Ny fado på cd

Gisela João. Nua. Montepio. ****1/2

Gisela João fick ett snabbt genombrott när hon gav ut sin första skiva Gisela João (Montepio) 2013. Sedan dess räknas hon till de intressantaste rösterna inom dagens fado. Hon är en udda sångerska som skiljer sig från mängden, lätt att känna igen. Vid sidan av åtskilliga sångerskor med klara lyriska sopranröster utmärker hon sig med en röst som närmast kan beskrivas som en dramatisk, beslöjad alt och ett sångsätt med stor tyngd och attack. Hon kan påminna lite om sångerskor som Ana Moura eller Filipa Cardoso, men inte så mycket att de kan förväxlas, och för mig är Gisela João ännu bättre. 

På detta nya album framstår hon som en förvaltare av traditionell fado och äldre standardrepertoar som till exempel Alain Oulmans kompositioner för Amália Rodrigues av vilka Gisela João tolkar två på skivan. Hennes version av Naufrágio känns definitiv. Att sjunga med sådan täthet och intensitet kräver inte bara röst och styrka utan också känsla för form och förmåga att variera frasering och dynamik. Ett par traditionella fados, Quando os Outros Te Batem, Beijo-te Eu (Fado Aracelia) och Naquela Noite em Janeiro (Fado Acácio) är av samma klass liksom den inledande Fado Para Esta Noite. Den spanska sången Llorona är en mäktig avslutning. Gisela João kompas av Ricardo Parreira, portugisisk gitarr, Nelson Aleixo, spansk gitarr, Francisco Gaspar, basgitarr. De är skickliga musiker, men i Fado Vianinha och ett par andra spår tycker jag Parreira slamrar på med gitarren så mycket att det mera liknar en tävling än ett samspel. Lite diskretare gitarrklanger hade varit en fördel. Men Gisela João är suverän raktigenom på ett mycket jämnt album, ett av de bästa från 2016. Den finns även tillgänglig, till ungefär dubbla priset, som vinylskiva.

António Vasco Moraes. Silêncio. Primetime Records. ***

António Vasco Moraes är en 46-årig sångare som har funnits på fadoscenen i åtskilliga år utan att göra något större väsen av sig. På den här skivan visar han sig vara en trevlig bekantskap med en distinkt och tilltalande röst och en enkel rättfram fado som vilar på den traditionella fadons melodiskatt. Bakom musiken, som är opretentiös och robust och starkt förankrad i traditionen, kan man ana influenser som João Braga, Carlos Zel eller António Mello Correia, och den påminner om sådan fado som man kan höra på amatörställen i Lissabon, men António Vasco Moraes sjunger förstås bättre än de flesta amatörer. 

Detta slags fado kommer alltid att ha sin publik och sina utövare. De senare kommer inte att efterfrågas av världens stora konsertscener men har sin självfallna plats i det lokala musiklivet. Här finns Moraes tolkningar av Fado Esmeraldinha, Fado Zé Negro, Fado Dois Tons, Fado Pedro Rodrigues och flera andra traditionella melodier. Allt kompas av Dinis Lavos, portugisisk gitarr, Jaime Santos, spansk gitarr, och Francisco Gaspar, basgitarr. Det är kompetent och funktionellt. Skivan går inte till historien men är sympatisk och seriös. Jag skulle gärna höra António Vasco Moraes i verkligheten.