28 februari 2017

Hasse Z (6). Pålssons affärer

Berättelsen Pålssons affärer är hämtad ur samlingen Sjökon, Albert Bonniers Förlag 1949.



– Pålsson går så underligt, säger min hustru.
– Jag har lagt märke till det. Jag har till och med studerat det. Det är så med det som avviker från det vanliga. Vi kan inte låta bli att se det. Om du sitter i en spårvagn mittemot en harmynt eller skelögd herre, så dras din uppmärksamhet åt det hållet. Det är detsamma med Pålssons ben, ty det är bara det ena, som det är fel på. Det vänstra. Då han sitter eller står, märker man ingenting, men då han går – han tar ett steg framåt, och i detsamma viker sig benet och man tror, att han ska falla. Men han gör det inte. Han är snabbt uppe igen och i det rätta läget med hela lekamen.
– Har han aldrig gjort något för det, säger min hustru, som gärna vill att alla människor ska vara perfekta utan minsta fel eller lyte. 
– Jag har aldrig frågat honom om det.
   Vem var Pålsson? En ung man, som biträdde oss med ett och annat. Gick ärenden, gjorde uppköp och avvärjde obehagliga besök. En sympatisk ung man, som kommit till oss genom någon tillfällighet, jag minns inte hur; och som vi alla hyste förtroende för.
   Men han gick lite underligt.
  En dag säger jag: – Pålsson, ni skulle göra något åt ert ben. Tala med en specialist. Det kanske är ett lindrigt fel, som lätt kan avhjälpas.
   Pålsson smålog.
– Jag har sökt massor av läkare och sjukhus för det benet. Det går inte att hjälpa. Jag föll ned från ett tak, när jag var liten, och så fick jag det. Vetenskapen är mycket intresserad av mitt ben, men den rår sig inte med att laga det. Nu är det dessutom för sent – affären är avslutad. Jag har fått mina pengar.
– Affär? Hur så?
– Jag har sålt benet till professor Hagardt vid Ortopediska institutet. Ja, inte bara det benet utan alltihop, hela skelettet, alla benen. Jag har fått femhundra kronor. Men professor Hagardt får naturligtvis inte överta varan, förrän den blir ledig, så att säga. Jag har för resten haft så mycket trassel med allt det där, så jag börjar bli trött på det. Nu får det vara.
– Hur kom Pålsson att göra affären med Hagardt?
– Han behandlade mig. Och när han hållit på en tid, sade han som alla de andra: ”Det här går inte. Men hör på, Pålsson”, sade han, ”jag köper Pålsson för institutet. Det är ett alltför intressant fall för att vetenskapen skulle gå miste om det. Vill Pålsson har trehundra kronor kontant?”
   ”Ska jag ha det, så ska det väl vara kontant”, sa jag. ”Såna affärer gör man väl medan man är med själv, så att säga. Ska be att få fundera.” Så talte jag med gubben hemma och han sa, som en praktisk karl, att det kanske kunde bli mer. Och det blev det. Hagardt höjde summan till femhundra och då gick jag med. Vi skrev ett papper och så var saken klar.
–  Besynnerlig affär. Jag har aldrig hört talas om något liknande. 
– Å, det finns flera än jag som säljer sina skelett. Känner redaktörn Flenhuset?
– Kan inte påminna mig.
– Den är gubben, som går på gatorna med ett huvud, som växer. Inte uppåt, utan mera på bredden. Gubben känner honom. Dom har varit kamrater, innan huvudet började växa, och han kommer hem till oss ibland om kvällarna och sitter och pratar. Och en kväll talte han om, att han sålt sitt skelett för ettusen kronor. Det var också mycket intressant för vetenskapen, tyckte läkarna.
   När han gått, blev gubben arg och svor över att jag bara tagit femhundra. ”Ditt ben är väl lika mycket värt som hans skalle”, sa han, alldeles riktigt.
   I den vevan funderade jag på att köpa mig en motorcykel. Jag hade provkört en som en annan pojke hade, och jag ville naturligtvis ha en likadan. Lite pengar hade jag själv, men det fattades tvåhundra till första avbetalningen. Jag talte med gubben om saken och hade sa:
   ”Du kan ju försöka låna av Hagardt. Det är ju en hygglig karl.”
   Nå, jag gick till professorn och jag har sällan sett en karl bli så arg.
   ”Vad tänker Pålsson på”, skrek han. ”Köra motorcykel! Det finns ingenting farligare! Pålsson kan råka ut för en olycka och skada mitt ben, sitt, menar jag, och så kan alltihop bli förstört. Pålsson måsten vara mycket försiktig och akta sig för alla olycksfall. Kom ihåg att han fått femhundra kronor för att han ä som han ä.”
   Nå, jag höll ju med honom, för han hade rätt och så sluta det med att jag fick tvåhundra kronor, om jag inte köpte någon motorcykel och det lovade jag, inte någon bil heller, om dom händelsevis blev så billiga att jag fick råd med en.
   Så talte vi inte vidare om saken och allt gick sin gilla gång. Ända tills jag förlovade mig med Lisa. Det är en söt och snäll flicka, och hon fäste sig inte alls vid det där med benet. Jag talte om för henne, hur jag fått det och så var den saken klar. Man tycker ju inte om varandra precis för benens skull.
   Men Lisa har en bror, som är på kontor, och en dag började han berätta, vilka utmärkta affärer han gjorde på lediga stunder, när han inte var på kontoret.
   Jag kände mig liksom lite bakom, och hur det nu var, så sa jag, att jag kunde nog göra affärer jag med och så slapp det ur mej alltihop om Hagardt och skelettet och de sjuhundra kronorna. Jag skröt och gick på för att hon skulle bli imponerad. Men det gick inte. I stället rusade hon upp och var alldeles vild och sa att affären absolut måste gå tillbaka. Hade hon förlovat sig med en karl, så ville hon, så att säga, äga honom helt, med kropp och själ. Hon ville inte ha någon sorts kompanjonskap, om det så vore med världens finaste professor. Vetenskapen hade ingenting med hennes fästman att göra. Hon skulle gå till Hagardt! Och på den vägen är det. Hittills har jag hindrat henne, mera i längden går det inte, för det en kvinna som hon fått i sitt huvud, det sitter där. – – –
   Det gick ett par år. Pålsson hade lämnat oss. Fick någon plats i landsorten, vid något hotell och var borta. Men så en dag möttes vi igen. Världen är ju så liten. Och så trång. Jag gick en kväll på en teater och i en mellanakt i kaféet, träffade jag Pålsson. Han var den vaktmästare, dom serverade mig en flaska vatten.
– Pålsson här, sade jag. Det var en överraskning.
– Ja, sade han, jag har gått in i restaurangfacket. Det lönar sig rätt bra.
   Han försvann på ett ögonblick för att ta en beställning, och nu såg jag att han gick och rörde sig på ett annat sätt än förr. De egendomliga rörelserna med vänstra benet var borta. han var fullt normal även i det benet. Han gick som en vanlig människa, som en snabb och yrkeskunnig kypare ska gå.
   Om några minuter var han tillbaka hos mig. Det ringde till nästa akt, men som jag fann Pålsson intressantare än pjäsen, stannade jag i kaféet. Och där fick jag fortsättningen på historien om Pålsson och skelettet.
– På hotellet, där jag arbetade, bodde en herre, en utlänning, som då jag serverade i matsalen, alltid följde mig med ögonen. En dag kom han till mig och bad att få tala vid mig. Vi gick upp på hans rum, han bjöd på en cigarrett och då sade han på engelska, som jag också kan något litet:
   ”Det där benet – har ni gjort något åt det?”
   ”Det är obotligt”, sade jag. Och så tänkte jag: Om det är så, att du vill köpa det, så är du där sent ute. Man säljer inte sitt skelett på två håll. Hederlig karl, även i privataffärer.
   Nå, så presenterade han sig. Amerikansk läkare, någon sorts osteolog eller vad det heter. Trodde han kunde bota benet. Erbjöd sig att försöka på egen risk, alldeles gratis. Nå, tänkte jag, om det inte kostar något, så kan han ju få mixtra litet med kroppsdelen.
   Det blev en behandling. Inte massage, mera rådbråkning. Ibland var det nära att vi råkat i slagsmål. Men jag höll ut. Hade liksom en känsla av att jag blev bättre. Och det blev jag. Efter en månads bändande och brytande kunde man inte se någon skillnad på det benet och det andra. Och jag gick som jag skulle.
   Naturligtvis ville jag betala honom vad jag kunde för att han hjälpt mig, men han ville inte ha några pengar. Gjorde bara som villkor att jag skulle gå upp till professor Hagardt och visa mig. Och det gjorde jag i sinom tid, när jag lämnat platsen och rest hem.
– Och vad sade Hagardt? Han blev väl glad?
– Inte så man särskilt märkte det. Han blev tvärtom ännu ursinnigare än då det var fråga om motorcykeln. Sa att jag hade gjort mig skyldig till bedrägeri och förskingring av anförtrott gods. Han hade köpt ett ben, som inte längre fanns. Jag var en skojare av första klass. Och så körde han ut mig. Och kastade köpehandlingen på skelettet efter mig.
   Jag gratulerade Pålsson till det lyckliga resultatet och så sade jag:
– Och så blev väl Lisa glad?
– Lisa? Det är slut. Hon slog upp förlovningen, när hon inte fick mig att bryta avtalet med Hagardt. Nej, nu är jag förlovad med en annan flicka, som är klok och förståndig, och när hon någon gång ser lite dyster ut, berättar jag historien om skelettet för henne. Hela affären från början till slut. Och då skrattar hon, så tårarna rinner. Hon säger, att det är den roligaste historia hon hört. Och hon tror inte att det finns ett enda sant ord i den. Kvinnor är bra underliga. Varför trodde inte den andra att det var lögn?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar