Fernando Pessoa guidar i Lissabon

Till poeten Fernando Pessoas (1888–1935) verk hör en guide till hemstaden Lissabon. Den skrevs 1925, men Pessoa publicerade få av sina verk och guideboken ingår i den omfattande kvarlåtenskap som han lämnade efter sig. Den har utkommit flera gånger i olika utföranden. Den senaste är en påkostad utgåva på 166 sidor, inbunden och försedd med kapitälband och i så stort format att man omöjligen kan bära med sig den i fickan. Boken heter Lisboa – O Que o Turista Deve Ver/What the Tourist Should See (Centro Atlantico 2015, andra upplagan 2016) och är illustrerad med ett stort antal fina akvareller, stadsbilder av Mário Linhares. Den kostade 22 euro när jag köpte den i ”världens äldsta bokhandel” Bertrand i Chiado. Den portugisiska texten löper parallellt med den engelska. Det ligger nära till hands att tro att texten är översatt till engelska, men Pessoa talade och skrev engelska obehindrat efter att ha gått i engelsk skola i Durban som barn, så det rör sig faktiskt om en översättning av den engelska originaltexten till portugisiska.

 Pessoa börjar skildringen av sin stad så här:

Over seven hills, which are as many points of observation whence the most magnificent panoramas may be enjoyed, the vast irregular and many-coloured mass of houses that constitute Lisbon is scattered.

   For the traveller who comes in from the sea, Lisbon, even from afar, rises like a fair vision in a dream, clear-cut against a bright blue sky which he sun gladdens with its gold. And the domes, the monuments, the old castles jut up above the mass of houses, like far-off heralds of this delghtful seat, of this blessed region.

   The tourist’s wonder begins when the ship approaches the bar, and, after passing the Bugio lighthouse – that little guardian-tower at the mouth of the river built three centuries ago on the plan of Friar João Turriano –, the castled Tower of Belém appears, a magnificent specimen of sixteenth century military architecture, in the romantic-gothic-moorish style. As the ship moves forward, the river grows more narrow, soon to widen again, forming one of the largest natural harbours in the world, with ample anchorage for the greatest of fleets. Then, on the left, the masses of houses cluster brightly over the hills. That is Lisbon.

Alfama och omgivande oråden sedda från floden Tejo.

Redan i inledningen är Fernando Pessoas tillgivenhet för sin stad uppenbar. Och den fortsätter. Ska man anmärka mot något i hans beskrivning av Lissabons sevärdheter är det just detta: han skulle ha övertygat mig om stadens tjusning även om han hade tyglat sin egen entusiasm en aning.

Pessoa är en lika observant som sakkunnig ciceron i vars sällskap turisten kan trava igenom Lissabons gator, gränder och backar. Han berättar om alla delar av den centrala staden, med särskild uppmärksamhet mot kyrkor, palats, museer, monument och statyer. Och här får läsaren mer detaljerad information än vad vanliga guider brukar erbjuda. Ett exempel kan vara beskrivningen av obelisken vid den öppna platsen Restauradores, som ligger nära Rossiotorget mitt i staden:

In the middle of this ”square” we shall find the monument which commemorates the Campaigns of Restoration, which date from 1640 onwards. The momument, with base, pedestal and obelisk, is 30 metres high and is due to a design by Antonio Thomas da Fonseca. On its lower part are two figures symbolizing the geniuses of Victory and Liberty, the former by Simões de Almeida and the latter by Alberto Nunes; the monument also bears the dates of the chief battles in the campaigns which followed the Revolution of 1640. The obelisk was erected in 1886.

Restauradores.

Lika detaljerad är Pessoa för det mesta; och för den vetgirige besökaren kan det faktiskt vara intressant att veta när landmärkena kom till, vem som har gjort dem, till och med hur höga de är. När Pessoa inte fäster sig vid något enstaka objekt utan beskriver en hel stadsdel, som Alfama, är han mera översiktlig. Än i dag säger Pessoas beskrivning något om Alfama, även om både fattigdomen och smutsen numera inte skiljer sig från närliggande stadsdelars.

On our way back to the Baixa, that is to say, the central and low part of the city, we pass by one of the most picturesque quarters of Lisbon – Alfama, the old fishermen’s quarter, which still retains a great part of its ancient aspect. The tourist who can spend a few days in Lisbon should not omit to visit this quarter; he will get a notion no other place can give him of what Lisbon was like in the past. Everything will evoke that past here – the architecture, the type of streets, the arches and stairways, the wooden balconies, the very habits of the people who live there a life full of noise, of talk, of songs, of poverty and of dirt.

Pessoa skrev alltså boken 1925 och därför ska man inte vänta sig någon information om sådant som tillkommit sedan dess. När Pessoa berättar om var hotell, postkontor eller spårvägslinjer finns kan man också ta texten med några nypor salt. Hotell byggs nya, postkontor flyttas, och av Lissabons spårvagnslinjer finns bara fem kvar i dagens stad. Nu är Lissabon ändå en stad som bevarat mycket av sin karaktär, liksom byggander, monument, konstverk, museer, teatrar, bibliotek och torg, i de centrala delarna. Sevärdheterna är fint beskrivna i Pessoas bok, och om man vill veta mera om dem är What the Tourist Should See en utmärkt guide. Man kan också få ett och annat frågetecken uträtat. Jag har undrat varför tunnelbanestationen vid det stora torget Praça do Comércio inte heter så utan Terreiro do Paço. Vad står det namnet för? Pessoa nämner att det helt enkelt är ett äldre namn på torget som fortfarande används. (Att man valt det namnet för metrostationen kanske har att göra med att folk inte ska förväxla den med buss- och spårvagnshållplatserna vid torget.)

Det finns vissa kommentarer, bland annat kring sådant som har hänt efter 1925, som utgivaren har tillfogat i marginalen. När Pessoa berättar om Campo Grande finns en not av svenskt intresse: ”The 1912 Olympic Games were held in Stockholm, with many extraordinary innovations. Fernando Pessoa may have been impressed by the Swedish organization and taken the Olympic Stadium in Stockholm as a model.” (Pessoa nämner att ett stadion ”of the size of the Stockholm one” ska byggas på platsen.)

What the Tourist Should See är i sin aktuella utgåva inte en bok som man bär i handen eller har i fickan under promenader i Lissabon – och boken är verkligen en promenadbok där Pessoas guidning visar vägen till massvis med sevärdheter. Därtill är den för stor, tung och vacker. Den är inte heller en bok som man gärna sträckläser, så full av fakta att allt inte kan fastna vid en genomläsning. Men den är en bok att återvända till. Man kan bläddra i den, läsa lite här och lite där, och upptäcka vad staden har att ge, samt ge bakgrund och fakta till det man sett. Och inte minst förslag till nya upplevelser. Efter att ha besökt Lissabon många gånger är jag genom Pessoas bok övertygad om att mycket spännande ännu finns att upptäcka.