Bob Dylan och korpen med bruten vinge

Bob Dylan fick nobelpriset i litteratur i år. Det var överraskande. Mycket har sagts om hans långa tystnad innan han accepterade priset och hans frånvaro under nobelceremonin. Inte mera här. Och många har yttrat sig om Dylans betydelse och särarten i hans verk, kända personer i och utanför kulturvärlden har berättat om sina favoritlåtar. Jag tror att många av dem, också bland dem som haft inflytande över valet av litteraturpristagare, är någorlunda i min ålder. Och Bob Dylan var min ungdoms hjälte.

Ett skyltfönster i Lissabon, oktober 2016.

Vi lyssnade då på Beatles och de andra brittiska grupper som följde i deras kölvatten. De stod för en popmusik (det hette så på den tiden) som uppfattades som fräsch och nyskapande i jämförelse med den ofta jolmigt sentimentala popmusik som kom från USA, åratal efter rockmusikens första vitala svallvåg under 50-talet med artister som Chuck Berry, Little Richard, Elvis Presley och Jerry Lee Lewis. Inte minst, men först efter åtskilliga månaders betänketid, var den amerikanska publiken med på de brittiska noterna. Den bevisade det genom att placera Beatles högt på försäljningslistorna, som mest med de fem första platserna på tidskriften Billboards topplista. För många musikjournalister var detta ett ojämförligt och odiskutabelt bevis på musikalisk storhet.

Beatles sjöng nästan alltid om kärlek. Det krävdes inga djupare kunskaper i engelska för att inse att texterna i tidiga sånger som Love Me Do, She Loves You, From Me to You, I Want to Hold Your Hand och Please, Please Me knappast skulle komma i fråga för ett nobelpris i litteratur. Orden var en substanslös barlast som hängdes på melodin. Ingen skulle komma på idén att översätta texten till svenska. Sedan kom Bob Dylan med Love Minus Zero/ No Limit och sjöng att ”my love, she’s like some raven at my window with a broken wing”.

Vad var nu detta? En korp med en bruten vinge vid mitt fönster? Ska det vara rock’n’roll? Det räckte med några års skolengelska för att genomskåda banaliteterna i tidiga Beatlessånger, men när Dylan väckte mitt och många andras intresse kom lexikonet till flitig användning. Och det var en spännande upplevelse att ta del av texterna på Dylans tidiga skivor. Orden började plötsligt betyda något. Här fanns en inspirerande värld med personporträtt, situationer, händelser och livfulla bilder, med tiden alltmer stofferad med gåtfullhet och dunkla referenser. En beskrivning av ett mångfacetterat amerikanskt landskap, yttre och inre. Det är en speciell styrka hos en poet att formuleringar nästlar sig in i vardagsspråket hos en allmänhet som nyttjar dem utan att vara medveten om deras ursprung, och Bob Dylans språk har tagit sin plats i modern amerikansk engelska. Dylans genombrott inom populärmusiken innebar ett möte med poesins magi som drabbade en stor del av en generation. I sitt nobeltal till Bob Dylan uttryckte Horace Engdahl det fyndigt (talet finns i DN den 11 december):

”Det var en chock. Där publiken väntade poppiga folksånger stod en ung man med gitarr som fick gatans språk och Bibelns att ingå en förening efter vilken världens undergång skulle ha känts som en överflödig repris. Samtidigt sjöng han om kärlek med en övertalningskraft som alla önskar att de ägde. Med ens tedde sig mycket av en bokliga poesin på jorden egendomligt bleksiktig, och de vanliga sångtexterna, de som kollegerna fortsatte att skriva, liknade på något vis gammalt svartkrut efter uppfinnandet av dynamiten. Snart slutade man att jämföra honom med Woody Guthrie och Hank Williams och fick i stället ta till Blake, Rimbaud, Whitman, Shakespeare.

På den mest osannolika platsen av alla, den kommersiella grammofonskivan, återskänkte han det poetiska språket den höga stilen, som hade vart förlorad sedan romantikerna. Men inte för att sjunga om evigheten, utan för att tala om det som händer runt omkring oss. Det var som om oraklet i Delfi läste upp kvällsnyheterna.”

Bob Dylans ofrivilliga inflytande under den här tiden år svårt att överskatta. Efter hans genombrott började även Beatles skriva vettiga, intressanta texter. Många upphovsmän inom populärmusiken började ta sig an texterna seriöst och med en högre ambitionsnivå. Så jag kan inte helt hålla med Engdahl om att andra textförfattare fortsatte i invanda banor, oberörda av Dylans sånglyrik. Och mötet med Dylans poesi påverkade säkert många ungdomar att över huvud taget utforska det poetiska språket. Det skedde i många länder. Den svenska visvågen under 60-talet hade troligen varit flackare utan Bob Dylan. Han var både bäst och viktigast. Men det är värt att minnas att texternas ökande betydelse också kan ha inspirerats av andra stora sångdiktare som var samtida, som Jacques Brel och Leonard Cohen.

Under de första åren var det lättast att ta till sig Dylans humanistiska hållning, hans medkänsla med de sämre lottade, motvilja mot våld och uttalade antirasism. Men ett genomgående drag i hela hans karriär är det ständiga gäckandet av publikens förväntningar. De som vill placera in konstnärer i bestämda fack har det svårt med Dylan. För de mest inbitna folkmusikvännerna blev han en förrädare redan när han utökade klangerna från gitarr och munspel med ett elektrifierat rockband. Så har det fortsatt. Ingen som upptäckte honom på 60-talet kunde tänka sig att han långt senare skulle sjunga Frank Sinatras nummer, julsånger eller gamla evergreens … Det finns knappast någon annan inom populärmusiken som fått så många av sina beundrare att känna sig övergivna. 

Själv följde jag honom genom hans åtta första album: Bob Dylan, The Freewheelin’ Bob Dylan, The Times They Are A-Changin’, Another Side of Bob Dylan, Bringing It All Back Home, Highway 61 Revisited, Blonde on Blonde och John Wesley Harding. Av kommentarerna kring hans nobelpris har jag förstått att mycket av hans nutida berömmelse vilar på dessa tidiga skivor. Möjligen beror det på att så många som yttrar sig om honom var med på den tiden. Själv gick jag andra vägar i fortsättningen. Det beror säkert mindre på att jag tyckte att hans nionde album Nashville Skyline var svagt än på att jag hade upptäckt musik som fängslade mig mera. 

När folk berättar om sina favoritsånger av Bob Dylan nämner de sällan eller aldrig Love Minus Zero/ No Limit. Vanligare är till exempel A Hard Rain’s Gonna Fall, The Times They Are A-Changin’, Blowing in the Wind, Mr Tambourine Man, Like a Rolling Stone, Chimes of Freedom, Desolation Row, Visions of Johanna, Hurricane eller Don’t Think Twice, It’s Alright. Kanske tillhör inte Love Minus Zero/ No Limit Dylans mästerstycken. Men jag tycker det är en typisk text för 60-talets Dylan. Den är så full av oväntade, åskådliga bilder och träffande formuleringar att jag påminns om slitet med lexikonet. Och jag tar mig friheten att citera den i sin helhet, nästan utan skiljetecken som i källan (https://www.google.se/#q=love+minus+zero+lyrics).

My love, she speaks like silence

Without ideals or violence

She doesn’t have to say she’s faithful

Yet she’s true like ice, like fire

People carry roses

And make promises by the hours

My love she laughs like the flowers

Valentines can’t buy her

In the dime stores and bus stations

People talk of situations

Read books, repeat quotations

Draw conclusions on the wall

Some speak of the future

My love, she speaks softly

She knows there’s no success like failure

And that failure’s no success at all

The cloak and dagger dangles

Madams light the candles

In ceremonies of the horsemen

Even the pawn must hold a grudge

Statues made of matchsticks

Crumble into one another

My love winks she does not bother

She knows too much to argue or to judge

The bridge at midnight trembles

The country doctor rambles

Bankers’ nieces seek perfection

Expecting all the gifts that wise men bring

The wind howls like a hammer

The night blows cold ’n’ rainy

My love, she’s like some raven

At my window with a broken wing

Bob Dylans originalinspelning finns på skivan Bringing It All Back Home. Den har jag inte hittat på nätet, bara olika liveupptagningar. Varför inte lyssna till en av de artister som kunnat göra Bob Dylans sånger rättvisa, sångerskan Joan Baez? Hennes version är vacker och finns här:

https://www.youtube.com/watch?v=MnPlCdMl_D8

I det tal som Bob Dylan skrivit och som under nobelfestligheterna lästes upp av den amerikanska ambassadören Azita Raji anmärker Dylan att hans vardag som musiker och poet är så fylld av praktiska spörsmål att han aldrig hinner tänka på sina sånger som litteratur. Han verkar uppriktigt både lycklig och överraskad av utmärkelsen. Han säger också:

”Well, I’ve been doing what I set out to do for a long time, now. I’ve made dozens of records and played thousands of concerts all around the world. But it’s my songs that are at the vital center of almost everything I do. They seemed to have found a place in the lives of many people throughout many different cultures and I’m grateful for that.”

Tacksamheten över att hans sånger nått andra människor över kulturella barriärer verkar vittna om en tro på poesins och musikens gränsöverskridande kraft. Men själv lever han inte i vilken kultur som helst. Amerikanska kritiker gnällde före offentliggörandet av pristagare över att amerikanska författare, som är lästa och översatta över hela världen, hade svårt komma i fråga för utmärkelsen. Det behöver inte vara ringaktning för andra länders författare; det kan rentav vara sant. Det är å andra sidan lika sant att Bob Dylan hade varit okänd på våra breddgrader och aldrig nämnts i samband med ett nobelpris om han varit en genialisk sångpoet i till exempel Ekvatorialguinea, Vanuatu eller Laos. Den amerikanska populärkulturen behärskar världen.

Det finns mycket i denna amerikanska populärkultur som jag tycker är dåligt eller likgiltigt. Men Bob Dylan tillhör det bästa. Hans musik fångar upp många stilriktningar och uttryck i amerikansk musiktradition, från blues till religiösa sånger, från country till The American Songbook. Hans ständiga omprövning av sin verksamhet betyder utveckling och rörelse, en rastlöst kreativ arbetsmyras sökande genom höjdpunkter, vågdalar och korsvägar. Och texterna och deras belysning av amerikansk samtid, symbolik från religioner som uppstod i Mellanöstern, intryck från stora europeiska poeter genom tiderna, ett egensinnigt bildspråk och ett avundsvärt handlag med rim och meter lyfter hans sånger till ett sällsynt individuellt uttryck. En konst som kommer att uttolkas under lång tid framåt.

Hur länge har Svenska Akademien funderat på ett nobelpris till Bob Dylan? Jag skrev en artikel om honom som publicerades som en helsida i Östersunds-Posten den 21 december 1967. Där nämner jag i slutet att en kulturskribent på en av Sveriges största tidningar föreslagit honom till nobelpriset. Tidningen bör ha varit Dagens Nyheter. Vem skribenten var nämns inte i artikeln och naturligtvis har jag glömt det. Var det Göran Printz-Påhlson, som Sara Danius refererar till i en artikel i samma tidning den 13 december? Kanske var det han som var först. Det var alltså för 50 år sedan. Roligt ändå att Bob Dylan inte kommer att sälla sig till de stora diktare som aldrig fick priset. Hans musik och texter hade i så fall klarat sig bra ändå. Nobelpriset till Bob Dylan är en fjäder i hatten för Svenska Akademien, som med valet visat att man kan se utanför ramarna och upptäcka en diktning som förr inte räknades som riktig litteratur. Stort grattis, Akademien, till nobelpriset!