Petter Bergman och musiken

En gång i tiden talade jag med en svensk poet om lyrikens svårigheter att nå ut till en större krets av läsare. Alla tycks vilja skriva dikter, men få läser dem. Diktsamlingar säljer, med enstaka undantag, i något hundratal. Diktsamlingar lånas sällan ut från biblioteken. Poeten i fråga menade att här finns ett mörkertal. Folk som besöker bibliotek eller bokhandel kan ta fram en diktsamling, slå upp den och läsa en dikt på platsen. Eller ett par. Och sedan sätta tillbaka boken utan att låna eller köpa den.

Kanske ligger det något i detta. Det beskriver i alla fall hur mitt eget beteende har förändrats. En gång läste jag nya diktsamlingar på löpande band för att jag skulle skriva recensioner av dem i en lokaltidning och en litterär tidskrift. Jag är inte säker på att texterna alltid blev särskilt genomtänkta eller övervägda. Det gick undan. I dag kan jag ta fram en diktsamling ur bokhyllan och läsa bara lite i den, ett fåtal sidor, och sedan sätta den på plats igen. 

Och då handlar det många gånger om Petter Bergmans (1934–86) böcker. Han skrev klart, lågmält, formsäkert, och vackrare svensk lyrik från slutet av 1900-talet får man leta efter, men utan att hitta mycket. Petter Bergman var, på ett försynt sätt, en del av den så kallade vänstervågen kring 1970, men skrev mestadels om sådant som poeter alltid har skrivit om: naturen, årstidernas gång, individen och omvärlden, kärleken, meningen med allt. Han skrev ”fri” vers, men hur fri kan vers egentligen bli? Det jag slås av när jag läser Bergman är hans sinne för form, rytm och dynamik. Kanske har det att göra med ett idogt musiklyssnande. Musiken strömmar alltid igenom Petter Bergmans dikter.

Dessa exempel kommer från samlingen Barndomens gator, som gavs ut av Bonniers 1983. Nr 17 i G-dur handlar om Mozarts pianokonsert. Vilken kvartett som åsyftas i Kvartett vet jag inte; kanske något av Bartók eller Schönberg. Ordet ”utförmormar” i Vårvinterparadox förbryllar. Rimligen borde det stå ”utformar”, men det vore konstigt om både författare och redaktör varit så slarviga vid korrekturläsningen att de inte märkt felet. Så jag utgår från att ordet är avsiktligt och låter det stå.

Oktober

Det mörknar redan. Arbetslampan

sprider sin trygga cirkel av ljus.

Och två hundra år bort i tiden

ljuder träblåsarna och stråkarnas pizzicato

bakom pianots rena, klassiska lyrik.

Allt detta borta sedan länge: minnet

av en rit och något som vi länge sen förlorat.

Det mörknar. Arbetslampan är

det sista som finns kvar: upplysningen

på gräns mot natten.

Ett sista, ljust och omöjligt försvar.

Vårvinterparadox

Den nya dagen lyser: i skimrande fragment

tränger solljuset in genom fönstret.

Himlen är blekblå. Isens kristall

speglar dagerns abstrakta lyrik.

Arbetsrummet skimrar. Det fylls av

nya äventyr, en ny möjlighet, en

bländande möjlighet. Och redan hör man

fragment av denna dags musik:

den stränga formen som paradoxalt

utförmormar frihetens madrigal.

Kvartett

Fyra linjer. Fyra temata.

Först mot slutet bildar de

ett mönster, en tunn väv

av långa utdragna dissonanser.

Och glittrar, som en spindelväv.

Nr 17. G-dur

En fulländad balans. En strävan, kanske,

till det yttersta, till fallet.

Allting i vila och rörelse: de rena

sekvenserna, öppna för sol och skugga.

All förtvivlan finns här,

därför att allt är fullbordat.