Hasse Z (5). I en främmande stad

Novellen I en främmande stad ingår i volymen Mannen med fällstolen, utgiven av Albert Bonniers Förlag 1949.

Efter en natts resa stannade tåget i Den Främmande Staden. Jag steg ut på perrongen som var lik alla andra perronger i världen. Men utanför stationshuset sken solen, himlen lyste vårligt blå och jag kände en fläkt av havet.

   Den stora stationsklockan visade åtta och morgontrafiken var redan i gång. Gossar och flickor gick förbi mig på väg till skolan, spårvagnarna rullade friskt undan och i skuggan av husen gick äldre allvarliga herrar sin väg till kontoren.

   På en av hamngatorna gick jag förbi ett litet kafé vars dörrar stod vitt öppna för morgonluften. Ett doft av varmt kaffe och färskt bröd slog emot mig, lockade och fick mig in.

   Därinne satt några unga herrar och en äldre dam som betraktade mig strängt, kanske därför att jag var yngre eller kanske därför att min blick ännu var nattung och min toalett inte så vårdad.

   En ung flicka med ett friskt och täckt ansikte serverade mig kaffe och bjöd mig dagens tidningar som jag läste utan att förstå, ty jag kände ju inte människorna varom de handlade.

   Klockan var bara nio på morgonen och jag tänkte på hela den långa ensamma dag som låg framför mig. Så betalade jag och gick ut.

   Staden hade vaknat helt och fullt. Affärerna hade öppnats. Spårvagnar, automobiler och omnibusar trängdes på asfalten. Människorna trampade och sorlade runtom mig. Jag gick sakta framåt den största gatan. Ibland stannade jag, stod stilla och såg på skådespelet. Livet rörde sig som på duken i en biograf. Allt var mig främmande. Jag gick ensam som i en dröm och ibland tänkte jag: om jag nu vaknar ligger jag kanske hemma i min säng. Jag var ensam och dock kände jag ett lugn och en ro som inte på länge.

   Vid en plantering stod en soffa och jag satte mig. Några barn lekte vid mina fötter. De byggde fästningar i sanden och grävde och arbetade med djupt allvar utan att tala vid varandra. Bredvid mig satt deras bonne, en ung flicka, som läste en stor och tung roman. Hennes armar var bara och lätt färgade av solen. Hon läste och såg och hörde intet. På soffan mittemot satt en ung man och räknade några kopparslantar i en tunn portmonnä. Det blev inte mycket. Han stoppade portmonnän i fickan och gick till en kiosk, där han drack något. Den unga flickan läste sin roman sida efter sida, solen började bränna och jag kände att jag skulle falla i sömn, om jag inte rörde mig.

   Jag reste mig och kom plötsligt att tänka: du är alldeles ensam i denna stad. Om något händer dig, vem tar hand om dig? Polisen är till för det. Jag tog upp min plånbok och skrev min adress på ett visitkort och så gick jag vidare.

   Det blev middag och jag var kommen långt bort i ett gammalt och vackert kvarter. En diskret liten restaurang vid en av de små sjöarna, som låg inom staden, gav mig middag och vila. I den gamla vackra matsalen satt ett litet antal gäster, som alla väl passade in i ramen av gammaldags ro och trevnad. Vaktmästarna gick tysta omkring, serverade och tog order. Och bakom en pulpet i ett hörn satt en ung dam med ett högst allvarligt ansikte och skrev siffror i en stor liggare.

   Vid borden talade man med låga röster utan glam och skämt. Jag tänkte, här är min plats. Jag stannar här till kvällen, då tåget går. Jag tar en bil och åker till stationen. I morgon är jag långt härifrån till nytt liv och nya människor. Klockan 8.20 går tåget.

   Då hände något, som helt plötsligt kastade mig in i en stämning, vilken jag inte väntat. Från gatan trängde rop av höga röster och genom fönstret såg jag hur människor sprang framåt gatan med som det tycktes samma mål. Gästerna i matsalen reste sig och gick till dörren. Man frågade varandra: vad står på? Vad har hänt? Och man trängdes vid fönstren. Den unga flickan vid pulpeten reste sig, gick fram till en vaktmästare och sade:

– Gå ut och ta reda på vad det är.

   Jag satt kvar vid mitt bord och hörde genom det öppnade fönstret hur sorlet tilltog därutanför.

   Någon har blivit överkörd, en kollision. Altsammans är över på några minuter och så är allt sig likt, tänkte jag. Gästerna stod kvar vid fönstren, man pekade, man talade och frågade och i detsamma kom vaktmästaren tillbaka.

   Man skockade sig omkring honom, han hade stannat vid mitt bord, och i upprörd ton berättade han om händelsen. Hans berättelse är densamma som jag här återger med sträng noggrannhet för att man bättre ska förstå vad som sedan hände.

   I ett av husen i närheten av den lilla restaurangen bodde en trappa upp ett gammalt gift par med en dotter, en ung flicka om kanske 20 år. Fadern var en pensionerad ämbetsman och om modern vet man ingenting annat än att hon var gammal och lam. Hon kunde inte röra sig, satt i en stol som sköts från rum till rum. Den unga dottern var förlovad med en ung man. Det var säkert mycket lyckliga och föräldrarna gladdes med dem.

   Så denna dag, den första vackra vårdagen, kom den unge mannen på besök för att hämta sin fästmö till en promenad i det vackra vädret. Flickans far följde dem ut, och man tog med en stor vacker newfoundlandshund, vars tillvaro i familjen jag förut bort meddela, då han, som man strax skall se, spelade en viktig roll i de följande händelserna.

   De tre människorna kom ut på gatan, de stannade och viftade farväl åt den gamla, som satt ensam kvar i sin stol vid fönstret. De fortsatte sin promenad och gick efter kajen vid en av de små vackra sjöarna.

    Det var en obeskrivligt vacker dag. Kastanjerna blommade och de stora bladen lyste i solljuset med sin starka gröna färg.

– Låt oss fara ut på sjön, sade den unge mannen. Vi lånar en båt. Det är så vackert.

– Ack ja, sade den unga flickan, får vi.

   Man fick en båt och alla steg i. Den stora hunden satte sig mitt i båten. Man rodde ut. Båten gled fram på vattnet och det var den första obeskrivligt vackra vårdagen.

  Då hoppade hunden upp på sätet bredvid den unga flickan, hon gjorde en häftig oreflekterad rörelse och hunden föll i sjön. Ett plumsande och han försvann i vattnet. Människorna i båten förlorade all besinning och eftertanke – hunden var deras vän – och fästmannen, som inte kunde simma, kastade sig i vattnet för att rädda hunden. Den unge mannen arbetade för sitt liv och då fadern såg att han var nära att sjunka kastade han sig i vattnet för att rädda den unge. Fadern kunde inte heller simma. Han och den unge mannen drunknade. Hunden hade då simmat i land och gått upp på stranden. Ensam i båten stod den unga flickan och i vild förtvivlan ropade hon högt på hjälp.

   Folk samlade sig på kajen och man rodde ut för att ta hand om den övergivna. Hon fördes i land, och då hon plötsligt förstod vad som hänt, föll hon i vanmakt.

– – –

Den gamla damen, som är lam, sitter i sin stol vid fönstret och väntar på sina kära.

– – –

När vaktmästaren slutat sin berättelse talande alla på en gång. Jag satt tyst och tänkte på vad som hänt: två män som inte kan simma drunknar under försök att rädda en hund, som lugnt och säkert tar sig i land. För ett ögonblick kände jag inte det allvarliga i händelsen, jag såg blott tråden av komik, som löpte genom alltsammans. Och jag smålog.

   Plötsligt blev det tyst omkring mig. Allas ögon riktades mot den hårdhjärtade och grymme, som log då smärta och sorg tog allas tankar och sinnen.

– Det är en utlänning, sade någon.

– Han skrattade!

– Usling!

   Jag reste mig. Man gick undan. Jag ville säga något, förklara, men jag kunde inte. I ett ögonblick såg jag alla de allvarliga ansiktena omkring mig, så gick jag tyst och ensam ut ur rummet, ut i skymningen i den stora främmande staden.