Ny fado på cd

Nu har sångerskan Lina Rodrigues utkommit med sitt första egna album, Carolina (Sony Music). Tidigare har hon förekommit på ett par antologier med enstaka spår. Genom detta, och talrika framträdanden på fadoställen i Lissabon, har hon blivit ett välkänt namn och hennes debutskiva är efterlängtad. Det är också en av de bästa under senare år, och Carolina (som hon numera kallar sig) sällar sig till Carminho, Cuca Roseta och Gisela João i raden av nya begåvade sångerskor.

Av dessa påminner hon mest om Cuca Roseta. Liksom hon är Carolina en utpräglat lyrisk sångerska i sopranläge. Hennes främsta tillgång är en mycket vacker röst, men det framgår med all tydlighet att Carolina också har en grundlig förtrogenhet med fadons ornamenteringsteknik och frasering. Musiken är lyrisk, innerlig och mild. Sångerskan kommer bäst till sin rätt i långsamma tempon eller mediumtempo. När jag hör hennes skiva minns jag de tillfällen då jag hört henne sjunga på Clube de Fado i Alfama i Lissabon – den fina röstens uttryck understryks då av ett måttfullt och delikat kroppsspråk. På skivan finns en blandning av standardrepertoar och nyskrivet; ja noterar till exempel en vacker tolkning av en av den traditionella fadons bästa melodier, Fado Perseguição. Två av de bästa numren är Lua Branca och Veio a Saudade. Men skivan är jämn och hyggligt varierad.

Carolina kompas av Bernardo Couto på portugisisk gitarr, Luís Pontes på spansk gitarr och Ricardo Cruz på basgitarr eller kontrabas. I några spår förekommer ytterligare några instrument. Alla musikerna är bra, men det jag speciellt uppskattar i kompet är Bernardo Coutos fantasifulla och lediga gitarrsspel. Med tiden har denna musiker utvecklats till den grad att han kan jämföras med mästaren José Manuel Neto.

Sångerskan Cristina Nóbrega har inte varit lika sparsam med inspelningar som Carolina. Nu kommer hennes tredje cd, Fado para Fred Astaire, som hon uppenbarligen givit ut i egen regi. Titeln är hämtad från en av sångerna på skivan, och albumet som helhet har inget att göra med Fred Astaire. I stället är det Cristina Nóbregas hyllning till traditionell fado. Tillsammans med kompmusikerna Rodolpho Godinho, portugisisk gitarr, Rogério Ferreira, spansk gitarr, och Rodrigo Serrão, kontrabas, presenterar hon ett knippe av den traditionella fadons melodier till nya texter, däribland de välkända Fado Tango, Fado Cravo och Fado Meia-Noite.

Det låter bra om detta album. Cristina Nóbrega är en sångerska som jag gärna skulle gå och höra under ett Lissabonbesök. Hon är en klart kompetent sångerska med en röst i mellanregistret och tydlig rutin. Hennes kompmusiker är också bra. Ändå: det finns en skillnad mellan Nóbregas kompetens och Carolinas lysande talang. Det är ingen tvekan om att jag skulle välja Carolina om jag tvingades. Hennes debutalbum kommer i det långa loppet att väga tyngre. Men, som sagt, inget fel på den fado som Cristina Nóbrega presterar. Hon kommer förmodligen aldrig att tillhöra de allra största affischnamnen inom fadon, men den livaktiga scenen i Lissabon behöver fler sångartister än de stora stjärnorna, och jag tror Cristina Nóbrega skulle vara välkommen som artist på vilket fadohus som helst.

Vad är det som förenar Portugal och Grekland, bortsett från en usel ekonomi? Ganska mycket, skulle jag tro. Sjöfartstraditioner, vackra öar, havet, vin och mat … och musiktraditioner som folk utomlands finner attraktiva. Den grekiske musiken Alexandros Nathanail, pianist och kompositör, har på skivan Onde Sonho (Ocarina) samarbetat med några ledande fadosångare som sjunger hans musik. Även den grekiska sångerskan Karerina Polemi medverkar i ett spår. Kompet är en liten ensemble där bland annat Ricardo Parreira på portugisisk gitarr ingår (till vardags kan han höras på fadohuset Senhor Vinho i Lissabon). Nathanail har skrivit musiken och spelar piano. Han har en bakgrund inom klassisk musik men har också sysslat med jazz, och hans intresse för fado ledde honom in i detta samarbete där han inspirerats av sin favoritstad Lissabon.

Detta har blivit en trevlig skiva med duktiga musiker, betagande melodier och sydligt söta harmonier. Men att kalla den fado är nog fel. Musiken låter inte direkt som fado, även om här finns stämningar som påminner om fadons, och om annan melodisk sydeuropeisk musik. De fadosångare som medverkar gör ett bra jobb, med särskilda plus för Maria Ana Bobone, Gisela João och Joana Amendoeira. Här finns också några instrumentala nummer med en liten ensemble och ett pianosolo. För den som är intresserad av fado är albumet inte nödvändigt, men det rymmer behaglig musik med en drömsk och varm ton. Onde Sonho får väl här översättas ”där jag drömmer” och det är denna stämning som Nathanail och hans musiker fångar – och här finns väl ytterligare ett förenande drag mellan de två länderna i Europas sydliga ytterkanter.