Klassiska nedslag (6). Pjotr Tjajkovskij, Årstiderna

En av märkligheterna med detta verk är namnet. Det består av tolv korta pianostycken, komponerade 1875–76 (Tjajkovskij levde 1840–93), med programmatiska namn kompletterade med månadernas. Så musiken borde ha kallats Månaderna, inte Årstiderna. Men någon risk för förväxling med Vivaldis konserter De fyra årstiderna eller Haydns oratorium Årstiderna föreligger nu inte.

Årstiderna tillhör förvisso inte Tjajkovskis mest berömda eller spelade verk och är inte heller den musik av honom som jag lyssnar oftast på. Men den kompletterar bilden av tonsättaren, som i första hand tecknats av storslagna, dramatiska och känslosamma orkesterverk. Dessa pianostycken är korta, intima och lite lyssnande. De låter med något undantag inte ens särskilt ryska utan tycks snarast bygga på den poetiska pianomusik i litet format som Robert Schumann samlat i sviter som Kinderszenen och Kreisleriana.

Tjajkovskij målad av Nikolaj Kuznetsov.

Tjajkovskij spelade själv piano men uppträdde inte på konsertscenen som solopianist och han var ingen virtuos. Säkert spelade han själv dessa stycken. Jag tror, utan att kunna spela piano, att en hyggligt skicklig pianist klarar av dem och att en verklig virtuos skulle välja bort dem som uppvisningsnummer. Till form och uttryck är styckena väl varierade. Som svensk kan man förstås fundera på om Tjajkovskij tecknat de olika månaderna så att det stämmer med en svensk uppfattning ­– han levde ju i ett klimat och landskap som påminner om de nordiska.

Tillsammans varar de tolv styckena mindre än 45 minuter. Jag tycker bäst om barcarollen (juni) och julstycket om december som med en tilltalande melodi sprider en varmt innesittande känsla. Och allra mest om den höstsång som tillhör månaden oktober: här finns ett vemodigt stråk i en klangskön, nedtonad och allvarlig betraktelse.

Jag har lyssnat på pianisten Viktoria Postnikova (Erato).