortfattat och sympatiskt porträtt. Resultatet av sådana samarbeten var växlande. Här finns trångsynta partibyråkrater som inte tolererar åsikter utanför programmet, men också folk med öppnare sinne och ett engagemang för kulturen.

Ulf Bagge har i hög grad varit ansvarig för olika kulturarrangemang. Den del av verksamheten som ligger bakom ett framgångsrikt möte mellan artister och publik är förbisedd: anskaffning av lämpliga lokaler, att tider ska stämma, att ekonomin håller, att informationen går ut, att allt sker i rätt ordning och så vidare … allt sådant som man numera brukar kalla logistik och som man egentligen inte lägger märke till förrän det inte fungerar. Jag tycker att det är intressant att det skildras i boken. En kulturlivets vardagslunk och grovgöra långt ifrån rubrikerna. Här finns inte bara de praktiska bestyren utan också tankar och syften bakom olika projekt.

Trubaduren är en intressant minnesbok särskilt för den som var med den här tiden och kommer ihåg dess huvudpersoner. Den är dessutom ledigt skriven, man leds snabbt fram i handlingen och fastnar inte i några longörer. Är det något jag saknar så är det lite mera kring det kreativa arbetet med viskonsten: hur det går till att skriva en visa eller hur man kommer fram till hur en klassiker som Bellman ska tolkas. Trubadurens verkstad och tankesmedja, den kanske mest privata delen av en musikers uppdrag. Men det som finns är roligt att ta del av – ett brokigt, händelserikt och personligt tidsdokument.