Liksom den första
texten av Hasse Z som publicerades här, Zorn,
kommer Mark Twain från samlingen Porträtt,
som gavs ut av Albert Bonniers Förlag 1949. De händelser som Hasse Z berättar
om ägde som framgår rum under 1890-talet. När texten publicerades först finns
det ingen uppgift om.
Mark Twain
En vacker
augustiafton någon gång i slutet av 90-talet mötte jag utanför Operakällaren
Söndags-Nisses redaktör, Hugo Vallentin. Han kom rätt emot mig och sade:
– Vi reser om en
timme! Har du något att packa så gör det strax!
– Vart reser vi?
– Till Jönköping.
– Varför just dit?
– Jag kan inte säga
det nu. Det är möjligt att du får veta det då vi kommer fram.
Hugo Vallentin for till Jönköping. Och jag
for med. Helt naturligt, ty på den tiden gjorde man utan betänkande det som
föll en in. Ibland också vad som föll andra in.
Vi tog in på Standard hotell, vill jag
minnas. Ett nytt, elegant hotell, med låga mahognysängar. Ett sådant minne jag
har.
Vid framkomsten sade jag till Vallentin:
– Jag är en nyfiken
person. Det har redan gått mer än tolv timmar sedan vi började den här
lustturen – till vad ändamål?
– Mark Twain bor här
utanför! På Sanna. Hos Kellgren. Jag har rest hit för att intervjua honom för
Aftonbladet. Jag har ett rekommendationskort från Harald Sohlman. Och så vet
jag förfärligt mycket om Mark Twain.
– Den riktige Mark
Twain är här i Sverige? Mr Samuel Langhorn Clemens, han som skrivit Tom Sawyer
och allt det andra, han bor här i Småland, på svenska bondlandet. Vem har lurat
i Sohlman det? Det är bra gjort.
– Det är den riktige
Mark Twain som är här. Han har följt med Kellgren från institutet i London, där
han behandlas för någon åkomma. Men han är här fullkomligt inkognito. Och har
absolut sagt ifrån att han ej vill träffa några journalister.
– Då måste vi
naturligtvis söka upp honom! Sådan var man i slutet av 90-talet. Ingen respekt
för privatlivets helgd. Nu är som
bekant de unga journalisterna helt
annorlunda.
Vi åkte ut till Sanna. Jag minns icke mycket
av platsen. Där var vackert. Där låg en mängd villor bebodda av Kellgrens
patienter, till större delen utlänningar. Där vajade också utländska flaggor i
mängd. En internationell koloni mitt i Småland. Förnäma människor som sökte
krafter och hälsa hos undermannen Kellgren, vars manuella behandlingsmetoder
vunnit världsrykte.
Vi
rullade fram i solljuset mellan de vackra villorna tills Vallentin plötsligt
stannade skjutsen och sade:
– Där är den
amerikanska flaggan. Säkert bor han där.
Vi fortsatte sedan mot villan. En äldre dam
satt på verandan. Jag hoppade ur vagnen, hälsade och frågade om Mr Clemens tog
emot.
– Nej, sade den gamla
damen under det hon noga granskade mig, Vallentin, vagnen, hästen och
skjutspojken, nej, Mr Clemens tar inte emot någon människa. Är herrarna
journalister är det ännu omöjligare.
– Är Mr Clemens mycket
sjuk?
– Han är egentligen
inte sjuk. Endast litet allmän svaghet. Bor här med sin fru och dotter för att
vila. Reser sedan tillbaka till London.
– Intar Mr Clemens
sina måltider i villan?
– Alla.
– Tar han promenader?
– Nej, nu svarar jag
inte mera. Herrarna får vara goda och resa hem.
Vi hälsade och drog oss tillbaka. Betalade
skjutsen och promenerade sakta framåt vägen. Naturligtvis hade vi klart för oss
att vi skulle träffa Mark Twain. Det gällde endast att finna den rätta och
behagligaste formen.
Vi stannade utanför en större byggnad med
öppna fönster. Vi tittade in. Där inne var en gymnastiksal, där unga gymnaster
i vita dräkter behandlade sina patienter, masserade dem och gav dem rörelser.
En av de unga assistenterna kände jag igen. Det var en vän till mig, en ung
Lewenhaupt. Han upptäckte mig, blev tydligen angenämt överraskad och kom fram
till oss. Vi hälsade och Lewenhaupt fick veta vårt ärende.
– Det finns ett sätt,
sade han. Jag skall vara hos honom och ge behandling om en stund. Följ med mig.
Så gjorde vi sällskap till Mark Twains
villa. Den gamla damen hade lämnat verandan. Den unge greven var som hemma hos
sig, vi följde honom in, först genom en tambur och så till ett stort ljust
vardagsrum.
Där satt Mark Twain.
Det fanns inga tvivel om att det ej var han.
Det vita huvudet med lejonmanen, de stora mustascherna och så den helvita
dräkten som han alltid bar. Mark Twain älskade vita kläder. Vid stora banketter
i New York uppträdde han till och med i vit frack.
