Johann Stamitz (1717–57)
hette egentligen Jan Václav Stamic, kom från Böhmen och blev känd under den
tyska namnformen sedan han etablerat sig som violinist, tonsättare och
orkesterledare i Mannheim. Stamitz var den egentliga grundaren av den så
kallade Mannheimskolan, som under 1700-talet hade betydelse för
orkestermusikens och särskilt symfonins utveckling fram emot wienklassicismen.
Stamitz var produktiv inom denna genre och komponerade enligt en uppgift 74
symfonier. Jag föredrar att kalla dem sinfonior eftersom begreppet symfoni inte
riktigt passar när det gäller barockmusik.
 |
| Johann Stamitz. |
För detta är barockmusik med
sin utpräglade terrassdynamik och livfulla rytmiska energi. Sinfoniorna är
uppbyggda i tre satser enligt schemat snabb–långsam–snabb, det vill säga på
samma sätt som den italienska uvertyren som anses vara embryot till
symfoniformen. Men det är en barockmusik som liksom avrundas i kanterna, man
kan vagt ana att Stamitz är på väg mot ett mjukare, mera homofont tonspråk. Vad
resultatet blev av Mannheimskolans bemödanden kan höras hos hans son Carl
Stamitz (1745–1801), där den stilmässiga övergången är fullt genomförd.
Skillnaden är lika stor som mellan Johann Sebastian Bach och sonen Johann
Christian Bach. Johann Stamitz musik är alltså barockmusik som var modern för
sin tid och sökte sig framåt.
Stamitz kunde hantverket ordentligt.
Detta är fin musik, inte bara genomförd med ledigt tekniskt handlag utan också
inspirerad och med en frisk, lättillgänglig melodik. Jag har lyssnat på
inspelningar med den utomordentliga Slovakiska kammarorkestern under Bohdan
Warchal och förmodligen bidrar det till mitt positiva intryck. Det finns vid
den här tiden – i skuggan av storheterna Bach, Händel, Telemann och Rameau –
ganska många barockmästare i Europa som var rutinerade och skickliga i sin
musikaliska verksamhet. Så Stamitz är knappast unik. Men det faktum att han grundade
Mannheimskolan gör honom kanske aningen mera minnesvärd än många samtida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar