Carminho sjunger Tom Jobim

Carminho. Canta Tom Jobim. Parlophone. ****

När Carminho skivdebuterade med Fado (EMI Music Portugal) år 2009 blev hon genast en av de ledande rösterna inom den samtida fadon. Den ställningen har hon befäst med ytterligare två album med en fado full av energi, dynamiska kontraster, starkt ornamenterad melodisk linje och en självfallen förtrogenhet med den tradition som hon har med sig sedan vaggan. Det har länge varit tydligt att Carminho har resurser för mer än fado, och med den nya skivan tar hon sig utanför fadons landskap för att ägna sig åt brasiliansk musik komponerad av Tom Jobim (1927–94), en av dem som skapade bossa novan, en musik som vann anklang även i vårt land på 60-talet och har levt vidare sedan dess. En intressant fråga i sammanhanget är hur Carminhos intensiva sångsätt inom fadon kan samsas med den både lugnare och soligare atmosfären i Jobims musik.

Men hon sjunger annorlunda här. Visst trycker hon till fraserna lite extra på sina ställen, och dynamiska variationer finns, men övervägande sjunger Carminho mera återhållet, avspänt och utan de ornamenteringar som hon gör i fadosånger. På det nya albumet visar hon upp de mera nedtonade sidorna av sin röst, som är nyanserad och uttrycksfull och ofta används utan vibrato eller med ett minimalt sådant. Hon gör inga försök att sjunga med brasilianskt uttal, men i övrigt tar hon inte med sig något från fadon. Hör finns till exempel ingen portugisisk gitarr, i stället ett följsamt och diskret komp med Paulo Jobim, violin, Daniel Jobim, piano, Jaques Morelenbaum, cello, och Paulo Braga, slagverk. Särsilt uppkattar jag cellons närvaro; Morelenbaum är för övrigt samma musiker som var arrangör och musikalisk ledare på Marizas kanske bästa album Transparente från 2005.

Av sångerna känner jag bara igen Meditação och Wave. Men det är ett attraktivt urval melodier där några brasilianska musiker medverkar på fyra spår: Marisa Monte, Chico Buarque, Fernanda Montenegro och Maria Bethânia. Den läckra duetten Estrada do Sol med Marisa Monte är för mig en av skivans höjdpunkter. Min kunskap om brasiliansk musik är så obefintlig att jag inte kan bedöma hur detta album skulle hävda sig mot inhemska produktioner i samma stil. Men jag tycker om skivan och att den visar en ny sida av Carminhos musik. Dock är fadon hennes verkliga hemmaplan som hon förmodligen återkommer till, även på skiva.