Vi stod stilla i dörröppningen. Något visst
hejdade vår journalistiska iver. Mark Twain såg på oss forskande med sina bruna
ögon, förstod vad det gällde och flyttade blicken för att finna en utväg att
komma undan. Vi spärrade dörren till verandan och framför honom bugade redan
greve Lewenhaupt, som snabbt och kort presenterade oss båda. Mark Twain fann
sig i sitt öde, kastade en blick på Sohlmans kort och och sjönk tillbaka i sin
vilstol. En stunds stilla tystnad under vilken jag kände en stor glädje över
att endast vara ett åsyna och iakttagande vittne.
Mark Twain satt leende i sin stol och mellan
fingrarna rullade han det lilla visitkortet. Framför honom på bordet låg hans
tobakspipa, en gammal, svart och inrökt pipa. Jag såg den och jag tänkte: det
är den pipan Kipling ville stjäla till minne av den store amerikanen. Den
pipan, bränd och svart av tobakssaft, även jag skulle vilja ha den.
Flugorna surrade omkring oss och klättrade
också upp och ned på Mark Twains vita dräkt. Vallentin bröt tystnaden med den
fråga som inte kunde undgås, den fråga som varje intervjuare alltsedan Noaks
dagar framställt till en utlänning.
Vad tyckte Mr Clemens om Sverige?
Mr Clemens strök med handen bort flugorna
från sin kavaj och svarade:
– Här är rätt mycket
flugor.
Vallentin medgav detta.
– Men, sade han, i
Norrland är det mycket värre, där har vi moskiter.
– Då kan vi vara
glada, att vi inte är där, svarade Mark Twain.
Ny pinsam tystnad och så en verkligt
genialisk fråga från Vallentin:
– Är det något mera
Mr Clemens vill ha sagt?
Mark Twain tänkte ett ögonblick och så sade
han med ett leende:
– Det finns en sak
som pressen måhända skulle kunna hjälpa mig med. Jag har rest från Amerika och
hit med Cooks resebyrå. Byrån har haft hand om hela mitt bagage och det har
totalt förkommit. Trots stora ansträngningar från vår sida har vi ej lyckats
får tag på det. Saken är den att för något år sedan reste tyske kejsaren till
Jerusalem med samma Cooks resebyrå. Direktören för byrån, Mr Cook själv, blev så
skakad av den ära som drabbade honom genom nåden att befordra denne höge
resande att han blev högfärdsgalen och avled. Han tog med sig i graven
hemligheten hur man ska sköta en resebyrå. Och på den grunden finns det nu ingen
möjlighet för byrån att hitta mitt bagage. Om inte möjligen den svenska pressen
med sin stora makt ville hjälpa till. Då finns kanske en utväg.
Vallentin ställde genast Aftonbladet och hela
den övriga svenska pressen till Mr Clemens förfogande, varpå samtalet antog en
mjukare och lättare form. Jag har glömt vad vi talade om, men jag kommer alltid
att minnas Mark Twains vackra ansikte med de bruna, livliga ögonen, hans stilla
goda leende, då han vid avskedet gav oss sin förlåtelse för det vi förstört
hans morgonfrid.
Vi lämnade inte Sanna den dagen. Kellgren
höll oss kvar i flera dagar och under den tiden gjorde vi närmare bekantskap
med Mark Twain och hans familj. Hans dotter var en ung flicka av sällsynt
skönhet, en indiantyp. Hon var Mark Twains älsklingsbarn. Vi lärde också känna den
gamla husföreståndarinnan, som satt på vakt mot intervjuare. En dag berättade
hon mig att familjen Clemens var folk med underliga vanor. Varje afton låste de
in sig i pappa Marks rum. Och vad de där hade för sig funderade man mycket över
tills städerskan, som kunde och brukade kika i nyckelhål, avslöjade hemligheten:
familjen Clemems satt på golvet och blåste upp kuddar och bolster. De låg på luft! Upptäckten oroade städerskan
till den grad att hon hotade att lämna sin plats. Hon var rädd att det amerikanska
sällskapet skulle flyga i luften.
En dag lämnade vi Sanna sedan vi gjort vår
avskedsvisit hos Mark Twain och förgäves försökt förmå honom att fortsätta
resan till Stockholm. Mr Clemens skakade leende sitt vita huvud – han hade alls
inte något begär att se Sveriges huvudstad. Han var fulkomligt nöjd med
flugorna på Sanna.
Dock – en vecka senare kom jag på Hamngatan
i Stockholm och där bland alla de goda svenskarna mötte jag Mark Twain. Han kom
där i sin vita dräkt, ensam och okänd. Journalisten i mitt hjärta sade: Här
måste något göras! Alarmera pressen! Så fick han se mig, våra ögon möttes och
han hälsade med en nick och en vänlig gest.
Jag stod stilla på trottoaren, såg honom
glida in i gatans vimmel, och kom mig inte för att alarmera någon press. I det
ögonblicket var jag en dålig journalist eller måhända en bit av en fin och
hänsynsfull människa. Låt oss hoppas det senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar